Getaway Rock Festival

Gasklockorna, Gävle – 7-9 Juli 2011

När vi anländer till festivalområdet på torsdagen runt middagstid så är göteborgarna i Evergrey redan i full gång på den största scenen. Som vanligt är det ingen visuell fröjd att beskåda detta band. Inte för att dom är speciellt fula till utseendet utan mest för att deras scennärvaro brukar vara obefintlig och så även denna gång. När detta sen kombineras med småseg och intetsägande metal av det deppigare slaget ja då blir det sällan kul. Det fanns en tid då bandet kändes aktuellt och intressant men den tiden är sedan länge förbi så någon längre beskådning av bandet blir det inte denna gång.
Samtidigt som vi har Evergrey i bakgrunden så konstaterar vi att området har arrangerats om och det är i mitt tycke inte till det bättre. Det är helt klart bättre plats framför den minsta utomhusscenen nu men det som inte tilltalade mig är att de mindre öltältsområdena nu har blivit ett enda stort område. Förra året var det sällan trängsel vid barerna och ville man så hittade man sig en sittplats och inte allt för sällan var det i skuggan. Nu fick man vara ute i god tid för att få fatt i en sittplats vid ett bord och skugga var det bristvara av i den härliga men allt för varma sommarsolen. Med lite vilja slapp man dock vänta på sin tur vid förfriskningarna men trängsel är ett ord jag ofta kom tillbaka till när jag rörde mig vid barområdet. En annan nackdel med detta är att man nu hade i stort sett god uppsikt över båda utomhusscenerna från baren vilket gjorde att uppslutningen framför scenerna nu i många fall blev rätt så glest. Helt klart en fördel för ölförsäljningen men trist för banden som inte får lika mycket folk framför scenen.

Efter att ha konstaterat att området såg lite annorlunda ut så hittade jag en bra plats framför Bandit Stage lagom till att Death Angel intog scenen. Dessa amerikanska thrashveteraner har alltid imponerat på mig live och så även denna gång. Bandet hade bilat från Tyskland i tjugofyra timmar efter att ha flugit in från Amerika och klev i princip direkt upp på scenen vid ankomsten till Gävle. Men något resdamm hade dom inte samlat på sig utan det var full fart från början till slut. Hela bandet visar upp pigga ben och sångaren Mark Osegueda studsar runt likt ett yrväder med sina dreadlocks som sig bör. Äldre thrashstänkare blandas med nytt material från senaste given ”Relentless Retribution” på ett övertygande sätt. Men det är dock avslutningen som drar ner mest jubel och att ge sig på Black Sabbaths ”Heaven and Hell” kan i mångas ögon ses som hybris men Death Angel fixar till en ettrig och tung version som inte alls skäms för sig.

Jublande och suktande efter mer vänder jag nu på klacken för att se vad ett återförenat Corrosion of Conformity kunde tänkas bjuda på. Att amerikanerna skulle få svårt att fylla ut den största scenen visste man redan på förhand och kändes på så sätt som en märklig bokning till Monster Stage. Hade amerikanerna fått spela inne på den betydligt mindre scenen i gasklockan så hade jag förmodligen fått ut mer av deras spelning än vad jag nu fick. Att gruppen återigen är tillbaka i trioformatet och näst intill uteslutande spelar låtar från den tidiga delen av karriären gör inte saken lättare för bandet heller. Det blir således ett tungt hardcoremuller som möter åskådarna och är man inte insatt i bandets diskografi så kan det vara svårt att mejsla ut guldkorn som ”Mad World” eller ”Holier”. Spelningen blir således allt för svårtuggad och min önskan att Pepper Keenan (nu i Down) skall återförenas med bandet växer sig allt starkare. Med Pepper vid rodret var musiken tungt svängande stonerrock flera mil långt bättre än det som vi får ta del av idag. Nej jag ångrar lite att jag inte istället gick och kollade in Mother of God som spelade samtidigt i gasklockan. Med facit i hand hade det förmodligen varit en roligare upplevelse trots att jag kan uppskatta det mesta Corrosion of Conformity har gjort.

