|
Jon Anderson
på Liseberg! Vilken absurd tanke. Och skulle det komma folk?
Ingen anledning till oro, för en dryg halvtimme innan spelstart
är stället propptjockt och vakterna stänger av ingångarna.
Medorsak till detta är väl för all del att Göteborgs Kulturkalas
bjuder på inträdet, men tvivla inte en sekund på
publikintresset: Den publik som nu sväller över staketbandens
limningar lyssnar andäktigt på den forne Yes-sångaren från
första till sista stund.
Vad får de
höra? Enstaka solonummer dyker upp med jämna mellanrum. Så även
”I’ll Find My Way Home” och ”State Of Independence”, hitsen som
Anderson fick tillsammans med keyboardisten/kompositören
Vangelis. Men naturligtvis är vi här för att höra Yeslåtar, och
sådana dräller det av. Först ut är ”Yours Is No Disgrace”,
vilken sätter tonen för hela showen. Ensam som han är på scenen
kompar Anderson sig själv på gitarrer, ukulele och piano. Någon
virtuos är han sannerligen inte, men via en enorm musikalitet
processas hellre-än-bra ut i skär briljans. ”Owner Of A Lonely
Heart”, ”Wonderous Stories”, ”And You And I”, ”Long Distance
Runaround” – hela sångboken täcks in, och allra mest esoteriskt
blir det då Anderson sätter sig vid pianot och låter
improvisationen flöda kring ”Close To The Edge”, ”Heart Of The
Sunrise” och ”The Revealing Science Of God”. I den senare tycks
det som sångaren samtalar direkt med högre makter bakom sina
slutna ögon. Till höjdpunkterna hör även covers på Simon and
Garfunkels ”America” samt Beatles ”A Day In The Life”, i vilken
originalets symfoniorkester ersätts av ukulele. Slutet kommer
efter en dryg timme med ”Soon”, där auditoriet dallrar i
kollektiv gåshud. Efter några jobbiga år tycks Andersons röst
vara åter på topp.
Men vad som
rundar av helhetsupplevelsen, vad som gör en ensam liten man så
stor, är Jon Andersons utstrålning. Den värme han skänker, det
ljus han tänder, de skratt han alstrar. Anderson rekapitulerar
sina första möten med Joe Cocker och Robert Plant, han berättar
om sitt första band, han drar sig till minnes sitt första besök
på Jamaica (”jag minns ingenting, så jag hade nog kul”),
ständigt med en förlösande glädje. Det är denna alldeles
speciella personlighet som gör Anderson oumbärlig för det Yes
han inte längre frontar. Chris Squire, Alan White och Steve Howe
kan plocka hur duktiga sångare som helst från världens förnämsta
coverband – ingen av dem kan någonsin fylla Jon Andersons skor.
För att vara så kort i rocken är Anderson en gigant, som MÅSTE
komma tillbaka till Yes. Utan honom är bandet inte ens halvt.
Daniel
Reichberg
|
