|
|
Årets upplaga av Slottsskogens Goes Progressive känns just nu som den bästa hittills. Ljudet var i det närmaste
perfekt, vädergudarna stod åter på arrangörens sida och ett startfält med
genomgående starka liveprestationer gör detta till en mycket minnesvärd
afton.
Det började dock inte så bra med ett mixerbord som gick sönder, ett nytt
fick hämtas och festivaldagen kunde börja en timme efter utsatt tid.
Serveringen hade också fått många gäster förutom festivalfolket, nämligen en
invasion av getingar. Trots de små argsinta varelserna blev detta som
vanligt en välbesökt plats under kvällen. Efter soundcheck och ett något
omkastat program kunde festivalen mitt i Göteborgs stora grönpark börja.
Nu när Pink Floyd verkar ha gått i graven får vi mätta våra lystmäten med
diverse coverband. Sverige har mig veterligen två riktigt bra coverband,
P-Floyd och det inledande festivalbandet The Gunner`s
Dream. Här presenterades musik som gav oss riktiga ”Flashbacks” från
den svunna epoken, likt originalet och ändå med en personliga ”Touch”.
Gunners gav oss bl.a. stycken från den oförglömliga eran ”The Wall”, ”Wish
you were here” och ”Dark side of the moon”. Vokalisten Milad Fafakkori
sjunger periodvis mycket nära sina föregångare och med en uppsättning på
åtta personer på scenen får vi massor av Pink Floyd känsla. När en av
körtjejerna går in och gör det klassiska och svåra vokala insatserna i ”The
great Gig In The Sky” får jag bara sådana där Gunde hår.
Nu till kvällens andra band norska Gazapacho,
skulle egentligen spela som nummer tre men pga. strulet med mixerbordet och
tidspressen vid soundcheck, fick norrmännen ta vid. Som förband till Marillion på förra Europa turnén och vad jag hört på skiva så går det inte
att undgå likheterna med just Marillion. Sångaren Jan H Ohme påminner inte
bara utseendemässigt som en viss Steve Hogarth, även de röstmässiga känns
rätt nära. Även om det finns likheter med andra har de sin personliga
musikstil. En hel del klart progressiva svårare stycken blandat med mjukare
softare toner. Liksom Marillion som jag förmodar är idolerna gör sig musiken
bäst i en intensiv lyssning med hörlurar, alternativt större visuell show.
Hoppas ni inte misstolkar mig, spelningen var bra men skulle vad jag tror nå
ännu högre höjder med massor av ljus och rök.
Musikaliskt får framträdandet ett gott betyg, liksom alla andra band denna
afton. Skulle gärna vilja se Gazapacho i ett stort visuellt spektakel.
Stockholmsbandet med vad det verkar en egen fanklubb drog igång slottsskogen
som aldrig förr, det headbangades och med ett drag som få ger dessa 70-tals
influerade herrar järnet på scen. Namnet på gruppen är naturligtvis Abramis Brama, gav en bejublad konsert på
Sweden Rock Festival detta år. Om jag inte minns fel så inleds giget just
med låten ”Abramis Brama” mer fick vi bl.a. med ”Kejsarens nya kläder”,
”Kall som sten”, och ”Nålen”. Så mycket 70-tals svängtung gungrock som det
kan bli, liksom åskådarna denna afton var det bara att banga med. Alla andra
får ursäkta men Abramis Brama rockade fett denna kväll.
Då var det dags med en världspremiär nämligen Jonas Reingolds soloprojekt
Karmakanic. Titellåten från första plattan
”Entering The Spectra” ljudade ut i högtalarna och den musikaliska resan i
tid och rum var igång. Den instrumentala skickligheten från herrarna går
inte att betvivla, möjligtvis skulle Göran Edmans vokala tillgångar få lite
mer plats. Den nya keyboardisten Lale Larson klarade sig också med bravur.
I låten om Reingolds son ”Alex In Paradise” visas just prov på Edmans sång.
Lite mörkare tongångar spelas i ”The Spirit Remains the Same”. Lite lättar
och mera melodiös akt fås i ”Wheel Of Life”, många vackra slingor där. Mot
slutet höll Jonas på att glömma av näst sista framträdandet för kvällen ”Do
u tango” också enligt honom själv Karmacanic`s adelsmärke. Med den passande
titeln ”Is this the end” avslutas setet. Första spelningen av denna eminenta
grupp tar till enda.
Mörkret har nu lagt sig och kylan gör sig riktigt påmind, de flesta av
publiken är ändå kvar för sista akten Trettioåriga
Kriget. Senast det begav sig i Götet var tidigt åttiotal och nu var
det åter dags. Blir första gången som jag ser denna legendariska grupp, har
säkert hört en del via radio men inget som hamnat i skivsamlingen.
Från alldeles färska plattan "Elden av år" inleder de nu mogna herrarna med
”Lång Historia”, en låt som jag finner riktigt bra. Efter några fler alster
börjar Kriget växa sig starkare och starkar i mitt musikaliska öra, övergår
snart till beundran ju längre konserten fortgår. Kan tyvärr inte Krigets
repertoar men en viss ”krigssång” fastnade ändå bland alla gamla titlar.
Bandet spelar tajt som få och sången av Robert Zima höll imponerande bra,
har ju hållit på rätt många år nu. När han tar i och framför de högre
tonerna gick tankarna till en viss herr David Byron (Uriah Heep).
Veteranerna ropades in till tre extranummer, i en av dom gjorde Stefan
Fredin en härlig variant av bassolo uppbackat av trumslagare Dag Lundquist.
Känns som det är dags att utöka skivsamlingen med några års krig.
Klockan närmar sig tolvsnåret och en mycket lyckad festivalkväll går mot
sitt slut. Conny Myrberg
|
|
