Det är alltid kul när de gamla 70-80 tals rockarna besöker våra breddgrader och nu var det UFO som skulle bevittnas. Såg dem senast på Sweden Rock och då visade de prov på hur genuin rock skall framföras. 

Här var förutsättningarna av något annorlunda fakultet, en halvfull medelstor klubbscen med övervägande nostalgiker som publik. Det dröjde ändå inte länge innan skaran framför scenkanten kom igång och med kameran i hand fick man så sakteliga dra sig både ett och två steg tillbaka. 

Vokalisten Phil Mogg inledde något trevande innan han riktigt släppte loss med sin karakteristiska lite stela stil. Pete Way basisten däremot gav allt från start och trots vad det verkar vara ”något” påverkad av en del berusningsmedel undrar man hur karl orkar. Måste också nämna gitarristen som med bravur ersatt Michael Schenker (mannen som byter medlemmar lika ofta som en annan byter underkläder….tolkas som det behagas). 

En ända stor njutning att höra Vinnie Moores klockrena riff och solotolkningar från rockens urmoders tid viket integrerats till dagens tekniska. Gruppen har nu slitit rocklivet i 40 år och med facit i hand så får dagens grupper svårt att hålla deras standard. Som en vän sa på konserten, några partier höll väl en rätt så ordinär standard men när de väl blixtrade till var UFO bara så mästerliga, och nog blixtrade de till alltid. 

Som nostalgiker till recensent kändes de gamla alstren slå de mer nya men så är det med oss. Och visst är Rock bottom, Lights out och Doctor Doctor bara så bäst ändå J

Mother MaryDaylight Goes To Town
Let It Roll
I am a Looser
Hard Beeing Me
This Kidds
Fighting Man
Only You can Rock Me
Baby Blue
Love to love
Too hot too handle
Lights out
Rock bottom
Doctor Doctor
Shoot Shoot

Conny Myrberg