Att nu ta del av det finska folkmetalbandet Turisas (eller raj-raj bandet som min kamrat uttryckte det) fanns inte med i mina planer och en välbehövlig paus i skuggan vid bilen var ett mer lockande alternativ nu. Men vilan blev kortvarig då Dave Wyndorf och hans Monster Magnet pockade på min uppmärksamhet. På senare tid har den gode Dave fått utstå en hel del kritik för sina scenframträdanden och det med all rätt. Bara för att man gått upp i vikt efter att ha blivit sprit- och drogfri betyder det inte att man har rätt till att vända ryggen till fansen så fort tillfället ges på scen. Jag hade dock förhoppningar om att herr Wyndorf skulle vara på ett gott humör och bevisa att han kan rocka röven av allt och alla trots några extra kilon. Men vad händer? Ja han verkar ju vara på gott humör i alla fall men han hinner knappt in på scenen innan han hänger på sig sin gitarr och med ryggen mot oss sen börjar mixtra med sin förstärkare som står jämte trummorna. Min fråga är således; är gitarren ens inkopplad? Långa stunder när han sjunger så hänger gitarren bara och när han väl spelar på den så ser det ut som en novis leker gitarrist. Det är tur att han har ett bra band mig sig för annars hade det varit outhärdligt.
Däremot så låter det rätt så bra. En del flummigt material från den äldre delen av skivkatalogen så som ”Nod Scene” och ”Look to Your Orb for the Warning” dammas av och blandas upp av mer tempostarka nummer som ”Tractor” och ”The Right Stuff”. Däremellan jammas det friskt men blir aldrig mer än på sin höjd småsegt. När avslutningen med ”Crop Circle”, ”Powertrip” och ”Space Lord” kommer så faller bitarna på plats men det är så dags då. Monster Magnet lämnar oss med en något bitter eftersmak och är det inte på tiden att någon tar Dave i kragen, läxar upp honom och säger till honom på skarpen att ta tag i sitt scenframträdande?

Scenframträdande är dock något som svenska Ghost har tagit fasta på och den kö som nu ringlade utanför gasklockan var en av de längsta på festivalen. Att förlägga ett av sommarens hetaste band på den minsta scenen känns naturligtvis helt fel men förmodligen var det ett krav från bandet att få spela i mörker. Sen hade nog inte deras ritualliknande framträdande kommit till sin rätta på en stor utomhusscen heller. Själv har jag dock aldrig förstått den enorma hype som omger bandet. Visst är det lite kul att medlemmarna döljer sina identiteter och har byggt upp en ockult och sektliknande fasad men musikaliskt tycker jag det inte är så spännande. Deras blandning av sextiotalspop och sjuttiotalsrock, som i mångt kan liknas vid Blue Öyster Cult, borde tilltala mig men gör inte det. Det är helt okay men inte mer. Men skam den som ger sig. Jag ville ju ändå se vad alla anser vara så fantastiskt bra och visst är det stämningsfullt inledningsvis. Scenen badar i rött ljus och rök när först musikerna, klädda i munkkåpor, intar sina platser och sedan efterföljs av sångaren Papa Emeritus I i sin påveliknande utstyrsel. Säga vad man vill men scennärvaro och utstrålning är det inget fel på. Jag ger dock upp redan efter några låtar då det inte tar den fart jag hade hoppats på samt att värmen inne i den runda tegelbyggnaden håller på att knäcka mig totalt. Jag får ge bandet en ärlig chans vid ett annat tillfälle helt enkelt men det jag hann med att bevittna övertygade mig inte.

Jag fick istället finna mig i att få uppleva Papa Roach vilket jag aldrig trodde skulle hända. Glättigare och mer radiovänlig metal/rock får man leta efter så att dom spelar på just Bandit Stage är ju lite passande. Men jag är storsint nog att kunna erkänna att till och med detta ohyggliga band har en och annan dänga att stampa takten till. Dom inledde med småtrevliga ”Getting Away with Murder” som vi såg/hörde från kön till Ghost och de avslutade sen alltihopa med den lite medryckande ”Last Resort” men däremellan radade dom upp det ena bottennappet efter det andra. Sen att en låt som ”Hollywood Whore” får igång publiken ser jag bara som ett bevis på att den mänskliga undergången är nära. Men det musikaliska missödet till trots så är det i alla fall bra fart på scenen och dom jobbar hårt för att ge fansen valuta för pengarna. Att jag själv har svårt att hålla tillbaka mitt maginnehåll under spelningen är ju inte bandets fel – eller?

