Text & Foto: Ulf Classon

Bra band, god öl, konstig festivalkänsla. Ungefär så kan man sammanfatta den första upplagan av endagarsfestivalen Holmens Rock i Frihamnen i Göteborg. Konceptet i sig är väldigt lockande. Tanken är att det skall vara en festival för de som vill ha det lite bekvämare och då det redan finns perfekta byggnader på plats så fanns alla förutsättningar för att det skulle bli lyckat. Man skall kunna sitta ner vid dukade bord och äta mat, man skall kunna vila upp sig i bekväma lounge-miljöer, vattentoaletter är en självklarhet och så pauser mellan konserterna så man hinner med allt. Just tiden mellan konserterna var inga problem för mig personligen men hade jag valt att ta del av den lyxiga, och dyra, matmenyn som krögaren Magnus Gunnarsson satt ihop så hade jag nog fått missa minst en konsert. Det var alltså inte jättegott om tid att hinna sätta sig till bords för att njuta av fin mat. Men det fanns ju svindyra ”lyxhamburgare” att köpa för den som fördrog vanlig festivalmat. Ett tips; en 90-grams hamburgare blir inte lyxig bara för att man kastar på lite konstig sallad och skickar med en näve nachochips. Som bord fick vi använda fina soptunnor med lock på, det var bara duken som fattades. Att skölja ner maten var inte det lättaste heller, om man föredrog vatten vill säga. Visst, pissljummet och dyrt mineralvatten i alla ära men vart fanns det möjlighet att fylla på en tomflaska med vatten? Då Sommarsverige bjöd på årets kanske varmaste dygn hittills så hade det varit skönt att kunna fylla på vätskenivåerna med annat än öl och läsk. Men det kanske fanns en vattenkran någonstans? Vad vet jag? Det var inte speciellt många skyltar uppsatta som hänvisade besökarna vart allt fanns nämligen. Nu var i och för sig inte området speciellt stort eller svårt att navigera på men då man fick tre olika, och förvirrade, svar på hur man kommer till toaletterna då kan man börja undra. När man väl hittade en väg till toaletterna så fick man gå genom vad som kändes som en uteservering på en krog för det lite finare folket. Det var uppenbarligen där som lounge-miljön hade förlagts. Det var detta som gav mig den konstiga festivalkänslan. I denna avdelning huserade nämligen vad som kändes som innefolket. Rosa skjortor och finbyxor var vanligare än svarta bandtröjor och jeans om man säger så. Jag säger inte att man måste vara klädd på ett speciellt sätt för att få gå på rockfestival, man får vara klädd precis hur man vill, men kontrasterna var så oerhört tydliga. Musiken som spelades i detta område verkade bestå av endast ett monotont technodunkande som gick på repeat de gånger jag var tvungen att gå där igenom. Knappast den avslappnade miljö som ett Sator-fan eftersöker mellan festivalkonserterna om man säger så. Detta gjorde, tillsammans med en osynlig om ändå väldigt tydlig, gräns mellan de olika delarna av bar- och restaurangområdet att det var rockers på ena sidan och innefolk på den andra. Så var i alla fall känslan och det var fler än jag som undrade lite försynt om det var så att överklassen varit snälla och ställt till med fest för arbetarklassen? Jag har inga som helst problem med festivaler som riktar sig till flera olika målgrupper men varför skall bara den ena målgruppen ha det bekvämt? Om det nu är bekvämligheten som skall vara poängen med festivalen vill säga. Vi som inte orkade sitta (om det ens fanns plats) i loungens enformiga dunkande musik fick snällt slå oss ner på asfalten eller det trägolv som fanns att tillgå. För att vara en bekväm festival så var det nämligen ohyggligt dåligt med sittplatser och en stor besvikelse. Det fanns några smala avsatser som man kunde sitta lite på om man inte ville ta sig ner på backen men det var också allt. Man kanske fick sitta inne i restaurangen med de fina vita dukarna och dricka sin öl men det framkom i så fall inte. Och vem vill gå in och sätta sig mitt i högsommarvärmen?

Nu låter det som att Holmens Rock var en total katastrof. Så var det ju inte. Alla festivaler har sina problem i början. Som till exempel att köerna till toaletterna blev långa i slutet på kvällen, de stora plastmuggarna för fatölen tog slut och att reglerna för vart man fick stå och dricka sin öl var oerhört otydliga i början. Då det var artonårsgräns på festivalen så kan man ju tycka att man i alla fall kunde få ta med sig plastmuggen med öl ut och ställa sig för att se på banden. Men det finns säkert regler för sådant också. Annars var ölen väldigt god. Valet att servera öl från lokala mikrobryggerier är ett härligt initiativ och de flytande smakupplevelserna var fler än på en vanlig festival. Jag hade nog kanske önskat mig en ljusare lager i hettan att välja på också men det kanske fanns vem vet? In till baren i loungen vågade jag inte gå för det kändes inte som man hörde hemma där. Trist men sant och det var fler än jag som hade den känslan. Det som dock kändes lurigt, och som ökade misstankarna om att rockkonserterna egentligen var en täckmantel för att få ha en fest för det fina folket var att man inte var välkommen in i den stora baren på slutet. Nu skulle vi i och för sig hem med tåget så vi gick innan sista bandet spelat klart men vi fick minsann inte gå via baren och ta en öl först. Där stod vakter och visade tydligt med hela handen vilket håll vi skulle gå för att komma bort från området. Allt medan folk i tjusiga sommarkläder gick i motsatt riktning för att komma till festivalen. Som sagt, festivalkänslan var oerhört skum. Jag har varit på flera festivaler med inriktning på flertalet olika målgrupper men denna tillställning var en av de skummaste.

