Den återkommande festivalen i Bengtsfors, 2000 Decibel, gick inte ihop ekonomiskt detta år. En av orsakerna var vädrets makter. Lennart Larsson är ekonomiskt ansvarig, också en av eldsjälarna bakom denna ideellt arrangerade festival. Svensk hårdrock och metal är det som 2000 decibel handlar om. Iden till stödgalan kom från journalisten Martin Carlsson, tillsammans med PK musik drogs riktlinjerna upp, målet är att få in underskottet på 200 000 kronor.

Det finns många åsikter om "de där svartklädda människorna", en sak kan ingen ta ifrån dem, de är hängivna sin musik och ställer upp som få. Denna afton är inte en vanlig konsertkväll eller insamlingsarrangemang, mer likt en fest och hjärtat till rockmusiken går som en röd tråd från både band och publik.

Kvällens första akt är det melodiösa powermetal bandet ”Lost  Horizon”. Med sin scenutstyrsel och pompösa rock gav dom ett gott intryck ( första gången jag hör dom). Mest imponerad blev jag av sångare Daniel Heiman, stark röst både i de högre (200 000 decibel var ingen match) och lägre tonerna, ibland med lite Geoff Tate vibbar.

Resten av kvällen går i death metal, trash och growlets tecken, eller som någon sa ”neanderthalar rock”.

Hypocrisy gav järnet direkt och nog höjdes stämningen några snäpp. Kvällen till ära ersätts growlet med vanlig sång och ur högtalarna hördes riktig gammal ”raggarrock”, Meduza lever vidare med låtar som ”Mera brännvin” och ”Gasen i botten”.

The Haunted är som vanligt bandet som ger allt på scen. Peter Dolving har bra publikkontakt och hela bandet rör sig över hela scenen, stämningen är nu på topp. Även gamla Haunted sångaren Mikael Stanne gjorde ett gästspel.

Nästa gig är nog det som dom flesta väntat på denna konsertkväll. Lite strul med ljudet inledningsvis men som helgjutna proffs fortsätter In Flames som inget har hänt. Spelningen når kanske inte lika höga höjder som den på ”Metaltown” men vad gör det en kväll som detta. Publiken bjuds också in till inspelningen av en kommande dvd på Sticky Fingers/Göteborg senare i september. Säga vad man vill men när det gäller scennärvaro och publikkontakt finns det få som slår Anders Fride´n och co.

Avslutningsvis får vi beskåda mörkrets makter med Nifelheim. Levande ljus, gethuvuden och mörka texter, inte min grej men bara att få se en scenshow som denna har ju sitt underhållningsvärde.

Heder åt alla inblandade men största elogen går till alla "de där mörkklädda" människorna som älskar sin musik så mycket.

Conny Myrberg