|
Konsertrecension: Selling England, Med mycket kort varsel (bara
några veckor) fick jag upp ögonen för att Norrköping skulle
gästas av ett Genesis-tribute band benämnt Selling England. I
förhandsannonseringen angavs dessutom att bandet spelade
exklusivt material före 1976 (pre-1976), d v s från perioden med
Peter Gabriel i Genesis. Naturligtvis hyperintressant för
undertecknad som är en hängiven fan av tidiga Genesis (pre-1978,
dock – då jag även tycker att plattan ”Wind and Wuthering” måste
läggas till Genesis rad av mästerverk).
Det kändes lite märkligt att köpa dyra biljetter (närmare 400
kronor) till en konsert med ett band som jag faktiskt inte
visste någonting om. Då jag letade lite på nätet hittade jag
inte mycket och jag fick klart för mig att bandet bara hade
gjort en handfull spelningar dessförinnan. Men jag noterade att
kommentarerna till konserterna lät mycket bra och att det
uppenbarligen fanns fina musikaliska kvaliteter. Jag tyckte det
räckte för mig för att prova att gå dit – om inte annat för att
se vilka andra Genesis-nördar som dök upp. En annan anledning är
ju att det fina med Tribute-band är att de faktiskt bidrar till
att hålla musikminnet vid liv. Jag menar – i nuläget går det ju
inte att se Genesis live längre. Men Tribute-banden återskapar
ju ändå mycket av känslan som en gång fanns. Några oerhört bra
exempel för fallet Genesis är ju italienska The Watch och
kanadensiska The Musical Box. Och nu har vi alltså fått flera
svenska band med liknande ambitioner. Vi såg ju exempelvis en
väldigt fin spelning av Lone Star Retractor vid
Slottsskogsfestivalen förra sommaren.
Pressen är ju rätt så stor på ett Tribute-band. Det gäller att
inte ”misshandla” originallåtarna för då kan man råka i onåd hos
nördarna. Samtidigt måste man ha något eget att bjuda på för att
inte bli alltför mycket kopior. Så det var inte utan en viss
undran man inväntade konserten tillsammans med några hundra
andra (kanske 500 men svårt att uppskatta) i publiken i den
slitna men rätt så trivsamma lilla Hörsalen i Norrköping.
Inte helt oväntat kör man igång med ”Watcher of the skies” som
första nummer – en början som Genesis ofta använde sig av. Allt
till egentillverkade animationer i bakgrunden på två skärmar och
med ett rätt sparsamt ljus med lite rökeffekter. Det lät
förvånansvärt bra även om man inte lyckades få det
tordönsdånande mellotronljudet att så att säga ta över lokalen
så som Genesis ofta gjorde. En helt OK version och jag kände
direkt att det här var väldigt lovande för resten av kvällen.
Och sen höjde man faktiskt nivån markant då man genomförde ett
medley med låtar från ”The Lamb”-plattan. Det var introt ”The
Lamb lies down”, ”Lilywhite Lilith”, ”In the cage”, ”Carpet
Crawlers”, “Hairless hearth” och “Counting out time” (och kanske
någon mer som jag glömde räkna upp). Väldigt bra genomförda
allihopa. Man påmindes om igen hur tung rock som egentligen
finns på denna dubbel-LP – Genesis hårdaste rockplatta - det
svängde nåt oerhört av de första två av de uppräknade numren.
Jag måste också nämna att mitt i alla dessa tunga låtar spelade
de en otroligt fin version av en av de allra vackraste
Genesis-låtarna: ”Carpet Crawlers”. Det här var nästan värt hela
pengen för kvällen – om ni förstår vad jag menar. Efter detta
var publiken helt med på noterna och det jublades högt efter
snart sagt varje låt de spelade.
Efter detta gick man återigen bakåt i Genesis-historien.