Men banden då? Ja tillsammans med härliga vänner, god öl och duktiga liveband så var det en överlag väldigt trevlig tillställning trots allt. Då festivalområdet förlagts till en bilracingbana så förekom höga staket, avspärrningar och andra föremål som knappast ökade mysighetsfaktorn men det gick bra ändå. Området framför scenen kändes lagom stort för den mängd publik som valde att se konserterna. Hur många besökare det var totalt var svårt att uppskatta men någonstans runt tusen personer kanske? Svårt att säga som sagt. Så många var det i alla fall inte på plats när göteborgarna i Siphon Fuel intog scenen. Men för att vara ett okänt band som är först ut på en festival så får publikskaran nog ändå räknas som ganska godkänd. Jag frestades att se bandet då festivalen tog till namn som Accept, AC/DC och Motörhead när de skulle beskriva bandet. Helt fel ute är de inte då grabbarna rör sig i samma skitiga, riffiga och stökiga musikaliska fåra men de har en ganska bra bit kvar innan jag skall tokhylla deras låtar. Hur som helst så stormar de ut på scenen och river av ”Wicked Child” och deras spelglädje känns uppiggande i den stekande solen. Det är lite som att se ett snyggare Bullet på scen men det säger nog mer om Bullet än om Siphon Fuel i och för sig. Gibson-gitarrer, Rickenbacker-bas, trasiga jeans, åttiotalslugg, svängig rock med heavy metal-inslag. Allt det går att använda sig av när man skall beskriva båda banden fast Siphon Fuel känns mer rockinriktade än sina småländska kollegor. Hur som helst så är det väldigt kul att se bandet spela och musiken är nog så medryckande men de riktigt starka låtarna saknas och sången faller mig inte i smaken bitvis. I de lite mer riviga samt de melodiösa partierna tycker jag han klarade sig väldigt bra men de gånger det skulle efterliknas Bon Scott då lät det inge vidare. Om det nu var den gamle AC/DC-sångaren han skulle låta som vill säga. Oavsett så lät det väldigt nasalt och ansträngt emellanåt. Allra bäst kom både sångaren och hans bandkamrater till sin rätta när de brände av en energisk version av Motörheads ”Damage Case” mitt i setet. Det var till och med så att en Motörhead-dåre som mig själv jublade lite extra. Vi får även se basisten rida på en roddares axlar i publiken och avslutningen med ”Aim Higher” och den Accept-osande ”Fuel Her Up” lämnade mig med ett sug att få se mer av Siphon Fuel. Trots ett irriterande sprakande ljud i högtalarna så var det ett positivt första möte med ett band jag skall hålla ett extra öga på.

Att ett spelschema på en festival kan se aningen konstigt ut har jag lärt mig med åren då man aldrig vet om ett band måste passa ett plan för nästa spelning eller liknande. Dock känns det oerhört konstigt att Electric Boys fick gå på tidig på kvällen istället för näst sist som hade varit mer rättvist. Men som sagt det kan bero på faktorer som vi vanliga festivalbesökare inte kan påverka. Men det är synd för precis när Conny Bloom och hans kamrater verkar ha värmt upp och är beredda på att ge oss en sjuhelsikes rockfest så är det över. Fyrtio minuter Electric Boys är minst trettio för lite. Det inleds aningen segt i och för sig men när ”Groovus Maximus” får agera hjärtstartare på en publik med solsting så händer något. Publiken är genast med på noterna och bandet tycks trivas finfint på scenen och dessutom har de fått till ett riktigt bra gitarrljud. Det jammas friskt och det gungar härligt om bandets patenterade funkrock och grabbarna visar upp vilken fullblodsorkester de är. Att rada upp ”Electrified”, ”Rags to Riches”, ”Captain of My Soul” och avslutningen med klassikern ”All Lips N' Hips” är ett kraftprov på att Electric Boys inte är något band i mängden. Och det är nu som det roliga tar slut. Den något glesa men entusiastiska publiken vill ha mer och bandet har så mycket att ge men det blir inte mer än så. Oerhört trist men så är det på festivaler tyvärr, längden på speltiden är inte alltid vad man önskar.

