Night of the Prog festival, Loreley-S:t Goarshausen, Tyskland

Äntligen fick jag tillfälle att besöka en av de allra största Progrock-festivalerna sen flera år tillbaka. Det var verkligen en upplevelse och kan utan tvivel rekommenderas för alla rockintresserade. Inte minst för den underbara platsen vid Loreley-klippan med utsikt över Rhendalen. Festivalen var välbesökt med säkert ett par tusen åskådare permanent under de två dagarna och lite mer under kvällstimmarna med de största banden. Det fanns en hel del svenskar i publiken, bl a träffade jag till min glädje min SMHI-kollega Niclas från Norrköping med tillhörande progvänner från Söderköping. Många norrmän var också där, bl a en gutt som till stor munterhet svängde en stor kombinerad pirat- och norsk flagga med en teddybjörn på ett långt fiskespö fram och tillbaka. Vädret var helt perfekt under lördagen och skapligt under söndagen (även om vi inte kunde undvika ett par skurar under sena eftermiddagen).

I det följande skall jag försöka skriva några rader för varje framträdande. Dock vill jag lämna en liten brasklapp om att det i regel är ganska svårt att göra en rättvis bedömning av band som man inte har lyssnat något alls på i förväg. Det är avgjort så att det är lättare att uppskatta något som man redan känner igen. Alltså, en del negativa kommentarer i det följande skall inte nödvändigtvis tolkas som att banden inte förtjänar att lyssnas vidare på. Fler än mig har nog avfärdat musik alltför snabbt bara för att man inte givit verken tillräckligt många genomlyssningar.

Vy över arenan efter Hasse Fröbergs spelning. Publikantalet ungefär fördubblades efterhand under dagen.

Lördag 7 juli

Hasse Fröberg & Musical Companion

Hasse Fröberg och hans band fick äran att inleda festivalen. Och det gjorde det på ett alldeles utmärkt sätt med en mycket fin om än kort spelning (märkligt nog kortast bland alla band!). Jag slogs av hur perfekt de fick till ljudet (och ändå klagade Hasse efteråt på att de fick för lite tid för soundchecken!). Låtar från nya plattan ”Powerplay” spelades liksom en och annan låt från föregångaren ”Future Past”. Hasse berättade efteråt att hans nya platta hade sålt jättebra under festivalen. Säkert även en effekt av att tidsskriften Empire som presenterade festivalens program hade med deras nya platta som ”Månadens tips”.

Enochian Theory

Engelska Enochian Theory gjorde tyvärr inget större intryck på mig. Bitvis lät det väl OK men jag kände inte att det var särskilt spännande. Dessutom kändes spelningen onödigt lång (en och en halv timme). Fast återigen – här hade det naturligtvis kunnat vara något annorlunda om man hade lyssnat lite i förväg på bandet.

Airbag

Våra norska vänner från bl.a. Slottsskogsfestivalen för två år sedan gjorde ett bra gig på festivalen. Gensvaret från publiken var gott och gutten med flaggspöet var naturligtvis i sitt esse! Men personligen kände jag kanske att arenan faktiskt var lite för stor (!) för dem. De lyckades inte riktigt få till den närmast magiska stämning som vi var med om för ett par år sedan på Slottskogsfestivalen. Sen börjar jag också tycka att repertoaren kanske är lite för enformig och saknar nödvändig variation. Många låtar låter faktiskt väldigt lika varandra. Ett härligt undantag var dock deras spelning av den underbara ”Homesick” som jag tycker är den klart bästa låten på senaste plattan

Sylvan

Tyska bandet Sylvan samlade en lite större publik än tidigare band och mycket förklaras naturligtvis av att spelningen här gick på hemmaplan med sina tyska fans. Man är nu ute och lanserar den senaste plattan ”Sceneries”. Jag hade lite svårt att riktigt uppskatta spelningen vilket till stor del säkert beror på ovanan vid det nya materialet (har lyssnat på tidigare plattor som jag tycker bra om). Men deras fans verkade mycket nöjda.

Arena

Väletablerade engelska Arena (startat av Clive Nolan redan 1990) bjöd på en väldigt bra konsert på festivalen. Började lite svagt men arbetade sig upp till riktigt bra standard. De imponerade med sitt täta spel där samtliga medlemmar gjorde bra insatser. Jag uppskattade speciellt den energiske och entusiastiske sångaren Paul Manzi som bjöd på stor show och gjorde flera spektakulära språngmarscher ut i publiken. Sånt skapar härlig publikkontakt och man skulle faktiskt önska att flera band vågade vara lite mer spontana.

