Nog kändes årets upplaga lite av ett mellanår men efter att ha genomgått den varmaste och mest publiktilldragande årgången får jag ändå medge att det var en riktig stark sådan, trots att jag nu inte hann med något besök på tältscenen inne på festivalområdet eller den utanför.

Åsikterna kring de tre eller snarare fyra headliners - uppträdandena finns det säkert många uppfattningar om, jag vidhåller ändå att Aerosmith med Taylor ägde årets tillställning. Att få beskåda Black Sabbath med Heaven & Hell uppställningen kändes även det stort.

Det lär nog aldrig bli något mer framträdande med storheten Pink Floyd men när Australiens cover variant kör en sådan klockren show, både visuellt och ljudmässigt högklassigt framfört får vi symfoniskt älskande folket ändå vår beskärda del tillgodosedd.

Hade mina farhågor kring den största publiktillströmningen hittills men varken såg eller hörde något klagomål angående köandet vid insläpp, vattenhålen eller öl/vin intagen. Det flöt på bra vid samtliga ställen, även om det fanns en del mindre trevliga odörer runt ”ändtarms-tömnings-båsen”, några fler bajamajorna hade inte skadat. En ny mindre scen ”SR” var också ett välkommet tillskott.

Även om nu solen och värmen gjorde sitt så är det Sweden Rocks goda anda och dess rockälskande publik som gör festivalen till Sveriges bästa. Bråk ser man överhuvudtaget inget av och andra mindre trevliga element som fylla hålls på en minimal nivå.

Några av höjdpunkterna förutom the Australien Pink Floyd Show, Aerosmith och Heaven & Hell var Symphony X med en av de stora vokalisterna Allen Russell bakom micken. Några som också imponerade live var danska Pretty Maids och norska Circus Maximus, förvånansvärt bra ljud när CM agerade på Zepplin Stage och nog har de en mer än stark sångare. November sågs av till åldern mer än varierad publik vilket säkert gladde detta svenska kultklassade band. Talismans sista spelning fick vi också beskåda på Zeppelin stage, ett gig som jag håller till en av festivalens bästa då den numer kickade Journey sångaren visade prov på ett ypperligt framförande med karisma som få.

Några äldre band som förgyllde tillvaron var Focus med de klassiskt joddlande hitsen, Black Oak Arkansas spelade sydstatsrock i de högre klassade regionerna. ”Läderbruden” Suzi Quatro gladde både gammal och ung med sin positiva musik. REO Spedwagon och deras framförande hade jag en del farhågor om med tanke på vokalistens röststyrka. Det är bara att kapitulera och tacka för showen för dessa proffs ger allt och mer där till och Kevin Cronin`s röst håller minst sagt även live. Ingen Sweden Rock utan Motörhead och som vanligt är platsen framför scenen mer än välfylld, bör snart vara dags för en plats på festivalstage.

Många band såg jag även om inte alla bevittnades i hela konserter men det är också detta som är grejen med festivaler, man kan se delar av många. 

Till slut och bäst av allt är ändå den genuint goda Sweden Rock stämningen.

Conny Myrberg