Att nu försöka ta sig in i gasklockan än en gång och se ett band som verkligen förtjänar sin framgång känns tyvärr lönlöst. Kön till Graveyard är nämligen lika lång, om inte längre, som den till Ghost och då jag sett bandet flertalet gånger den sista tiden så kändes det vettigare att ta igen sig en stund i skuggan innan kvällens huvudnummer. Tanken var att först kolla in vad Hans-Erik Dyvik Husby (mer känd som Hank von Helvete) hade att bjuda på med sin nya orkester Doctor Midnight & The Mercy Cult. Men efter att ha tagit del av debutalbumets musik så insåg man snart att alla de festivaler som bokat bandet verkligen har köpt grisen i säcken. Innan bandet ens presenterat någon musik så var festivalerna snabba med att boka bandet vilket får ses som ett smart drag av bandet. Rada upp ett gäng mer eller mindre kända musiker från Norge och invänta sen bokningsförfrågningarna innan du visar dom vilken musik du tänkt spela. För hade de bokningsansvariga på festivalerna hört den trista och urvattnade rock/metal som bandet skapat så hade dom förmodligen satsat på något mer prisvärt.

Prisvärd är något som skräckrockens fader, Alice Cooper, aldrig har varit för min del de tidigare gånger jag har sett honom men efter att han denna kväll agerat huvudakt så är allt förlåtet. Om han tidigare har känts oengagerad och fattig på rekvisita så är han denna kväll allt det jag alltid har velat att han skall vara då jag sett honom. Denna kväll börjar han med att stå uppe på en hög tron, iförd spindeldräkt och levererar en härlig ”The Black Widow” och jag blir övertygad direkt. När han sen fortsätter med plocka fram både scenrekvisita och låtar som på den gammal goda tiden så blir det bara än bättre. Under ”I'm Eighteen” kommer den ironiska kryckan fram, han sprätter iväg dollarsedlar under ”Billion Dollar Babies”, hans uppstoppade fru får sig en svängom i ”Only Women Bleed” och ett hiskeligt monster kommer upp på scenen under ”Feed My Frankenstein”. Men det är inte allt. Vi får även den sedvanliga ormdansen, han tar livet av en närgången fotograf och så kommer giljotinen fram så klart. Hur många gånger har den gode Vincent Furnier blivit av med huvudet nu egentligen?
Showen i all ära men det är musiken som sticker ut mest denna kväll. Bandet han har med sig är det piggaste han haft på länge och de får fritt spelrum på scenen då det inte vankas halshuggning eller liknande. Mörka ”Brutal Planet” är precis så tung man vill ha den och ”Under My Wheels” bjuder på sedvanligt sväng tillsammans med de redan namngivna låtarna. Men det är ju de riktigt stora hitsen som drar ner mest jubel. ”Hey Stoopid” och ”Poison” skapar fin allsång och avslutningen med School's Out (gästad av forne gitarristen Ryan Roxie) och ”Elected” avrundar ett på snudd perfekt set. Att den nu 63-åriga Cooper sjunger bättre än på år och dar är även det en av höjdpunkterna denna varma sommarkväll. Ett bättre slut på festivalens första dag och därmed start på festivalen kunde vi knappast ha fått.

Death Angel 7/10
Corrosion of Conformity 4/10
Monster Magnet 4/10
Papa Roach 3/10
Alice Cooper 9/10
 

Fredagens schema såg på förhand ut att bli ett mangelmaraton utan dess like men då vi var sena ut till festivalen så missade vi både Evile och Pray for Locust tyvärr. Och när det väl var dags att bege sig till festivalområdet för att kolla in de brutalt hårda tyskarna i Heaven Shall Burn så öppnades sig himlen och regnet började ösa ner. Då jag är gravt allergisk mot just regn på festival så satt jag tryggt kvar i bilen med mina vänner och lyssnade på musik istället. Som tur var så var regnskuren över ganska snart så jag kunde traska in och se vad Youth of Today kunde tänkas bjuda på. Amerikanerna från Connecticut får räknas till veteranerna inom punkig hardcore och de låter den rutinen tala på scenen. Dom jobbar på bra för att få med sig den något tunna skaran framför scenen och lyckas ibland men inte alltid. Själv har jag helt förträngt bandets diskografi och känner igen en del av låtarna men låttitlar man kunde som ung är nu som bortblåsta. Hur som helst bjöds jag på en liten nostalgitripp och pulsen inför det fortsatta spelschemat steg en aning.

