Sweden Rock festival verkar ha medhåll från vädergudarna, så även detta år. Många av åskådarna anlände redan dagen innan liksom våran grupp. Tälten på plats och när bytet av biljett till festivalarmbanden blev avklarat så var det bara att inleda förfesten inför morgondagen. Första dagens stora förväntningar var för mig Porcupine Tree och kultbandet Journey, vilket också skulle bli mina första konserter med dessa stora grupper. Jag kan lugnt påstå att förväntningarna infriades med råge.

Innan dessa gick ett besök till Rock Stage och bandet Krokus, ett gig som var lika bra som förra gången de besökte Srf. Metalbandet Nevermore var en annan spelning som skulle ses, denna gång med en gitarrist mindre (pga.sjukdom) vilket kanske satte sina spår men de gjorde ändå ett helt okej framträdande. Några kortare besök gjordes hos Doro, Easy Action och Jeff Healy Band. Doro gav oss ett genuint framträdande med bla. covers på band som betytt mycket för henne exempelvis Judas Priest och ”Breaken the Law”. När Jeff körde en Ac/Dc låt ” Highway To Hell” som extranummer vaknade nog hela SRF området till av förtjusning.

Easy Action hade vid sin ”comeback” hela sin fan-skara med tillhörande utstyrsel framför scen och plockade fram gruppens dåtida kända alster. Hörde också att House Of Shakira gjorde en väl genomförd spelning. Kvällens huvudband Deep Purple ger oss ett avslappnat och proffsigt framträdande, ett bra avslut på en bra dag som också ger oss mersmak inför nästkommande. Nu dags var för den obligatoriska nattamaten innan John Blund anländer.

Andra dagen och man vaknar redan runt 6 snåret. Vandrar upp mot Norje Boke duschen som även vi på Örjans camping har tillgång till. På vägen möts man av städpatrullerna som gör ett jätte jobb för att vi besökare skall få rent och snyggt. Där de ännu inte hunnit städa ser man hur det grisats ner ordentligt så en eloge till alla som håller rent efter oss andra. Man möts även av spridda besökare som ännu inte lagt sig vars tillstånd av förklarig själ inte är det mest fräscha.

Sweden Rock vaknar till och redan 11.50 är det dags för dagens första spelning Cloudscape. Som vanligt får de publiken med sig och trots det tidiga giget är stämningen förvånansvärd hög. Nästa anhalt går till Festival Stage och Gotthard, en spelning som bjöd på riktig god hederlig rock och som jag hörde från flera håll tillhöra festivalens bästa. Ett lite kortare stopp blev det hos tyska Jaded Heart innan det var dags för det nytända Queensryche. Och visst var de flera snäpp bättre än på förra besöket så spelade de också den numer kultförklarade konceptet ”Operation Mindcrime” och dess uppföljare. Med sig hade de också en kvinnlig vokalist i en av rollerna. Kamelot med norska sångaren Khan fick äntligen till det,nu även utan mickproblem som de två tidigare konserterna som jag bevittnat. Pompöst och majestätiskt liksom som deras musik.

Kvällens vandrig drog nu till det progressiva metalbandet Vanden Plas, deras senaste ”Christ O” tillhör ett av årets bästa album så en del förväntningar fanns inför detta framträdande. Lite ljudmiss i början som rättades till efter hand och vi fick se en helt okej spelning. Evergrey är ett gäng som setts ett flertal gånger nu och ger efter några tidigare kanske lite magra spelningar här ett helt proffsigt och suveränt gig. Allt deras turnerande har nu givit frukt och de har blivit ett av Sveriges säkraste liveband.