Nu fick jag dock en längre, och välbehövlig, paus. Solen, värmen och den något taskigt balanserade vätskenivån började ta ut sin rätt så en paus på marken i skuggan var välkommen. Därifrån hörde jag hur Bourbon Boys spelade upp sin lite grovhuggna countryrock med bland annat den inledande låten ”Beast of Bourbon”. Jag har sett bandet live tidigare och jag tycker dom är pinsamt dåliga. Ett stelopererat sväng, usel sång och allmänt platta låtar gör det till ett enkelt val om jag skall se deras konsert eller inte denna kväll.

Ännu lättare blir valet om jag skall se Sator eller inte. Klart jag ska. Ett av Sveriges stabilaste liveband får man ju inte missa om man får chansen. Tyvärr blir jag aningen besviken. Inte på bandet i sig utan det tama intryck som konserten ger mig. Dels är ljudet på tok för lågt och dovt vilket gör att musiken inte får det tryck den förtjänar medan publiken är helt stillastående långa stunder. Solen och bristen på vatten börjar kanske ta ut sin rätt? Bandet gör så gott de kan och det finns stunder där inte ens en döende publik kan undgå att ryckas med som i ”Gamma Gamma Hey” eller ”Dance to the Rocket from the Crypt”. Framförallt är det avslutningen med bland annat ”I Wanna Go Home”,  ”I'd Rather Drink than Talk” och ”Escape from Pigvalley Beach” som räddar en annars rätt så seg tillställning. Men som sagt så beror den uppfattningen nog inte på bandet utan flera yttre faktorer som är svåra att påverka. Sator gjorde trots allt en fullt godkänd konsert med tanke på förutsättningarna.

Näst sist ut denna kväll är de hårt jobbande tjejerna i Crucified Barbara och deras slit och hängivenhet börjar betala av sig nu. Det är några år sedan jag såg bandet sist men känslan är att alla konserter och turnéer har gjort bandet till den väloljad och tajta maskin de nu är. Med en kaxig attityd, ett jävla ös och stabila låtar så gör de riktigt bra ifrån sig och inte ens jag som i vanliga fall inte är speciellt såld på bandet tycker det är underhållande. Framförallt är det sångerskan Mia Coldheart som fångar min uppmärksamhet med en scennärvaro utöver det vanliga. Tillsammans med sina bandkamrater levererar de låtar som ”Sex Action”, ”Motorfucker” och ”In Distortion We Trust” med en självsäker inlevelse. Tyvärr drabbas kvällens tyngsta akt även av kvällens sämsta ljud. Basen lägger sig som en tjocka matta över hela ljudbilden och det är svårt att urskilja annat än de tunga riffen, lite sång och trummornas slammer. Synd på ett annars väldigt underhållande framträdande.

Som avslutning, och stort affischnamn, har festivalledningen bokat danska     D-A-D och det är ett säkert kort som alltid levererar live. Så även denna kväll. Det vi hann se rättare sagt. Då vårat transportmedel hem gick så pass illa tidsmässigt så hann vi endast se fyrtiofem minuter av danskarnas konsert innan vi var tvungna att avlägsna oss men det var nog så underhållande det. Att det är en veteranorkester av rang vi får bevittna är det inget snack om men efter alla dessa år så verkar de fortfarande ha kul tillsammans på scen. Detta är något som smittar av sig på publiken som även är den största sett till antalet denna kväll. Publikfriaren ”No Fuel Left for the Pilgrims” rivs av tidigt i setet men någon hitkavalkad där låtarna staplas på varandra blir det inte. Istället är det ett lekfullt och jammigt band vi får ta del av. Låtarna tycks flyta ihop och jag har svårt att urskilja vilka låtar som spelas. Det hänger i och för sig ihop med att jag inte har superkoll på bandets nyare album men det dova och burkiga ljudet gör sitt till också. Men det är underhållande att titta på och jag fick se en sida av bandets musicerande som jag knappt har sett tidigare. Tyvärr var vi som sagt tvungna att lämna festivalen med minst en halvtimme kvar av konserten så den där hitkavalkaden kom senare förmodar jag. Jag hade gärna stannat kvar och upplevt det men ibland så får man inte som man vill har jag fått lära mig.

För att summera den första upplagan av Holmens Rock lite kort så vill jag börja med att jag gillar festivalen. Läget är bra, idén är god, ölen ännu godare, banden var bra och festivalen är lagom stor för min smak. Men för att vara en lite bekvämare festival så var den oerhört obekväm. Ni som orkade ta er igenom inledningen på denna artikel vet jag pratar om. Fler sittplatser, ett större matutbud och bättre tillgång till dricksvatten är dock ett måste inför nästa år. Sen vill jag som avslutningen även påpeka att jag inte alls har något emot vare sig hur folk klär sig eller vad de lyssnar på för musik. Vi är alla olika fast nästa år kan väl alla, eller i alla fall flera, få ha det bekvämt?

Text & Foto: Ulf Classon