Tvära musikaliska kast är jag van vid då min musiksmak är lite något schizofren men att gå från ilsken hardcore till superglättig finsk power metal är till och med udda för att vara mig. Men då Sonata Arctica var ett av de band jag lyssnade mest på under min power metal-period som ung men aldrig fick chansen att se så kände jag mig nästan tvingad till att befinna mig framför den största scenen i detta nu. Att jag inte kände igen en enda låt som spelades talar nog mer om mitt intresse för bandet idag än om bandet i stort. Det som spelade lät dock okay men det fanns inget som skulle få mig att damma av mina gamla skivor med gruppen och återigen hänge gick mig åt deras vindsnabba gitarr- och keyboardslingor samt sångare Tony Kakkos taskiga engelska uttal. Hur som helst så verkade den skara fans som befann sig framför scenen mer än belåtna och bandet gjorde vad dom kunde för att få med sig de som stod stilla, dock utan resultat. Sen tycker jag denna musikstil är totalt förlegad och att lyssna till genren känns idag fullständigt iskallt.

Hett efterlängtade för egen del var dock nästa akt ut som var inga mindre än hardcorelegendarerna i Agnostic Front! En halvtimme efter utsatt tid kliver ikonerna inom New York-hardcore upp på scenen, öppnar med ”City Streets” och sicket röj det blir på publiken! Det är inte den största moshpiten på festivalen men definitivt en av de mest hängivna. På scenen dominerar sångaren/gastaren Roger Miret och han jobbar hårt! I slutet på setet är han helt slutpumpad och hans t-shirt är helt dyngsur! Men jobbet ger utdelning för detta var helt klart en av de bästa spelningarna på festivalen hittills trots att ljudet svek bandet emellanåt och gjorde så att Vinnie Stigmas gitarr försvann långa stunder. Men det hindrade inte publiken från att stämma upp i ett gemensamt gängvrål till låtar som ”For My Family”, ”Us Against the World” samt ”United & Strong”. Detta var helt klart värt väntan att få se bandet för jag kom på mig själv att gå runt med ett småfånigt leende efter att äntligen ha fått se dessa hjältar.

Om Agnostic Fronts musik drivs av ilska så var det inget mot vad Danzig gör som stod härnäst på tur att uppträda för oss. Den käre Danzig, med Glenn som förnamn, hinner knappt inleda med ”Skincarver” innan han snubblar över en felplacerad monitor och sen tar han ut sin vrede på en annan monitor. Efterföljande ”Twist of Cain” blir därför inte speciellt väl genomförd då han mer koncentrerar sin ilska på en scenarbetare än att sjunga men man ser i Glenns ögon att han brinner! Han är så taggad så det slår över och tyvärr medföljer det att både en fotograf (som dock visste att det var fotoförbud) samt en kille i publiken med en falsk Misfits t-shirt får sig varsin känga riktad mot sig. Det är tyvärr också detta samt Glenns dalande fysik och begynnande flint som de flesta recensenter hänger upp sig på då jag går igenom recensionerna dagen efter. Det de inte ser är att Glenn ger allt och verkligen är taggad till max! Även om sången inte alltid är hundraprocentig, att mikrofonen småkrånglar och hans förut vältränade kropp numera inte är lika spänstig så levereras bland annat ”How the Gods Kill”, ”Her Black Wings” och ”Do You Wear the Mark?” med en glöd jag inte upplevt med den lille kraftfulle mannen på länge! Detta kan även tillskrivas ett oerhört välkomponerat band, med Prongs gitarrist Tommy Victor i spetsen, som backar upp honom och som får det att låta spänstigt om kompositionerna. När sen balladen ”Thirteen” spelas så är inte tårarna långt borta hos undertecknad och avslutningen med ”Mother” är precis så bra som man önskar att den skall vara.
Nej detta var kanske inte Danzigs gladaste spelning men vem fan vill ha en glad Glenn? Nej han blir nog nästan bättre av att vara lite småtjurig och så länge han lägger merparten av den energin på att ge oss i publiken en bra spelning så är jag nöjd. Hur som helst så var inte detta den mest perfekta spelningen med Danzig som sagt men det var någonting som tog tag i mig och gjorde det till en av de bästa konsertupplevelserna jag någonsin har haft.

