En något förkyld Mikael Åkerfeldt och övriga i Opeth intog ett fullsatt Sticky Fingers / Göteborg denna rätt så varma höstkväll. Kön ringlade sig lång utanför lokalen ännu 45 minuter efter insläpp; det kändes som om detta skulle bli en varm och trång tillställning. Deras blandade kompott av lite softare progressivt och mörkaste metal borde dra till sig en skara av varierande publiksnitt, det verkade ändå som de svartklädda med hårsvall modell längre var överrepresenterade med runda tal 90 procent.

Konserten inleds med ”The Baying Of The Hounds” från senaste skivsläppet, där growl ljuder ut i högtalarna från, i mitt tycke, en av världens bästa. Egentligen är denna sångteknik inte något som jag är så överväldigad av men när Åkerfeldt gör det känns det helt okej - i lagom dos, kanske jag skall tillägga. När han growlar i spökvariant (eko och med nästan dödsångest) borde detta till och med vara en tillgång i grupper som inte utövar denna musikaliska art.

Spelningen fortsätter med nummer från nästan alla Opeths plattor. Låtarna ”When” från 1998 och ”Deliverance” årgång 2002 tar vid utan några extravaganser i form av småprat och dylikt innan låtarna; rakt på rödbetan är det som gäller. Efter dessa blir det lite mera mellansnack av Mikael där han bland annat sa att de spelat in några av sina produktioner bara några kvarter från Sticky Fingers.

Två grymma alster från den suveräna Damnation-plattan blir nästa anhalt. Det var inte så mycket headbangande på giget, utan den svartklädda skaran verkar mest insupa sig all den härliga musiken från dessa så skickliga rockare. Nu är alla varma i kläderna och då menar jag både uppvärmda av musiken och den mer antagande hettan i lokalen.

Åkerfeldt är en herre som kommunicerar med sina åhörare, och då menar jag tvåvägskommunikation, en egenskap som fler bands frontfigurer borde ta till sig. Ljusuppsättningen denna spelning går, liksom skivomslagen, i mörkrets tecken, mest med vitt bakljus och en hel del rök. Kanske inte drömmen för en fotograf, men likväl effektfullt.

”The Drapery Falls” efterföljs av nya videolåten ”The Grand Conjuration” som inleds med uppvisning av 4/4 takter från berömd Michael Jackson-sång av trumslagaren, nu kommer även Opeths variant av denna takt med förutnämnda låt. Konserten börjar lida mot sitt slut och ”Face Of Melinda” plus den efterföljande mörka ”Blackwater Park”, som är riktigt bra, liksom många av kvällens nummer.

Extranummer skippas, Opeth vill som Åkerfeld sa inte snubbla över alla kablar när de åter intar scenen efter att det obligatoriska inropet infinner sig. De kör nu extrasnumret direkt, ”Deamon Of The Fall”.

En varm, svettig och helt suverän konsert blir facit av denna Opeth spelning.

Setlist:
The Bying Of The Hounds
When
Deliverance
In My Time Of Need
To Rid The Disease
The Drapery Falls
The Grand Conjuration
Face Of Melinda
Blackwater Park
Deamon Of The Fall
 

Conny Myrberg