Spock’s Beard

I mina ögon bjöd Spock’s Beard på första dagens absolut bästa konsert! Det här var faktiskt rätt överraskande då mina egna förväntningar var rätt lågt ställda med tanke på att bandet förlorat två av sina tongivande medlemmar (Neal Morse och Nick D’Virgilio) på sistone. Särskilt med tanke på att båda två dessutom stått för sången. Det är klart att det skulle/borde märkas. Men märkligt nog hade det liten betydelse. Dels finns två klippor kvar i bandet i den virtuose keyboardisten Ryo Okumoto och gitarristen Alan Morse och dels har man (till synes) rekryterat två bra ersättare i sångaren Ted Leonard och trummisen Jimmy Keegan (vilket litet energiknippe!!). Alltså, bandet gjorde en utmärkt spelning och återigen slogs man av hur bra det går att få till ljudet på den här arenan. Ljudet var dessutom alldeles lagom högt! Alltför många band spelade med alldeles för hög volym. Det var slående att det var de lite mer renodlade progbanden som Hasse Fröberg,  Spock’s Beard och nästkommande dags Frequency Drift, The Flower Kings och Steve Hackett Band som lyckades få ljudbilden njutbar utan att vara plågsamt hög.

Spock’s Beards bästa nummer var den gamla kända ”The Light” som för mig för tankarna till Queens ”Bohemian Rhapsody”. Även om stilen förvisso är väldigt olik den senare så är det samma komplexa rockopera och framfört på ett väldigt bra sätt. Kanske, kanske saknade jag Neal Morse här då Ted inte riktigt kommer upp i samma sångkvalitet. Men instrumentalt var det hur bra som helst. I ett senare nummer fick vi även se Ryo Okamoto flippa ur fullständigt i ett helt galet soloparti. På slutet hoppade han upp på ena uppställningen keyboards och spelade halvlutad på den andra uppställningen mitt emot. Publiken i extas naturligtvis! I hastigheten hann han sparka ner sin fubb-mellotron men lyckligtvis funkade den klanderfritt senare efter återmontering.

Vi fick även höra ett par låtar från nya CDn som kommer nästa år. Speciellt den ena av dessa låtar lät väldigt spännande så alla Spock’s Beard fans är bara att gratulera till fortsatta musikupplevelser med bandet! Återigen – det här var en av höjdpunkterna under festivalen!

Saga

Dag 1:s stora dragplåster var kanadensiska Saga som gav sista konserten för kvällen (tyvärr var ljusförhållandena lite svåra att hantera för min kamera – ber om ursäkt för lite usel bildkvalitet). Nu var publiktillströmningen också som högst. Men faktum är att jag blev tämligen besviken på vad jag fick se och höra. På något sätt känner jag att jag tröttnat lite på den här typen av snabbrocklåtar genom åren. Har blivit mer av partymusik än musik att lyssna engagerat på. Saga kändes fräscha med sina fyra första plattor (särskilt ”Worlds Apart” producerat av Rupert Hine) i början av 80-talet men jag tycker inte att de har utvecklats på något spännande sätt under de senaste åren. Sen tycker jag att de kör med ett väldigt vasst och kallt keyboardsound till sina låtar numera. Även om det är fart och fläkt så tycker jag inte längre det låter så bra. Michel Sadler körde med riktigt publikfrieri genom att briljera med sin tyska men det kändes ändå rätt töntigt emellanåt.
(Jag lyssnade inte på hela konserten. Enligt uppgift tog sig konserten rätt bra på slutet enligt andra i publiken så mitt omdöme kanske skall tas med en nypa salt).

Söndag 8 juli

Frequency drift

Söndagen inleddes med ett för mig helt nytt band som introducerats med en ny platta på det nystartade märket Gentle Art of Music (RPWL’s skivbolag). Även om allt lät helt okänt för mig så tilltalades jag starkt av framträdandet. Väldigt sköna stämningar och med en lagom volym. Fin sång av Katja Hubner och även ursnyggt spel på harpa av en annan kvinnlig bandmedlem (faktiskt de enda kvinnorna på hela festivalen vad gäller musiker!!!). Detta band måste kollas upp framöver för det lät riktigt intressant!

Lazuli

Frankrikes bidrag till festivalen var bandet Lazuli. De gjorde ett väldigt snyggt intryck visuellt då alla var klädda i någon sorts halvorientaliska svarta klädedräkter och flera av dem hade fräcka stajlade frisyrer. De gjorde även en väldigt varierad spelning med alltifrån hårdaste Metal till spröda klingande lugna instrumentala stycken. Notera musikern längst till vänster som spelar på en egentillverkad gitarrsynt (men inte tyckte jag att det lät något särskilt om det i alla fall)! Det var ändå svårt att få något väldigt tydligt intryck när man som jag inte hört deras musik tidigare. Man blev dock imponerad av deras musikaliska skicklighet. Tyvärr var Lazuli de första att bli drabbade av en rätt rejäl regnskur vilket naturligtvis kylde ner tillställningen något.

Haken

Engelska Haken följde därefter och det kändes kanske som en lite mindre intressant spelning. Det var lite för tungt för min smak och de spelade även på tok för högt. Dock fanns det gott om fans i publiken som helt klart gillade det de såg och hörde.