Mer än överväldigad efter spelningen jag nyss bevittnat så kändes det som att kvällen inte kunde bli bättre och det var lika bra att dra sig tillbaka. Det var tur att jag inte gjorde det. Jag har nämligen inte ens hunnit hämta mig efter Danzigs raseri innan Kreator kliver upp på Bandit Stage och fullständigt vräker mig över ända! De tyska thrashveteranerna är i och för sig aldrig dåliga på scen men i det lyckorus jag befann mig i samt att bandet var på ett ovanligt gott humör gjorde att upplevelsen blev än mer förhöjd. Men vad mer kan man räkna med när inledningen med ”Hordes of Chaos”, ”Warcurse”, ”Endless Pain” och ”Pleasue to Kill” kommer emot oss likt kulor ur ett maskingevär? Sen får vi inte heller glömma en fräsande Mille Petrozza som vräker fram orden i rent raseri.
Att bandet alltid är oerhört tight samt gör allt för att ge oss i publiken det vi vill ha vet vi redan som sagt och trots att låtvalen även denna gång är något förutsägbara så går det inte att bortse från att Kreator är en av de starkaste thrashakterna idag. Om inte annat så bör en avslutning med bland annat ”Vilent Revolution” och ”Flag of Hate” få även den mest tveksamme att ändra uppfattning. Har jag sett Kreator bättre förut? Ja förmodligen. Har jag någonsin blivit lika euforisk av ett Kreator-gig tidigare? Nej det har jag definitivt inte så kort och gott så var detta ett perfekt avslut på en perfekt festivaldag.

Festivalen var dock inte slut för kvällen men att jag skulle gå och se ett återförenat The Darkness efter två kalasspelningar på raken var ungefär lika troligt som att Danzig skulle be scenarbetaren om ursäkt. Fast jag hade nog aldrig gått och beskådat ett så hiskeligt dåligt band som The Darkness frivilligt oavsett. Samma känsla lär nog infinna sig hos mig nästa år för strax innan The Darkness gick på så hade festivalen ett viktigt meddelande. Detta framfördes av ingen mindre än Joey DeMaio som med flexande muskler, yviga gester och målande ord förkunnade att hans Manowar kommer att agera huvudakt på festivalen nästa år. Personligen tycker jag bandet har gjort några trevliga heavy metal-dängor men är i övrigt oerhört fjantiga.
Nej, hotellet och lite sömn lockade mest nu och inte var det svårt att somna efter en sådan här underbar festivaldag.

Youth of Today 6/10
Sonata Arctica 5/10
Agnostic Front 8/10
Danzig 9/10
Kreator 8/10

 

Så blev det då dags för festivalens sista dag och det var en brokig skara artister jag prickat in att se. Först ut bland dessa var Alien vars flesta fans satt i skuggan av öltältet istället för att befinna sig framför scenen. Men så var det oerhört varmt denna dag också och gamla människor skall ju inte befinna sig i solen allt för mycket sägs det. Men det är trots allt en liten men tapper skara som trotsar värmen och tar plats framför Bandit Stage för att beskåda detta klassiska band.
Säga vad man vill men deras melodiösa, nästan AOR-aktiga, rock funkar perfekt i sommarsolen och sångaren Jim Jidhed lufsar runt som en riktig mysfarbror på scenen. Men så är han också den enda som sticker ut i ett annars stelt men tight och välspelande band. De andra känns lite väl anonyma och gitarristen Tony Borg spelar som brukligt snyggt men även han kändes lite blyg. Oavsett så är det svårt att inte nynna med i härliga bitar som ”Tears Don't Put Out the Fire” eller ”Jamie Remember” och säga vad man vill men live blir den annars sliskiga balladen ”Only One Woman” ett riktigt härligt allsångsnummer. Alien gjorde alltså helt rätt som gjorde comeback och jag vill gärna se mer av bandet men då helst inomhus på en mindre scen.