Sångaren Kent Ihrén lämnade scenen och återkom strax därefter
iklädd en T-shirt i form av en engelsk flagga och en likaledes
engelsk hög hatt! Alltså – man insåg att nu skulle man spela
något från den platta som gett bandet dess namn. Och det blev
verkligen inte vad som helst utan inledningsspåret ”Dancing out
with the moonlit knight” – ett tekniskt mycket krävande nummer
för samtliga musiker. Men jag måste säga att detta gjorde man
makalöst bra. Frånsett lite mismatch mellan trummis och organist
i takthållningen så lät det överlag väldigt, väldigt bra. Rent
av strålande. Stående ovationer, förstås! Sen fick vi också se
en rätt kul version av den tidiga Genesis-hiten ”I know what I
like”. Här hade sångaren spelat in lite filmer där han körde
omkring och dansade med en gammal gräsklippare (handjagare).
Spexigt värre! Fräckt också när sångaren live från scenen
kastade in sin hatt mot filmduken och där han på filmen plockade
upp hatten och satte på sig. Trivialt men kul!
Efter detta följde också en fin version av ”The Cinema Show”
(härliga solon på keyboards av Hans Eriksson) men framförallt
vågade man sig också på den pampiga ”Firth of Fifth”. Helt
klanderfritt intro framfört på elpiano av Hans Eriksson (mycket
Tony Banks-troget) och ett härligt sugande gitarrsolo i slutet
av Tobbe Keiser. Men - sen tog konserten plötsligt slut. Kändes
faktiskt lite kort men ingen var egentligen orolig - att det
skulle bli extranummer kändes helt självklart. Och vilket
extranummer det blev: ”Horizons” (läckert framförd av Tobbe
Keijser på 12-strängad gitarr) plus HELA ”Supper’s Ready”.
Snacka om ambitiös avslutning som också klarades av på ett
galant sätt. I slutet fick man också på skärmarna se några
väldigt häftiga filmsekvenser på diverse atombombs- och
vätebombssprängningar – naturligtvis ackompanjerande det
magnifika partiet ”Apocalypse in 7/8”. Stort jubel när verket
till slut kom i mål!
Till sist, i ärlighetens namn bör man också nämna att visst
förekom tekniska missar under konserten som en perfektionist
säkert skulle påpeka. Gitarristen kom av sig rejält i början av
en låt så att man fick börja om. Det var kallt i lokalen och
kanske kan man skylla på kalla händer. Men han revanscherade sig
å det gruvligaste senare. En del otakt mellan organist och
trummis kunde också noteras men man redde ut det snabbt.
Sångaren föreföll ha lite problem med sångtexten då han fick
läsa lite innantill ibland. Men dessa missöden drunknade ändå
totalt i allt det andra som man lyckades så bra med.
Som ni förstår var det här inget annat än en fantastisk konsert
som jag verkligen rekommenderar alla som gillar Genesis att
försöka se om ni får tillfälle. Personligen rankar jag efter det
här Selling England som ett par snäpp bättre än Lone Star
Retractor. Orsaken är att man spelar med större teknisk
skicklighet i och med att man ger sig på tekniskt mer utmanande
nummer. Framförallt gäller det för gitarristen Tobbe Keiser och
organisten Hans Eriksson – enligt uppgift ”importerad” till det
Västerås-baserade bandet från Arlanda. Man sa sig vara tvungen
till denna import (!) då det verkligen inte finns många som kan
spela dessa tekniskt mycket krävande partierna på keyboards. Men
sen märker man också att det är ett gäng entertainers som spelar
ihop. Inte minst sångaren Kent Ihrén visar att han älskar det
här och att han också besitter mycket av den humor och
teatraliska begåvning som både Peter Gabriel och Phil Collins
visade på konserterna. Sminkad som Rael under konserten men i
övrigt till utseende väldigt lik Phil Collins får man säga att
han passade väldigt bra i den här rollen. Han insåg också att i
publiken fanns likadana Genesis-nördar som han själv (och de
andra i bandet) vilket gav en väldigt skön och avslappnad
stämning. På det hela taget en oerhört fin hyllning till
Genesis. Mycket bättre än jag vågat hoppats och jag önskar
bandet all lycka framöver. Åtminstone ytterligare två konserter
är planerade (Sundsvall och Östersund) men jag hoppas att det
blir många fler.
Karl – Göran Karlsson
|
