Måste erkänna att jag aldrig har sett denna evighetsmaskin på riktigt, och då menar jag som headliner eller Quo-konsert. Ändå har de varit mig nära sedan 70-talet med sina skivor och alla Tv framträdanden. Sweden rock spelningarna har ändå gett en viss inblick men då oftast från lite avstånd. Så nu var det äntligen dags en otroligt skön sommarkväll i Kunsbacka.

Det mest glädjande är förutom det otroliga draget, spelglädjen och publikkontakten var nog låtvalet. En massa alster från Status Quo`s guldålder från 70-talet.

Inledande ”Caroline” satte liksom prägel på hela giget. Det bara ramlade in härligheter eller vad sägs som ”Break the Rules”, Forty-five hundred times”, Rain och ”The Orientel”.

Scenen med allt det vita inklusive förstärkare och en ljusrigg som lyste upp bra trots den ljusa sommarkvällen ramade in konserten på mer än ett godkänt sätt. Ändå är det dessa spelglada ”gentleman” vilka rockar skallen av de flesta banden av idag som är den stora begivenheten. Inte bara Rossi och Lancaster utan hela bandet, lite av en favorit bland de ”nya” är basisten Edwards.

Trummslagaren Letley brukar vad jag förstått använda hörlurar men inte denna kväll och det alldeles lagom korta trumsolot kändes helt okej. Bown bakom såväl keyboard och gitarr visade också en härlig känsla på sitt munspel. Hans lilla gitarrtrick med Lancaster där de spelade med en hand på varandras gitarrer och samtidigt tågade runt på scenen var ett kul inslag.

Konserten fortsätter med låtar som ”The Orientel”, ett medley inklusive ”Mystery Song” och ”Slow Train”. Större hitsen fick också sin beskärda del, tänkte då närmast på ”What ever you want” och ”Rockin`all over the world”.

Extranummren tar vid och avslutas med ”Bye bye Johnny”, ett jädra drag:)

En konsert som jag och säkert alla närvarande Kungsbackabo kommer att minnas ett bra tag framöver, för här rockades det från de minsta barnen till mormor och morfar.

Conny Myrberg.