Liten scen i all ära men Växjös stoltheter Bullet börjar nu lära sig att fylla ut en större scen riktigt bra. Det bevisar dom direkt då de nu kliver upp på Monster Stage och river av titelspåret från senaste plattan ”Highway Pirates”. Med ett ständigt leende på läpparna, spring i benen samt en evig kärlek till heavy metal och rock’n’roll så bjuder dom på den ena klassiska poseringen efter den andra. Bomber smäller av och eld sprutar – om än i en mindre skala – men med små medel kan man utan problem skapa en underhållande show helt klart. Om man inte gör som pyroteknikern och vänder grejerna åt fel håll som han gjorde på Hampus Klangs gitarr vill säga. Istället för att spruta ett gnistrande stjärnregn rakt uppåt så sprutade det nu istället rakt mot den stackars gitarristen som gjorde det bästa han kunde av situationen och försökte rädda sitt hår samtidigt som han försökte få det att se riktigt ut. Det såg å andra sidan riktigt häftigt ut men hans hårsvall var helt klart i farozonen då hela gitarren såg ut att spraka.
Bandet bjöd på en blandad kompott ur den tre album starka diskografin men det var avslutningen med ”Pay the Price” och ”Bite the Bullet” som drog ner mest jubel kändes det som. Ja, förutom då sångare Hell Hofers får på sig sin mantel under ”Roadking” vill säga. Hur som helst så var det kanske inte Bullets bästa spelning men dom är trots allt ändå alltid underhållande och så även denna gång.

En snabb vilopaus i skuggan vid bilen blev det nu medan hopplöst dåliga Adept spelade på Bandit Stage. Sen blev det roligare då de svenska punkkungarna i Dia Psalma traskade in på Monster Stage. Bandet som är ute på sin avskedsturné spelar upp hela det klassiska albumet ”Gryningstid” i ett svep men det är inte utan problem. Vid flertalet tillfällen får dom kämpa mot teknikstrul som resulterar i att flera låtar genomförs med endast en gitarr vilket stör helhetsintrycket. Men den stora skaran framför scenen tycks in bry sig utan drar igång allsång mest hela tiden med givna toppar på låtar som ”Hon Får...”, ”Tro Rätt, Tro Fel” och ”Gryningsvisa I D-moll”. Men även de låtar som spelas från övriga skivbacken, ”Vi Svartnar” och ”Luft”, möts av ett tacksamt jubel. Men det blir inte mycket mer än så. Speltiden är knapp och problemen med tekniken gör förmodligen att någon eller några låtar får strykas. Tillexempel spelas inte ”Balladen Om Lilla Elsa” som publiken vanligtvis brukar skandera efter redan i början av konserterna, dock inte denna gång. Oavsett så gav detta en rejäl mersmak och när bandet kommer till Göteborg i höst för sin absolut sista spelning någonsin så bör man vara på plats och då får vi förmodligen en mer komplett setlist.

