Det har gått tio år sedan Svenska Yessällskapets kampanjande bar frukt och Yes äntligen återvände till vårt land. Sedan dess har kopiösa mängder vatten vräkts under broarna, och det är ett på många sätt annat Yes som framträder i Sveriges sämsta konsertarena Solnahallen.

Den största skillnaden heter Benoit David. Man ska väl inte jämföra honom med Jon Anderson, som helt enkelt inte längre är med i bandet...eller...jo, det ska man. Anderson var den som en gång grundade bandet, mannen vars röst och visioner skapade hela gruppens väsen, personen som sin litenhet till trots skapat en dynamik, en aura, en stämning som sparkade igång en skjuts som ingen annan kan återskapa. Och inte bara det. Jon Andersons utstrålning fungerade som en tvättsvamp, vilken sög samman de ofta väldigt disparata Yes-enheterna till ett stort ETT. Ersättaren Benoit David klarar inte att dra lasset. I egna bandet Mystery sjunger han galant. Likaså låter det prima på senaste Yes-albumet "Fly From Here". Men på scen är saken en annan. I låtar som "Wonderous Stories" och "Heart of the Sunrise" ligger han något halvt tonsteg fel, och konstigast av allt är att Benoit inte träffar tonerna i en ny låt som "Life on a Film Set", där det trots allt är han själv som sjunger studiooriginalet.

Lämnar vi sången åt sidan, blir det genast något annat. Steve Howe (gitarr), Chris Squire (bas) och Alan White (trummor) känner varandra utan och innan efter nära 40 år av samspel, och den nygamle keyboardisten Geoff Downes (även i Asia) imponerar i sin kompetens att efterapa Rick Wakeman. Den stora höjdpunkten blir "Fly From Here", senaste albumets långa svit, där spelet står på topp, Squire trakterar stående elektrisk bas på bästa symfrockmanér och Benoit sjunger helt okej. Mot slutet sväller det än mer, då "Starship Trooper" dyker upp, den tidigare så timida publiken väller fram till scenkanten och musikernas solon hyllas som hältedåd.

Så när extranumret "Roundabout" (naturligtvis) klingat ut känner man att detta trots allt varit en bra konsert. Men "bra" är aldrig nog när vi talar om Yes. Vi minns ju Cirkus 2001, då varje låt ändade i ett hav av häpnad och hänförelse. Vi minns Sweden Rock Festival 2003, där desa katter bland hermeliner lyckade trollbinda metallpubliken och förde oss till nirvana med "Awaken". Fredagens Yes kommer aldrig i närheten av detta, och flera jag har talat med tror att detta var sista gången vi såg dessa symfonirockens regenter. Riktigt lika pessimistisk är inte jag, men ska sagan fortsätta, så måste något hända. Detta något har ett namn, och det är Jon Anderson.

Daniel Reichberg