Sweden Rock Festival årgång 2005.

Vardagen är åter här och man börjar så sakteliga smälta alla intryck från årets festival. Några av de förväntade stora giggen uteblev medan andra överraskade positivt. De farhågor jag hade angående det stora antalet besökare besannades som tur var inte. Insläppen fungerade helt okej och de extremt långa köerna uteblev. Vill också ge en eloge till de vakter som jag kom i kontakt med, skötte både sitt jobb och dessutom var de i flesta fall intresserade av att prata om just årets rockband.

Anlände redan på onsdagen med tältuppsättning och införskaffande av armband för entre. Resten av kvällen umgicks jag med mina vänner, den varan blir annars något eftersatt på resten av festivalen där man vill se och höra så mycket som möjligt. Lite självkritik att man ser för lite hela konserter, tenderar ganska lätt att blir en hel del hoppande mellan spelningarna. Ända kanske just detta är en del av tjusningen på festivalspelningar.

Torsdagens första höjdpunkt stod SRF veteranerna Freak Kitchen för, den alltid så lekfulla Mattias ”Ia” Eklund visade som vanligt prov på diverse trollkonster på sin gura, eller vad sägs om att spela med en torkad vital del från en tjur som dessutom luktade riktigt illa :). Här möter jag även några brinnande själar från Garf  ”Göteborgs Artrockförening” och gruppmedlemmarna Saming/Lejon från A.C.T som också kommer att delta i årets upplaga av Slottsskogen Goes Progresssive.

Lite krockar härnäst, Within Temptation med den kvinnliga vokalisten Sharon den Adel, beundrad av många och nästan hatad av andra blev  nu mitt val. Kanske lite enformigt i längden men när hon drar en Kate Bush cover så smälter hjärtat på moa. Drar vidare innan konserten slutar för att se lite på Saxon, då hör jag bekanta tongångar från Rockklassikertältet. Det är Trettiåriga Kriget som håller fullt ös och där blir jag också fast. Detta är för min del festivalens största krock (tre band). Ursäkta Kriget, men jag glömde er nästan för ett tag L.

Styx en grupp som jag senast såg i början av 80-talet (då i en högst minnesvärd konsert) hade jag denna gång inte så stora förväntningar på. Men oj vad jag bedrog mig, de AOR takter som på senare album dominerat kändes helt bortblåsta och med sin spelglädje charmerade de säkert de flesta i publiken. Kul också att åter få se Chuck Panozzo som nu gästspelade.

Nu till min nästa krock, Nazareth kontra Motörhead. De sistnämnda har man sett ett antal gånger men nu när de kom med den klassiska ljusriggen blev detta ett måste. Det blev ett jädra race mellan spelningarna. Startade vid Rock Stage och fick se ett riktigt inspirerat Motörhead inklusive ett väl så bra trumsolo av Mikkey Dee. Vidare till Sweden Stage och Nazareth, ett av det kanske mest klassiska banden i årets line-up (första gången för min del). Tillbaks till Motörhead för extranumren och se den grymma B-52 bombriggen briljera.

Lite trött nu men man måste ju ändå se första headlinern Accept. Tyvärr tummen ner från min sida, sången från herr Udo var inte direkt strålande och sovsäcken kändes riktigt lockande med den nu annalkande kylan. Första dagen var slut och alla nordbor som jag såg var rejält brända av dagens riktigt starka strålar från den där gula lampan som vi alla vill ha.

Då var det där med camping liv, vill man ha en varm dusch får det bli runt åtta snåret. Vaknade lite senare så vattnet var nu nästan ljummet men helt okej. Rätt så mycket svalare idag och den där gammeldansken till frukosten som blivit lite av en tradition i vårat srf gäng kändes helt rätt. Gick ner till festivalen runt tolv för att se retrorockarna The Lizards. Vid spelningen mötte jag även några av det eminenta gänget från Riffrock. Nästa grupp att lägga vantarna på är den kanske mest meriterade progressiva rockgruppen med kvinnlig vokalist, nämnligen Lana Lane. Det var tyvärr riktigt dåligt med ljudkvalitén på denna spelning och även om hon är lite av en favorit inom genren så nådde giget inte upp till mina förväntningar. Vet att hon kan mycket mer vilket hon också visade på senaste skivan.

