När biljetterna släpptes införskaffades en på studs och nog kändes det som något extra skulle ske med Jon vid rodret. Hade nog trott att ett gäng skickliga musiker skulle backa upp den nu sextioåriga Yes sångaren. När då konsert datumet närmade sig och det kom till klarhet att Jon själv skulle inta scenen med en del förprogrammerade material måste jag nog medge att förväntningarna minskade en del.

Konserten flyttades också från stora salen till den mindre Stenhammarsalen, där jag uppskattade publiksiffran till runt 450 åhörare. Det var en rätt så enkel scensättning med centralt placerad videoduk, där passande filmsnuttar spelades upp till de olika musikstyckena. Efter inledande fågelkvitter kom till slut den store lille mannen in berikade oss med framförallt en väl bevarad röst och en rad omgjorda låtar från både Yes, Vangelis och en del från sin solokarriär.

Jon använde sig av både gitarrer och keyboard plus det förprogrammerade som jag antar att han styrde med golvpedalerna. Konserten kändes som en gemytlig liten tillställning där publiken artigt applåderade mellan låtarna, Jon själv verkade vara på ett gott humör och förde en skämtsam dialog med publik genom konserten. Var en del snack om världsliga betingelser samt en del av mera religiös natur, kosmos och indianernas filosofi kom också på tal. Som när han talade om den vita Buffeln och dess betydelse för indiankulturen, följdes också av en låten ”White Buffalo” skriven av Anderson.

Ett annat inledande låtsnack handlade om telefonintervjun innan turnén från den svenska reportern som undrade om Jon skulle spela någon av sina hits (var det möjligen vår egna flygande Garf reporter herr Reichberg som han anspelade på ?). Jon svarade då… vilken av de två J. Svensken ville höra ”Owner of a Lonely Heart” och Jon svarade att det kändes som en omöjlig sak att spela ett sådant stycke själv. Började ändå sedan att öva in den på sin gitarr och som ni säkert förstår spelades den nu till publikens förtjusning. ”Close to the Edge”, ”Soon” och ”And You and I” var andra alster som publiken applåderade högljutt till, det fanns nog flest Yes freaks bland dessa åhörare.

Den två timmar långa konserten flöt behagligt förbi och avslutades med ”Oèr” i akapella av Jon Anderson. Detta var inte den bästa spelningen jag sett men ändå klart minnesvärd, och att bara få komma nära och höra denna unika sångare var värt ett besök.

Harmony.
Long Distance Runaround.
Father Sky.
Yours Is No Disgrace.
You lift me up.
Richard.
I`ll Find My Way Home.
This Is ( Buddha Song).
Set Sail / Revealing Science Of God /  Close To The Edge / W
Show me.
Nous Sommes Du Soleil.
Owner Of A Lonely Heart.
Wonderous Stories.
White Buffalo.
State Of Independance.
Change We Must.
And You And I.
Soon.
Your Move
O'er (accapella).

Conny Myrberg.