|
I samband med en tjänsteresa nyligen till Utrecht, Holland,
öppnade sig möjligheten att bevista en konsert av ett av mina
favoritband, norska Gazpacho. De spelade nämligen samtidigt i
den närbelägna staden Den Bosch (egentligen Hertogenbosch) som
ligger cirka 40 km söder om Utrecht. Spelningen ägde rum
fredagen 30 mars 2012 på Willem II Poppodium Arena – en alldeles
utmärkt rockscen i en ombyggd fabrikslokal. Lokalen påminner om
Musikens Hus i Göteborg men den är något större och mycket
bättre disponerad med terrasserade sektioner som gjorde att alla
i publiken såg och hörde perfekt. Anmärkningsvärt var att
samtidigt med denna konsert spelade ett annat känt progband –
Threshold – på en annan scen i staden. Uppenbarligen är
intresset högt för denna sorts musik i staden (Holland är ju ett
riktigt prog-näste).
Den tämligen lilla lokalen var näst intill fullsatt (kanske
cirka 1000 personer) och till min glädje märkte jag att det var
gott om ungdomar i publiken. Kanske ännu mer remarkabelt var den
ovanligt stora andelen kvinnor och de flesta av dem verkade vara
”Die hard” Gazpacho-fans. Kul att se i en musikgenre som länge
fått dras med stämpeln att bara attrahera män eller killar. Inte
helt oväntat fanns också många Marillion-fans i lokalen eftersom
Gazpacho tidigare spelat som förband för Marillion. Holland och
Marillion är ju lite speciellt med tanke på den årligt
återkommande helgen med s k ”Marillion konvention”.
Redan vid entren blev man bjuden på Gazpacho. Ja, alltså,
maträtten Gazpacho som ju är en kall spansk tomatsoppa. En kul
detalj, tyckte jag. För övrigt kan nämnas att namnet på bandet
annars är taget från en tidigare berömd Marillion-låt från
Fish-eran.
Väntan på konsertens början var väldigt uthärdlig då en mängd
klassiker från progrock-band spelades upp i högtalarna. Vi fick
oss till livs mängder med hits från Big Big Train, Porcupine
Tree, RPWL, Arena och IQ. Med andra ord en helt perfekt
uppvärmning med en öl i handen.
Så äntrade då äntligen Jan-Henric Ohme och de andra i Gazpacho
scenen. Som brukligt är så körde man först låtar från nya CDn
”March of Ghosts”. Här hade man valt att köra alla fyra delarna
i sviten ”Hell freezes over”, trots att de inte ligger
tillsammans på plattan. Särskilt jubel blev det efter ”Part II”
som jag i min senaste recension på Artrock.se också utnämnde
till plattans starkaste spår. Alltså, en mycket lyckad inledning
och sen fortsatte det i ungefär samma stil hela konserten. Man
övergick rätt snabbt att spela låtar från tidigare produktion
och närmast i tur blev låtar från ”Tick Tock”-plattan. En
alldeles utmärkt version av ”The Walk” framfördes till nytt
jubel. Därefter spelades flera fina låtar från ”Missa Atropos”
och sen återgick man till senaste albumet och spelade några
låtar till, bland annat den fina ”Black Lily” till vilket bandet
även spelat in en video nyligen. Efter detta blev det sen dags
för den stora live-favoritlåten (enligt mig) ”Dream of stone”
från ”Night”-plattan. Det är svårt att beskriva men denna
oerhört långa låt (mer än 20 minuter) bygger upp en otrolig
intensitet och spänning allteftersom den flyter på. Till slut
var publikhavet bara en gungande kokande gryta när gitarristen
lade in lite extra krut i slutpartiet på låten. En otrolig
upplevelse att få vara med om och onekligen höjdpunkten på
konserten. Man märker också att det här är något av en
favoritlåt för bandet att spela. En lika entusiastisk version
finns med på senaste live-plattan ”London”. Efter detta spelades
ytterligare en låt från ”Night”, nämligen den fina ”Upside down”
och allra sist på ordinarie tid spelades den underbara ”Winter
is never” från ”’Tick Tock”. Deras version här var
utomordentligt fin och rent av bättre än på ”London”.
Stort jubel naturligtvis och självklart blev de inkallade för
ytterligare två extranummer. Dessa blev ”Splendid isolation”
från ”Missa Atropos” och titellåten ”Bravo” från en av de
tidigare Gazpacho-plattorna. Extranumren spelades under rätt
avspända förhållanden (de riktiga höjdarlåtarna hade spelats
tidigare) men det var uppenbart att bandet trivdes bra med denna
avslutning. När violinisten sen allra sist drog igång ett vilt
dansant parti med närmast irländsk folkmusik så kändes det som
den perfekta avslutningen.
Det är lätt att bli imponerad av detta band som numera ger ett
otroligt professionellt intryck på scenen. Det här uppenbarligen
hänt mycket sen de spelade på Slottsskogenfestivalen för några
år sedan. De spelar väldigt tajt tillsammans och alla bidrar
väsentligt till helheten. Men visst märker man att det finns ett
ledarskap i sångaren Jan-Henrik Ohme (märkligt lik legenden
Manfred Mann i stilen) när han likt en dirigent då och då manade
på sina kollegor. Han sjöng helt klanderfritt och verkade trivas
bra på scenen. Det enda som störde var när han mitt i en låt
fick syn på en i publiken som filmade tillställningen. Det
gjorde honom vansinnig och syndaren fick helt sonika schasas ut
från lokalen för att fortsättning skulle ske. Tråkigt att sånt
skall behöva hända men visst förstår man reaktionen.
Men den som imponerade mest och den som jag tror trivdes allra
bäst på scenen var violinisten (som även spelade mandolin och
elektrisk gitarr) Mikael Krömer. Hans solopartier på violin i
avbrottspartierna på låtarna ”Dream of stone” och ”Upside down”
var helt magnifika och visar hur mycket klassiskt skolad han är.
En otroligt duktig musiker som utan tvivel skulle kunna göra
karriär som klassisk musiker. Men jag är mycket glad att han på
det här sättet tillför denna extra kvalitet till Gazpacho. Sen
måste man återigen påminna om den sanslöst fina irländska
folkmusikpartiet allra sist på extranumret. Vilken spelglädje
och känsla han förmedlade! Man är tacksam för att få vara med om
liknade.
Det är bara att önska bandet lycka till och man kan konstatera
att de snart spelar lika bra som sina förebilder Marillion.
Själv tycker jag rent av de i nuläget är bättre (!) men det
kanske tar tid innan rockpubliken inser det (om det någonsin
sker). I vilket fall, Marillion-fans eller inte, ge Gazpacho en
chans och upptäck dessa fantastiska norrmän!
(På bifogade bilder syns Mikael Krömer till vänster, Jan-Henrik
Ohme i mitten och Jon-Arne Vilbo till höger)
|
