Några intryck från årets Sweden Rock Festival:

Som vanligt blev det många bra spelningar både från veteranerna och från de lite nyare banden. Vädret är ett återkommande ämne i festivaltider, året bjöd på de flesta varianter dock slapp vi de hårdare vindarna. Trots dåliga prognoser blev det bara två riktiga skurar där näst sista spelningen på festivalen ”Nightwish” fick skyarna att fullkomligt hälla vatten över oss (lite effektfullt ändå).

Nu till lite skitprat, bajamajorna verkar vara fler i år och man såg sällan några längre köer. Moder natur fick också hjälpa till med lite mark ibland, inte så trevligt men vad gör man?

Publikantalet kändes också i mesta laget med onödigt långa köer vid vissa tillfällen, som t.ex. vid insläppen när årets ”headliners” skulle spela. Öltälten hade också svårt att svälja alla törstiga vid vissa tidpunkter. Eloge till vakterna framför scenerna som alltid visade sin bästa sida trots hårt tryck från publiken vid flera av spelningarna.

Och nu till musiken, härligt med blandningen av gamla och nya band. Först intrycken från några av de lite äldre rockarna. Y&T: gjorde ett bra gig fast det kändes ändå inte lika inspirerat som föregående år. Pat Travels Band: Bluesrock med en hel rad vassa gitarrsolon, gungade bra där. Foghat: Mera bluesrock blandat med boogierock av bästa sort, kul.

Hawkwind: Spacerock som gick fram rätt bra utan riktig ljusshow i dagsljuset, lite tråkigt med allt förprogrammerat men vi fick ju höra David Wyndorf (Monster Magnet) som gästvokalist. TNT: Norrmännens gig var riktigt bra, där jag stod rockades det och visades nakna bakdelar från hängivna fans. (bara två rumpor men många leenden från närstående publik)

DAD: Danskarna rockade också på bra med enligt många ett av de bättre på festivalen. Heart: Här fick vi både klassiska Heart stuk och riktig rockiga versioner, några covers. Blev klart positiv till systrarna Wilson framträdande.

UFO: Oj va bra, basisten Pete Way agerade allt som oftast som frontfigur. Phil Mogg bakom mikrofonen visade bra takter trots lite stelt kroppsspråk. Vinnie Moore på gitarr klarade sig alldeles utmärkt i Schenker-kostymen.  April Wine: Kanadensarnas första Sverigespelning, finns troligen någon av deras album hos alla större skivsamlingar. Det var tungt att få se dessa klenoder så har dom också den tyngsta trummisen på Sweden Rock Jerry Mercer.

Och nu till de lite nyare rockbanden. Lumsk: Festivalen första spelning och även årets för mig första nyupptäckta grupp. En härlig blandning av folkliga irländska toner och hård metal. Ritual: gillar deras senaste album och visar här att livespelningar inte är något hinder, bra scennärvaro från sångare Patrik Lindström.

Sun Caged: Minst lika bra som på debutskivan, skickliga musiker med ett bra tryck på scenen. Tyvärr blir det redan inom kort medlemsbyte i bandet. Lite publikfrieri med extra låten ”The Final Countdown” som var minst lika bra som originalet. Helloween: Även om Tyskarna inte gav oss det bästa ljudet så fick vi en bra dos powermetal.

Kingdome Come: Led Zeppelin influerad rock med drag från Pink Floyd. Tidigt på dagen och kanske inte bästa draget men helt klart ett njutbart gig. Nightwish: Pampig operametal som ger mersmak, en av årets SRF konserter som jag kommer att minnas för en lång tid framöver, trångt framför scen men pompöst härligt.

Årets headliner.

Judas Priest: Slog nog knock på alla denna afton, Halford visade var skåpet skulle stå nu med en mer varierad sång än förra gångens soloframträdande (högfalsetthelatiden). Naturligtvis var motorcykel med och ”Breakin The Law” hördes hela natten bland festivaltälten. Publiktrycket var det störta jag skådat.

Scorpions: Helt okej konsert men varför så många solon. Trumsolot lät imponerande men med för långa känns det oftast som utfyllnad. Senaste plattan är riktigt bra och några stycken låtar spelades också från den. Balladen ”Winds Of Changes” är ju lite av ett adelsmärke för Scorpions men ack inte denna kväll. Vi fick höra ”Still Loving You” plus några lugna till, fast ikväll gällde det förstås rock. Inte samma publiktryck som på JP. trots rader av kända låtar.

Europe: Jodå dom gav oss en spelning som om dom inte gjort något uppehåll, kanske lite nervösa inledningsvis men sen släppte de på med ett självförtroende som få. Tempest röst håller världsklass live, och slingorna från herr Norum satt mitt i prick Blev imponerad av soundet på kvällens enda nya alster "Start From The Dark", bådar gott för höstens släpp. Vi fick också här ett trumsolo från Europe´s ”toker”, fast här var det kort och mest för publikkontakten (bra). Det är bara att önska grabbarna välkomna tillbaks.

Sammanfattningsvis så skulle jag vilja se flera band men man måste ju äta också, okej dricka med. Till nästa år borde nog ledningen tänka på att minimera de långa köerna, en orsak till irriteration. Såg själv inga bråk men tendenser, festivalen har blivit känt inte minst pga. den goda stämningen. Låt det förbli så tack.

Personal som arbetade på festivalplatsen städ/scenvakter/barpersonal mm. gjorde ett hästjobb som vanligt, matutbudet kan man inte klaga på heller förutom priserna då.

Bäst i år igen publiken.

Conny Myrberg