Detta måste ha varit en av de varmaste på SRF någonsin och efter litervis med vatten kunde man nu riktigt avnjuta den där rock ölen. Bland tävlingen med de osignade tributebanden kom glädjande nog bandet Queer som med full mundering spelade alla de kända Queen alstren, där också publiken i Rockklassikertälten sjöng med för fulla muggar. Kvällens huvudband Def Leppard intog nu Festival stage. Elliot hade inte de riktigt höga tonerna som förr men vi fick höra alla de gamla härliga låtarna tillika min favorit "Rocket” Solfrossan började göra sig påmind och den obligatoriska nattamaten innan sängdags införskafffades.

Nu är det så dags för sista dagen av årets festival vilken också verkar bli något svalare vädermässigt. Känns också att man nu kommit in i andra andningen och lätt kunde fördriva tiden ytterligare några festivaldagar. Mat utbytet var väl i det närmaste genomgånget så denna afton blir det några favoriter där älg woken står överst på menyn.

Den musikaliska dito börjar med svenska tjejrockbandet Crucified Barbara, de får till ett riktigt bra drag och visar prov på bra scenvana ”en bra start på en bra dag”. Begåvade gitarristen Michael Schenker och sitt MSG intog Festival Stage. De ha ju varit med i etern ett tag och alltid varit omskrivna i rockpressen. Själv har jag bara beskådat en konsert med MSG innan denna och då som förband. Ett band som jag med andra ord inte har följt så noga bortsett från ”Barden eran”. Det som slår en är Michaels låga profil på scen och ändå ljuder tonerna som sammet från sexsträngaren.

Sydstats rockarna Molly Hatchet med de klassiska skivomslagen ser jag också för första gången. Mängder med Cowboy hattar i publiken och en del USA flaggor visar att även dessa har sina beundrare på Sweden Rock. Vet inte hur festivalorganisation får hit alla underbara kultband, så har också SRF blivit en av Europas mest ansedda festivaler.

Om vi fortsätter på kultband så kommer här nästa The Sensational Alex Harvey Band. Teaterrockarna som med sin vilda uppsyn sänkte både press och publik då det begav sig. Tyvärr finns inte Alex med oss men att få ihop resten av originalmedlemmarna med gitarristen Zal i spetsen är inte fy skam. Zal lika vild som förr med sitt vitmålade ansikte gav oss prov på 70-talets helt respektlösa genre överskridande musik. Riktigt kul att få se dessa gentlemen men de kanske ändå skulle få uppträda på en något mindre scen där kontakten med fansen blivit något närmare. Välkommen tillbaks SAHB och då helst till en rockklubb nära mig dåJ.

Nu till den välsmorda och lite ”lätt” kontroversiella vokala amerikanen Ted Nugent, kändes lite mindre utmanande än vid förra SRF besöket men var ända en helskön underhållning med sin gitarrbaserade rock.

Senast som jag såg nästa rocklegend på ”metaltown” kändes hans framträdande ganska trött, nu visade Alice Cooper en helt annan sida. Med full intensitet spelades det ena klassiska numret efter det andra. I publiken finner vi beundrare från de riktigt unga till självaste  rockmormor. Stämningen längst fram var vad jag hörde nästan lika hysterisk som på WASP konserten, en eloge till vakterna som under halva konserten verkligen fick ligga i och ”rädda” mängder av folk ur publikhavet. Rekvisitan var som vanligt väl tilltaget och begreppet show eller snarare ”nightmare” visades från den bästa sidan.

Sista huvudnumret på årets festival Whitesnake kändes lika bra som på senaste Sverigespelningarna. Sången från Coverdale är fortfarande helt underbar, men varför så kort gig? Visst blir orken mindre med åren och man kanske måste lägga till dessa långa gitarr/ trumsolon. Känns ändå som herr Coverdale skull orka ge mera, inte minst med tanke på det stora urvalet av musik som finns på herrns repertoar. En ändå helnöjd ”moa” lämnar konserten för den slutliga nattblunden innan hemfärd.

Vi fick ännu en varm och riktigt bra och välorganiserad festival, nu väntar vi med spänning på nästa och hoppas på en Sweden Rock organisationen som gör allt för att få med mina husgudar Queen.

Conny Myrberg