The Flower Kings

Så var det då dags för något jag sett fram emot länge – The Flower Kings på scen igen! Alla originalmedlemmar var på plats. Den ende nye i bandet var trummisen Felix Lehrman. Och det märktes att bandet var ordentligt spelsugna och på gång igen. En alldeles utmärkt spelning där Roines gitarrspel fick rejält med plats i både teman och solon. Kanske lät det lite hårdare än vi är vana vid från bandet och det är kanske nye hårt slående Felix Lehrmans förtjänst. Roine uttryckte lite nervös undran inför premiärspelandet av den långa ”Numbers” från den nya CDn men det gick alldeles utmärkt. För hela konserten spelades följande låtar:

1.      Last minute on Earth

2.      In the eyes of the world

3.      The truth will set you free

4.      Numbers

5.      Stardust we are (med massiv allsång från publiken!!!!)

6.      Paradox Hotel

7.      I am the sun (just då spöregnade det!!!)

Det är bara att konstatera att det här är ett gäng musikerproffs och det blir säkert bara bättre och bättre på den turné som nu är på gång framöver. Så missa inte deras spelning på Slottsskogsfestivalen i Göteborg senare i augusti!

Katatonia

Ja, jag undrar verkligen vad jag skall skriva nu. För mig var det här festivalens verkliga bottennapp och jag undrar lite grand varför detta band är med på en festival med progressiv rock. Förvisso är genrebeteckningen väldigt töjbar men här har man verkligen töjt maximalt. Katatonia spelar klassisk Metal (möjligen med dragning åt Death Metal) och de spelade högt och mycket hårt på festivalen. En lång sekvens med korta låtar (bara det är ju så oproggigt som helst!) som i mina öron inte hade så väldigt mycket variation. Sen kan inte jag låta bli att tycka att det ser väldigt märkligt ut när fyra musiker (tre gitarrister och en sångare) står och headbangar med sina långa kalufser. Nog för att det kan vara häftigt ibland men det här var en absolut överdos av den varan. Sen får jag också säga att publikkontakten var klen för att inte säga obefintlig. Det här får nog sångaren ta på sig lite för hans snack mellan låtarna och sättet att tacka publiken för applåderna innan de ens avslutat låtarna kändes klart märkligt. För att lite grand modifiera min syn på bandet får jag erkänna att det emellan alla bombkrevaderna även smög sig in lite mer njutbara låtar där man visade att man inte bara kan leverera dynamit i låtarna.

Steve Hackett & Band (feat. Nad Sylvan)

Till slut kom då enligt min mening festivalens absoluta höjdpunkt – spelningen med Steve Hackett & Band. Som gammal Genesis-fan (70-talseran) kändes det härligt att få höra Steve Hackett igen. För mig framstår han som den absolut mest sympatiske av bandets originalmedlemmar eftersom han genomgående hyllat vad Genesis gjorde på 70-talet, inte minst genom att ständigt ta upp gamla Genesis-låtar i repertoaren på hans egna solokonserter. Så skedde även här och vi fick exempelvis höra den kanske mäktigaste av alla Genesis-låtar - Firth of Fifth – som innehåller det sugande gitarrsolo som gjort Steve Hackett så berömd och älskad. Den här låten är ett tekniskt krävande nummer, särskilt för pianisten men Roger King klarade av dessa svåra passager elegant. Förutom denna låt fick vi lite överraskande oss till livs flera låtar från The Lamb-skivan (bl a Carpet Crawlers) och på dessa låtar stod trummisen Gary O’Toole för alldeles utmärkta sånginsatser. Jag gissar att på nästa Genesis Revisited-platta som Steve jobbar på just nu så kommer Gary förmodligen att stå för väldigt mycket av sången (men med bidrag även från Nad Sylvan).

Naturligtvis spelade Steve flera av sina egna låtar från solokarriären, t ex ”Spectral mornings” och den underbara ”Serpentine song” från CDn ”To Watch the Storms”. Överhuvudtaget väldigt snygga låtar med mycket harmoni och med mycket njutbar ljudvolym och balans. Underbart varm och positiv musik, tycker jag. På slutet fick vi oss även ett litet potpurri av sekvenser från ”Selling England by the Pound”, ”Los Endos” och andra låtar där Steves gitarr stått i fokus.

Men det är klart att det allra sista extranumret var något utöver det mesta. ”Watcher of the Skies” sjungen av Nad Sylvan från Agents of Mercy (se fotot). Nad tog fram sin (lilla) stjärnkikare och spanade in himlen innan han satte igång med sången. Först en något tam inledning men allteftersom låten fortgick med en allt bättre och bättre sånginsats. Sen är det ju onekligen så att Nads teatraliska talang och scennärvaro gav en extra krydda åt låten (jag förstår varför Steve gav Nad detta hedersuppdrag). Naturligtvis ett enormt jubel efteråt men några fler extranummer blev det inte. I vilket fall – en fantastisk final på en fantastisk festival!