Nu avbyter konserterna varandra och för egen del hade jag hellre sett att Entombed fått spela på någon av de första dagarna på festivalen för då hade jag haft ork att hänge mig till hundra procent. Nu blev det att man stod i eftermiddagssolen och småmyste istället när bandet fullständigt körde över oss med sin svängiga och mullrande death metal. Men det var ju inte fy skam det heller för Entombed är alltid sevärda oavsett om man brottas i främsta ledet eller betraktar från avstånd. Just denna kväll är första gången på länge då jag återigen får se bandet som en kvintett istället för en kvartett i och med rekryteringen av bassisten Victor Brandt (Totals Jävla Mörker, ex-Satyricon). Det är bara att konstaterat att det är med två gitarrister som bandets musik skall spelas. Ljudet blir fetare och även om Alex Hellids gitarr försvinner långa stunder i ett grumligt ljud så blir det mer nyanserat än tidigare. Men det som är det bästa med detta format är att de nu igen kan spela låtar som de inte kunde med endast en gitarrist tidigare. En av dessa är ”Evilyn” som inte har spelats live på många år. Dessutom tillägnar mästergrowlaren LG Petrov låten till en snubbe han inte kommer ihåg namnet på. Den dedikationen tar jag åt mig då jag tjatat på bandet efter just ”Evilyn” var gång jag stött på dom (vilket är förvånansvärt ofta) de sista åren.
LG är annars på ett strålande humör men han är förmodligen lite för överförfriskad för att stå på en scen kan nog flera tycka. För mig får han vara hur full han vill för han skojar friskt med både bandet och publiken och så länge han alltid sätter sången som han gör denna afton så är jag mer än nöjd. Han är förmodligen en av de mest underhållande frontmännen jag har sett skulle jag tro. När sen bandet bjuder på härliga låtar som “Like This With the Devil”, “Damn Deal Done” och ”Living Dead” så är jag inte den som kan klaga. Bäst gensvar från publiken får dock suveräna ”Morning Star” och klassikern “Left Hand Path” som båda sitter lika tight som Alex mössa som han av någon anledning har på sig denna stekheta sommarkväll.
Entombed är alltid suveräna live och frågan är om inte detta var en av de bästa konserterna jag sett bandet leverera på länge.

Det är som sagt inte mycket till paus mellan banden just nu och det är bara att vända på klacken och styra sina steg mot den största scenen igen för nästa konsert. Jag var något skeptisk när jag fick höra att de tyska heavy metal-legenderna Accept hade återförenats med en ny sångare. För mig är Udo Dirkschneiders raspiga stämma synonymt med Accept och ingen annan än just honom bör sjunga i bandet. Jag blev dock positivt överraskad av nykomlingen Mark Tornillos (ex-TT Quick) insats på comebackplattan ”Blood of the Nations” men kan han verkligen fixa Udo-materialet live? På det vet jag nu svaret och det är även det positivt men frågar du mig så är han ljusår ifrån min favorit Udo även om han inte var långt ifrån att sätta skriket i ”Fast as a Shark” trots allt.

Hur som helst så tycker jag Accepts spelning var rent ut sagt förbannat jävla bra! Den blytunga inledningen med “Teutonic Terror” och “Bucket Full of Hate” från senaste albumet får även den mest inskränkte Udo-fanatikern att sätta ölen i vrångstrupen. Det är svintungt, svängigt och fullständigt förkrossande bra. Dom tar sig sen igenom både ”Breaker” och “Metal Heart” på ett lika övertygande sätt innan dom överraskar mig med ”Losers and Winners”! En låt jag aldrig har hört framföras live tidigare. Samma sak gäller ”Aiming High” som kommer efter allsångsvänliga ”Princess of the Dawn” och strax före en medryckande ”Up to the Limit”. Vid detta läge är jag övertygad över att bandet har gjort rätt som plockat in Tornillo så när “Fast as a Shark”, “Pandemic” och “Balls to the Wall” har fått avsluta hela kalaset så står jag kvar och ropar efter mer. Det var länge sedan jag såg U.D.O. framföra Accept-klassikerna med sådan här glöd. Det är kanske dags för Udo att skippa Accept-låtarna helt nu och koncentrera sig på sitt eget material som håller minst lika hög, om inte högre, klass.
Men det är inte bara låtarna som gör Accepts spelning på Getaway till en klassiker utan det är även inramningen. Scenen badar i rött med allt från spotlights till den blodröda backdropen och scenen är ren från allt vad förstärkare och grejer heter. Det är bara ett trumset och så är det bandet. Ett band som är oerhört uppspelta och pigga och det är egentligen bara Tornillo, som inte verkar ha vant sig vid de stora scenerna riktigt än, som ibland känns något stillastående. Men så har vi ljudet! Vi har inte blivit lika bortskämda med bra ljud på så gott som samtliga spelningar som vi blev ifjol men nu är ljudet klockrent. Riffen skär likt rakblad genom ljudbilden och den raspiga sången hörs tydligt. Det enda som hindrar denna spelning från att bli en fullpoängare är den något spartanska scenshowen, dagsljuset och längden. Bomber och eld i ett mörklagt Gävle och en fullskalig speltid hade gjort detta till en ultimat spelning skulle jag tro.

