Simon & Garfunkel?
Queen?
Spock's Beard?

Nej, ska jag utse stämsångens kungar, är det väldigt enkelt: Inga harmonivokalister har någonsin berört mig så på djupet som David Crosby och Graham Nash. Helst ska Stephen Stills sandpappersstämma ligga och gôtta sig där i mitten, men som visats upp i närmare fyra decennier, klarar sig David och Graham ypperligt även på tu man hand.
Det allra senaste beviset formerade sig när de två storstjärnorna (ja, så får man nog säga) tog oskulden från Stockholms nya konferenscenter Waterfront som musikarena.

  
Per automatik är konserten nostalgisk, men inte bara. för när dessa elit-hippies sjunger sina ibland urgamla örhängen görs det med en nerv som säger idag, och antikrigslåtar som "Long Time Coming" eller "Military Madness" är ju faktiskt minst lika aktuella idag som när de en gång skrevs. Ja, nostalgifaktorn förtvinar än mer, då de två huvudpersonerna är skönt befriade från all snyftsentimentalitet. Två äldre herrar med högburna huvuden sjunger på det där rakt på hjärtat-sättet - ömsom sött, ömsom gigantiskt - vilket alltid varit deras signum. De träffar också in ett par totala överraskningar, i form av öppningen "Eight Miles High" (gjord av Crosby i The Byrds) och en fantastisk tagning av The Beatles "Blackbird".

Till syvende och sist är det ändå deras gemensamma material som tar allra bäst, däribland en otippad "Taken at All", Grahams närapå symfoniska "Cathedral" och "Wind on the Water", sanslösa stämorgien "Guinnevere", hyfsat nya (2004) "Lay Me Down" och desto äldre stridsropet "Almost Cut My Hair".
...och så var det slutet också. "Wooden Ships". Vilken låt. De stundom så timida farbröderna drar upp volymen på max, släpper lös sina toppmusiker i soloutflykter och vänder hela tiden åter till sina så övertygande leveranser av styckets så ödesmättade science fiction-lyrik. Vet du hur studioversionen låter? Dubbla det! Ifall delar av konserten varit så smått en dag på jobbet-betonade, så är det här på rikt, rakt upp i ansiktet. Och sedan det enda extranumret, Grahams söta countrypop "Teach Your Children" med allsång (jag sjunger högst), vars välmenande budskap funkar så bra ännu i det 2012 vi snart går in i. Den fullsatta lokalen (1700 pers) belönar med den sista av många stående ovationer.

Detta är inte någon monumental konsert. Tidvis verkar parhästarna lite frånvarande (eller är det bara deras totalt chosefria scenpersonligheter?), men ju längre tiden går, desto mer brinner vi och mot de dryga två timmarnas slut står lokalen i ljusan låga. De klockrena sångstämmorna, de väller knivskarpt ur två strupar som aldrig hört talas om tidens tand.

Daniel Reichberg