|
Uriah Heep värmde denna
kväll upp publiken med en 60 minuters spelning som borde vara ett två
timmars gig. Så bra och med en spelglädje som snart spreds till ett varmt
och så gott som fullsatt Lisebergshall. Med en Mick Box med ett ständigt
leende och helt suverän sånginsatts av Bernie Shaw rockade HP av byxorna på
publiken, som nästan helt dominerandes av män runt 40 års-strecket.
Att alla kan sjunga är ett klart plus och med låtar
som Lady in Black, July Morning och Gypsy blir det bara bäst. Nästa gång
välkomnar vi Heep som huvudband och då även med låtar från de senaste
skivorna.
Deep Purple
denna kväll
visade att dom fortfarande håller hög klass om ej som i forna dagar. Gillan
sjung starkare än jag trodde efter all dålig kritik han tidigare fått i
press. De högre tonerna får han kämpa för att nå med bristande resultat, de
lägre håller fortfarande hög klass.
Inledningen med ”Highway Star” och ”Strange kind of
Woman” där rockar DP som aldrig förr. Roger Glover`s och Ian Page samspel
funkar till 100 procent. Däremot saknas mystiken från Ritchie Blackmorse
personlighet och hans gitarrspel. Steve Morse är mycket skicklig men i DP
sammanhang känns hans mera metal liknande spel lite malplacerat. I solot
”Contact lost” visar Steve ett härligt och njutbart gitarrspel utan att för
den skull gå i klassisk DP anda. Ett briljant solonummer av Don Airey men
även detta passade inte riktigt in. Purple spelade inte bara klassiker utan
även några alster från senaste ”Bananas” skivan, bl.a. "House of Pain ” och
”Hunted”. Mitten av showen blev också lite seg men med en avslutande
”Perfect Stranger”, ”Space Truckin” och ”Hush” visar de gamla rävarna var
skåpet skall stå.
”Child in time” är väl den man mest saknar men med
de höga tonerna som låten har, lär vi endast få avnjuta den på skiva.
Kul att äntligen få se dessa legender, det var värt
varenda krona.
|
