|
Alltså herregud,
vilken sångare. Nästan tre timmar av sång, sång och åter sång,
och Paul McCartney ligger på topp hela tiden. Som kamrat Viktor
noterar, tar extremlegendaren inte ens en mun vatten
emellanåt. Han sjunger oförtrutet vidare, många av låtarna inte
alldeles lättsjungna, och efter två och en halv timme, då vilka
andra stämband som helst skulle kippa efter andan, DÅ drar han
igång "Helter Skelter"!
Alltså herregud, vilken skattkista. Jag
behöver naturligtvis inte informera er, kära läsare, vad den här
mannen åstadkommit sedan han stötte ihop med John Lennon i
Woolton Village 1957.
Men en konsert som brakar fram i "Magical Mystery Tour",
avslutas i "The End" och däremellan ger oss "All My Loving",
"Jet", "Got to Get you into My Life", "Band on the Run", "A Day
in the Life", "Something", "Let it Be", "Live And Let Die", "Hey
Jude", "Day Tripper", "Yesterday" och cirka tjugofem låtar
till....ja, man blir nästan full i skratt i ren, skir vördnad.
Plussa på med ett ettrigt band som
verkligen tycks älska varje sekund.
Alltså herregud,
vilka överraskningar. Det hade man väl aldrig trott att så
obskyra Wings-pärlor som "Mrs Vanderbilt" eller "Nineteen-Hundred
and Eighty-five" skulle rensas fram ur gömmorna. Eller ännu mer
chockerande - Beatlesnummer som "The Night Before", "I'm Looking
Through You" och första extranumret "The Word", stiligt hopsatt
med ett "All You Need is Love"-postludium. Fantastiskt att våga
utmana med det oväntade och i samma slag ta sig an polarn Johns
material.
Alltså herregud, vilka lama klagomål jag har.
Jag hade ju hoppats på inledningen "Rock Show"/"Venus and Mars"
som förekommit på sina håll, men den gick om intet. Känner
jag mig djupt besviken? Gissa en halv gång. Välkomsthälsningen "Roll
up for the magical mystery tour, step right this way" och avskedet "and
in the end the love you take is equal to the love you make"...nä,
just det!
Alltså herregud,
vilken scenpersonlighet. Vi fattar naturligtvis att Paul säger
ungefär samma saker på ungefär samma ställen vid ungefär
samtliga konserter. Ändå verkar han mena precis vartenda ord;
lattjandet med anteckande svenskafraser fyller honom med en
barnslig spjuvermentalitet, gång på gång.
Alltså herregud,
vilka biljettpriser. Femtonhundra spänn för en bra plåt! Dessa
perversiteter kan jag inte försvara för vare sig plånbok eller
familj, så istället sitter jag på b-läktaren halvvägs upp i
taket och vet ni vad? Det funkar skitbra det med, för Paul
McCartney är en av de få som kan greppa en jättekula som Globen
i sitt grepp. Filmdukarna hjälper naturligtvis till, och så
plötsligt känns det som vi alla sitter på a-parkett.
Alltså herregud - "see you
next time"? Ja, faktiskt. Nästa år
fyller Paul McCartney 70, men med den här energin och fräschören
ser jag det som helt självklart att han kommer igen. Då med
nosen förhoppningsvis ännu djupare i begravd i lådor och
garderober.
Daniel Reichberg
|
