Några reflektioner från första upplagan av Gothenburg Metal Festival.

Man ser att de stora arenorna och många av festivalerna lockar massor besökare, lite tråkigt då att många av tillställningarna i de lite mindre lokalerna allt som oftast har svårare att dra folk. Har varit på många spelningar de senaste åren med både kända och mindre kända aktörer där publiken inte sluter upp som man tycker de borde. Många går om kring och kallar sig för hårdrocksälskare, men var finns ni?

De stora scenerna har sin tjusning och att riktigt lyssna in sig på plattorna hemma är en viktig del men rock skall ju upplevas live. Och just i lokaler som Musikens Hus där det både finns utrymme för en hyfsat stor ljussättning, en scen som lätt bereder plats för band som är större än den normala uppsättningen av fyra fem personer, och ändå finns här en närhet mellan band och publik som på den mindre klubben. Kort sagt ett jäkla bra ställe för metalrockare.

Nu var det ändå inte riktigt så dåligt med folk just denna lördagskväll men nog borde det minst vara det tredubbla. Ett inträde på futtiga hundringen och sex erfarna band lockade fram ett antal sanna rockälskare ur sina gömslen, och rockmusik fick de.

Nu lite kortfattat om kvällens band. Cryonic Temple fick den otacksamma uppgiften att runt sjusnåret inleda denna festival. Inte direkt någon fart på publiken men dessa Borlänge-killar gjorde ett ändå gott intryck. Influenserna från Iron Maiden lyste igenom i många av låtarna även om sången till en början var lite vacklande. De spelade en melodiös rock med en hårdare ”touch”.

Pathos visade upp en något mer råare metal som jag inledningsvis inte riktigt fann var min grej, men allteftersom spelningen fortskred kändes den alltmer rätt. Ett band som vinner i längden och deras man på trummor spelade riktigt härligt tungt, precis som ”moa” vill ha det J.

Nostradameus var ännu ett band som jag otroligt nog missat, de kanske inte har en sångare med den starkaste rösten, men vilken scenpersonlighet. Detta band får också kvällens starkaste publikmottagande. Nu infinner sig känslan av en riktig svettig rockkväll precis som det skall va. Dessa vill vi se mer av.

Torch var ett kul inslag. Med en ”Billy Idol-look a like” till sångare tillika attityd drog denna grupp järnet med samma intensitet som självaste Ac/Dc. 1984 var senaste släppet och vokalist Dan Dark med sin nya line-up gjorde nyligen sin återkomst till rockarenan. De ger oss här massor av svett, rock och humor.

Destiny, gammal är äldst eller vad man nu brukar säga? Tyngsta framträdandet bidrog de i vilket fall som helst med. En hel del spår från nygamla släppet ”Beyond all Sense” med favoritlåten ”No way Out” ljuder ut i högtalarna och jag blir mer än nöjdJ. Sångare Kristoffer Göbel mellansnackar med en stor glimt i ögat och sjunger lika bra som vanligt. En grupp som jag både respekterar och beundrar.

Herr Göbel, liksom medlemmar i de flesta grupper denna afton, framträder i två olika sättningar. Det är liksom en familjetillställning grupperna emellan, och i sista akten deltar just Kristoffer även som vokalist i Falconer. Efter att varit uppe med tuppen runt fem så var man lite mör vid det här laget men nog vaknade den lilla kroppen till liv när dessa herrar drog igång. Lite mer åt powermetal, och med sina snabba ”tvilling” gitarrer och medryckande refränger blir detta en värdig avslutning på denna metal kväll, som förövrigt spelades in av ett filmteam för ett framtida dvd släpp. Vi får hoppas att eldsjälarna bakom ”Gothenburg Metal Festival” orkar dra ett nytt lass nästa år så vi åter får känna den äkta pulsen av rock.

Conny Myrberg