Belysningen på hovet släcks och förbandet vid namn Periphery äntrar scenen med låten new groove. Periphery låter bitvis slående likt Meshuggah då de använder sig av mycket nedstämda gitarrer, mycket bending på bas och allmänt obekväma taktarter. De får positiv respons från publiken och det uppstår headbanging och rejält röj på parkettplatserna. Det var dock bara två låtar som var lite tyngre och Messhuggah-aktiga. Resten av låtarna var lite ”pojkbandsmetal” med skönsång, elektroniska intron och lite enklare takter. Låten Buttersnips var riktigt bra då den lät som en metalballad, men med grova och tunga partier.

Riktigt duktiga killar som jag nog ska fortsätta lyssna på, men jag hade önskat lite mer tyngd då de faktiskt var tre gitarrister. Överlag riktigt bra.

Sedan kommer Dream Theater och startar med en film om medlemmarna i tecknad version på de tärningsformade bildskärmarna. De spelar sedan låten Bridges in the sky. En glad överraskning var att ljudet var riktigt bra, och faktiskt bättre än vad jag hade förväntat mig. Sångaren James LaBrie har en tendens att ibland sjunga lite falskt live, i alla fall vad man kan höra på vissa live cd.s. LaBrie sjöng ikväll fantastiskt och det var under låten 6.00 som jag riktigt lade märke till hur bra ljudet var, då jag upplevde att de hade exakt samma sound och ljudbild som på det klassiska albumet Awake (1994). Speciellt trummorna har en atmosfärisk ljudbild som de här fick till riktigt bra.

Efter låtarna Build me up, Break me down och Surrounded får Mike Mangini visa vad han går för. Han spelar ett snabbt, nästan ettrigt och så fruktansvärt tight solo. Trots att det stora trumsetet, som ser ut att bestå av hundratals trummor, så tror jag inte att det var någon trumma som kom undan. Det var dubbla baskaggar, cymbaler högt och lågt, och de typiska minipukorna som sitter ovanför huvudet på honom. Han missade nog inte en enda. Det kan dock inte vara lätt att ersätta en sådan grym trummis som Mike Portnoy, som har varit med från allra första början. Blev ju besviken när han slutade och Portnoy i all ära men jag tyckte faktiskt att denna nya Mike var snäppet vassare.

Ungefär i mitten av konserten bryter de av de tunga, snabba, tekniska låtarna med två lite lugnare spår, där LaBrie och Jordan Rudess framför Wait for slee

Tycker detta är en mycket vacker låt och det var verkligen uppskattat att de spelade den lite långsammare än på skiva. De fortsätter det lite akustiska inslaget med låten Far from Heaven från det nyaste albumet.

Sedan blir det fullt ös igen och de spelar Outcry, War inside my head, The test that stumped them all och On the backs of angels.

Sedan släcker de ner hela scenen. Endast en strålkastare lyser på Jordan Rudess som spelar ett vackert pianostycke som jag inte känner igen. Jag gissar att han improviserar tills han börjar spela introt till The spirit carries on.  LaBrie berättar att det är en hylling till de nära och kära som ej längre finns kvar och vars själ har passerat vidare. Låten drar igång och publiken jublar, tänder ljus med sina mobiler och cigarettändare. Detta är den absoluta bästa låten de har gjort tycker jag. James LaBrie sjunger som en gud och kan verkligen förmedla den starka texten. Det blir allsång och jag börjar få gåshud och känslorna väller. När då John Petrucci spelar sitt fantastiska gitarrsolo med sådan enorm känsla kan jag inte hålla tillbaka tårarna. Innebörden av denna låt skapar enorma känslor och detta att jag äntligen får se Dream Theater igen framkallar glädjetårar hos mig. Jag tänkte att inget kan slå detta ögonblick, denna lycka. Publiken jublar högt, så även jag.

Därefter spelar de nya låten Breaking all illusions, som låter som om den skulle kunna komma från albumet A change of seasons, eller någon av de tidigare skivorna som de gjorde på 90-talet. Jag såg detta som något positivt då de kunde ta fram sitt tidigare sound och göra en helt ny låt som ändå kändes klassisk och typiskt Dream Theater. Låten var igenkännlig på ett bra sätt utan att den kändes passé eller tråkig.

Sedan går de bara av scenen utan att tacka ordentligt. Det var drygt tänkte jag, men misstänkte och hoppades att de skulle spela ett extranummer. Jag hade rätt och det blev ingen mindre än Pull me under som fick avsluta kvällen. Jag sprang ner från läktaren och ner till parketten för att få ta del av röjet och allsången tillsammans med dessa musiker i världsklass.

Om jag nu ska vara lite kritisk så tyckte jag att basen hördes lite för dåligt. John Myung hördes bättre i vissa partier, men ibland så glömde man av honom då han inte hördes tillräckligt. Det tyckte jag var synd eftersom att det var i första hand John Myungs unika spelsätt och goa stil på scenen som gjorde att jag började lyssna på Dream Theater. Myung har ju en cool och laid back stil som kanske kräver att man ska höra basen ordentligt för att man ska lägga märke till honom. Petitesser så att säga, och jag tycker att denna konsert var den bästa liveupplevelsen på länge

Setlist:

1. Bridges in the sky
2. 6.00
3. Build me up, Break me down
4. Surrounded
5. The dark eternal night / Drum Solo
6. A Fortune in lies
7. Wait for sleep
8. Far from heaven
9. Outcry
10. War inside my head
11. The test that stumped them all
12. On the backs of angels
13. The spirit carries on
14. Breaking all illusions
--------------------------
15. Pull me under

Sanna Vässmar