Ultimat är definitivt inte min kropp just nu. Efter att ha trampat snett under Accept så känns foten nu två gånger större än normalt och tack vare haltande så börjar ryggen värka ganska snart. Lägg där till flera dagars party, kokande värme och dåligt med sittplatser så kanske ni förstår att jag gärna hade begett mig hem mot hotellet nu istället för att kolla in Earth Crisis. Ett band jag på förhand gärna hade sett men jag orkar helt enkelt inte. Men skam den som ger sig. Jag gör en sista ansträngning och lyckas tillsammans med mina ta mig in i en kokande gasklocka istället för att se vad tokstollarna i F.K.Ü. kunde tänkas hitta på. Dessa underhållande grabbar älskar inte bara sin thrash utan också att mosha, sjunga om filmmonster, umgås med Leatherface samt bringa tillbaka de döda för lite gästsång. Det är alltså thrash av den lite mer primitiva och putslustiga sorten som gäller men på något sätt så får dom det alltid att svänga och det är låtar som ”Where Moshers Dwell” och ”The Pit and The Poser” som spelas denna kväll lysande exempel på.
Det är kokande hette inne i gasklockan men det hindrar inte bandets fans från att gå bärsärk i en moshpit som bara blir större för var låt. Själv håller jag mig på avstånd och konstaterar att bandets image och musik passar ihop perfekt. Synd bara att jag har svårt att ta till mig bandets energiska framträdande på grund av mina fysiska tillkortakommanden denna kväll. Men att det känns som en bra avslutning på festivalen för min del råder det inga tvivel på.

Jag hade egentligen tänkt mig att avsluta min vistelse på Getaway detta år med att se de norska svartmetallmästarna i Immortal men dom spelade alldeles för sent. Dessutom hade jag varit tvungen att först genomlida hela konserten med Hammerfall och det fanns inte med på kartan. Jag har tröttnat totalt på göteborgarna som mer och mer framstår som ett lättviktar-Accept. Dom inleder med "Patient Zero" från senaste skivan och följer upp den med tjatiga ”Renegade” och sen de två menlösa ”Any Means Necessary” och ”Bang Your Head”. Då är det dags. Jag packar ihop och beger mig hemåt. När dom dessutom skall sätta ett fjantigt svenskt rekord denna kväll genom att ha femtiofyra (eller vad siffran nu var) Marshall-förstärkare på scenen ja då blir det bara än mer fjantigt. Att man med så många förstärkare på scenen kan ha så dåligt gitarrljud och så klena körer bevisar ju det alla redan vet – förstärkarlådorna är tomma! Det ser bara fruktansvärt löjligt ut och jag säger tack och godnatt.

Alien 6/10
Bullet 7/10
Dia Psalma 7/10
Entombed 8/10
Accept 9/10
F.K.Ü. 7/10

 

Så hur skall man då summera allt det här? Ja samma succé som ifjol blev det inte för egen del men det hade varit för mycket begärt. Trots det är jag hur nöjd som helst med mitt festivalbesök på Getaway även detta år. Vädrets makter var med oss, banden gjorde bra ifrån sig och i det stora hela var det ett sant nöje att besöka Gävle och området kring gasklockorna än en gång. Minus även detta år är antalet toaletter. I år funkade i och för killarnas pissoarer bättre men vore det inte på sin plats att ha toalettmöjligheter även i anknytning till ölområdet? Det fanns toaletter vid Bandit Stage första dagen men de blev snabbt fulla och var sen avstängda. Sen gillar jag inte att dom gjort om flera mysiga ölområden till ett enda stort. Detta gjorde att både chans till skugga och sittplats i den samma blev lika med noll efter ett tag som sagt. Men man skall kanske inte klaga för det är svårt att hitta en så här gemytlig liten festival med så många bra band i Sverige idag. Jag hoppas innerligt att festivalledningen inte bestämmer sig för att expandera så att Getaway går samma öde till mötes som tillexempel Metaltown som nu har blivit för stor för sitt eget bästa.

Tack Getaway Rock Festival för ännu en oerhört trevlig festival och på återseende nästa år!

Ulf Classon