|
Har
längtat efter att få återse några av mina största favoriter igen. Det
var länge sen sist i Musikens Hus. Även om det dröjt märkligt länge så
verkar det börja lossna för Porcupine nu; Alex Lifeson ( Rush) ser det som
en ära att få göra ett gitarrpålägg på nya plattan, Gavin blir, med
all rätt, vald till årets progressive-trummis och Trädgår´n är faktiskt
fullsatt.
Konserten
börjar med den självklara öppningen ”Fear Of A Blank Planet” och man
inser efter fem sekunder att detta blir nåt utöver det vanliga! Ljudet är
perfekt och precis lagom högt. Till skillnad från sist så har man nu rökeffekter,
mer påkostat ljus och inte minst en filmduk som konserten igenom visar
mycket snygga film- o bildsekvenser i sann Porcupine-anda. Ett bra drag att
ha med ett snyggt visuellt komplement eftersom de här killarna inte direkt
är några publik-showare.
Samtliga
spår från nya plattan spelas men uppblandat med äldre material. Som väntat
är i princip allt ifrån de tre senaste skivorna. De går ju i ett visst hårdare
stuk och det är uppenbart att det är den riktningen herr Wilson vill ha.
Man ser hur han lever ut när han får headbanga till sina metalorgier. Ett
undantag som var en kul överraskning var ”Lighbulb Sun” från skivan
med samma namn. Till avdelningen mer obskyra låtar sällade sig även
”Drown With Me” ( bonusspår på ”In Absentia”) och härliga ”Sever”.
Efter den sistnämnda så frågade Steven Wilson: ”Ärligt, hur många kände
till den här låten?” Och det var en hel del.
När
opuset ”Anesthetize” drogs igång var det inget annat än magiskt, likaså
i stänkarna ”Blackest Eyes” och ”Halo”. Oj oj oj.
Man
slås åter vilket vasst gäng man har framför sig: Collin Edwin som hela
tiden verkar mysa medan har kör sina härliga basgångar, Barbieri som målar
upp gruppens patenterade mörka ljudlandskap, Steven som kör både gitarr
och piano och faktiskt sjunger bättre än nånsin samt Gavin Harrison, en
driven tekniker som ständigt leker bakom trumsetet. Sen får vi inte glömma
den viktiga ”live-medlemmen” John Wesley. Han var med sist också och även
kompat Fish. Förutom att han spelar bra gitarr och t.o.m. kör vissa solon
så sjunger han fantastiskt. De ljusare körstämmorna sitter ju så snyggt
att man får gåshud.
Det blir tre låtars
extranummer som inleds med ”Trains” och jag tror ingen gick därifrån
besviken. Med en sån show, sådana texter och den musikaliska nivån är
det bara att konstatera: Porcupine Tree har golvat oss igen.
Dennis
Jacobsson
Porcupine Tree Trädgårn
/ Göteborg 12/7-2007
Den nya vågen
progressiva band som började få fotfäste i slutet av nittiotalet har nu
med besked gett frukt åt alla törstade fans inom genren. Jag tänker bl.a.
på band som Riverside, ett återuppväckt Marillion och kvällens huvudaktör
Porcupine Tree. Bland de nyare aktörerna finner vi grupper som kvällens
support Pure Reason Revolution. En
grupp vilket vi med all säkerhet får höra talas om betydligt mer i
framtiden fick nog en och annan att höja
sina ögonbryn trots det kanske inte alltför gedigna ljudet som
presenterades, i alla fall där jag befann mig rätt nära scen. Deras nya
album ”The Dark Third” rekommenderas på det yttersta där de har hittat
en egen profil och ger ett moget framförande trots sin ringa ålder.
Pure
Reason Revolution
Nu till kvällens
stora begivenhet, liksom på senaste dvd släppet ” Arriving somewhere…”
presenteras en show både för ögat och örat. Ett komplex framförande från
det finstämda till det nästan brutalt hårda blandas med visuell
upplevelse kontra den genuina live känslan med tillhörande bakgrunds
video, vilken följer låtmaterialet med passande filmsnuttar. Från april månad
har Porcupine Tree intensivt gästat platser från England via USA och
Kanada till diverse städer i Europa där Göteborg var sista anhalten förutom
då ett festivalgig (Ilosaarirock Festival) i Finland den 14/7.
Maestro
Steven Wilson förkunnade sitt tycke till Sverige och Göteborg där senaste
spelningen om jag inte tar helt fel gjordes på Musikens Hus. Sitt samarbete
samt vistelse i ”Svedala” med Opeth kom också på tal. Dagens spelning
skulle enligt Wilson koncentreras kring senaste släppet ”Fear of a Blank
Planet” liksom några obskyra äldre varianter vilka versioner inte kommit
ut på ordinarie plattor. Med runt 800
proggfreak ges även en atmosfär som heter duga från publikhåll.
Titelspåret ” Fear
of a Blank Planet” inleder och den helt underbara ” Lightbulb Sun” tar
vid. Några fler spår från senaste plattan med tillhörande videos ger oss
ganska snart ett begrepp huruvida konserten kommer att gestaltas, här tar
den där goa känslan vid med både beundran och glädje. Nästa låt
”Open Car” vilken även är en favorit från Deadwing plattan insupes
med välbehag. Först att erkänna så kan jag inte allt av PT så gedigna
skivsläpp men de nästkommande låtarna ”Gravity Eyelids” och ”Drown
with Me” bör tillhöra PT`s mer obskyra alster? Konserten fortskrider med
oföränderlig
energi och avslutas med de obligatoriska extranumren. En tvåtimmars
show som för min del gärna fått vara betydligt längre :)
Steven Wilson är
naturligtvis den givne frontfiguren men vi får ändå inte glömma övriga
gruppmedlemmar, för även om Wilson regerar så är helheten allas förtjänst.
Basisten Colin Edwin visar en rätt så tillbakadragen men cool stil och
pumpar ut sina takter med vad det verkar tillfredställt sett. Rätt
imponerande trumset tillika pukslagare Gavin Harrison som på extraspåret
”Halo” tillsammans med Edwin visar prov på en taktduo som heter duga.
Keybordisten Richard Barbieri håller liksom ihop det hela och med sig har
de även gitarristen John Wesley som också levererar sina vokala talanger
med en lite ljusare och finstämd ton.
För er som inte
bevittnat PT ”live” kan
jag bara tillägga att deras ytterligheter förstärks flera gånger om
gentemot albumversionerna som exempelvis den helt grymma ”Way Out Of Here”
där Pink Floyd vipparna helt sonika överrumplas av denna tunga "metalvariant".
När
man senare lämnar lokalen hörs utryck som ”sjukt bra”, och nog var det
”sjukt” bra alltid.
Fear of a Blank Planet
Lightbulb Sun
My Ashes
Anesthetize
Open Car
Gravity Eyelids
Drown with Me
Sentimental
Blackest Eyes
Half Light
Sever
Way Out of Here
Sleep Together
-----------------
Trains
Mother and Child Divided
Halo
Conny Myrberg
|