2004 var det året som jag äntligen fick beskåda Rush, detta års höjdpunkt är definitivt Kansas. De uppfyllde allt vad jag hoppats på och drog en massa låtar från min favoritskiva ”Leftoverture”.

Nästa anhalt är ännu en favorit, Dream Theater. Det verkar som de allt som oftast får lite sämre kritik och ändå omnämns som skickliga individuella musiker. Nåväl, själv tycker jag att de var helt grymma och de nya tre- fyra låtarna höll helt klart en hög klass. Lyssnade på nya skivan vid hemresan från festivalen och den blir helt säkert en blivande favorit i min DT samling.

Såg sedan lite av Hammerfall och tjejgruppen Vixen men mattarmen kallade, således lite för kort tid med några omdömen här.

Sammy Hagar var kanske festivalens mest oväntade headliner. Blev också publikmässigt det minst besökta framträdandet bland de tre huvudgrupperna. Sammy är en sympatisk och härlig scenpersonlighet och ni som inte såg denna spelning missade definitivt en upplevelse, showen var också en av årets mest visuella.

Det finns naturligtvis många som man borde sett men en prioritering blir nödvändig så tredje dagens Kim Mitchel och Therion lämnar vi till nästa gång, valet föll nu på Shakra och norska Pagans Mind. Shakra var helt okej om än sämre sångmässigt än på skiva. Norrmännen hade inte det bästa ljudet som så ofta på Spendrups scen, så helhetsintrycken blev nu tyvärr något sämre än förväntat. De är ändå riktigt bra på skiva.

Magnum, denna gång på Rock Stage, gjorde som vanligt ett bra framträdande, om än inte lika magiskt som senaste gången det begav sig på en SRF scen.

Gav några blickar på gitarr ”guden” Malmsten som inledningsvis gjorde en hel del bra ifrån sig. Lämnade denna spelning efter ett tag för beskåda nästa gig på min lista, hörde på vägen därifrån en del skalor ala Brian May som lyfte. Fick ändå senare höra att det flippade ut helt så det var kanske lika bra att jag gick vidare.

Ett säkert kort är svenska bandet A.C.T och som vanligt trollbinder de sin publik. Ett mer tajt gäng har jag sällan skådat och ser även detta som en av årets höjdpunkter på Sweden rock.

Fick ett mejl för något år sedan från veteranerna Statetrooper. Ny comebackskiva var på väg och de önskade få den recenserad. Nu visade de sina kvalitéer och att de varit med rocktåget ett bra tag. De gav också en helt suverän konsert, vilken jag med all säkerhet tror att alla håller med om.

Dio var ett av banden som jag nog borde ha sett och ändå hoppade över, vad jag hörde från lite avstånd blev det massor av klassiska låtar.

Kvällens headliner Mötley Crüe börjar snart och förväntningarna är rätt stora, efter en tids spelande började det tyvärr spåra ut. Okej att de har en image att fylla men när man använder så mycket tid till just detta istället för att spela, får min frusna och trötta kropp att föredra tältplatsen före årets stora SRF händelse. Möjligen var jag för trött för att se meningen med allt ”….M…Fuck.” och så. En god vän till mig som orkade se hela spelningen tyckte sammantaget att det var ett riktigt bra gig ändå.

Srf 2005 var ändå en klart bättre festival än vad jag hoppats på, det som fattas är kanske det där riktigt stora huvudnumret. Sweden Rock Festival är ändå Sveriges, Nordens och kanske Europas bästa festival.

Conny Myrberg.