Då årets två inledande månader tar vid har ett 30–tal band angivit sitt intresse för 2007-års festival, då både långväga utländska som inhemska. När så de årliga träffpunkterna för  uttagningen av 2007 års line-up skulle utses återfanns även en hel del personliga kontakter via GARF medlemmarna själva vilka också räknas in. (Fotnot: efter det att banden valts ut kom det in ytterligare ett 50-tal bandförfrågningar om festivalen). 

Den nästan heliga andraveckan i augusti månad som är festivalens vanliga tidpunkt stördes av ihärdiga rykten om en annan storsatsande Slottsskogen festivals framfart. Och nog stämde ryktarna, utan att nämnas eller tillfrågas tog den kommersiella tillställningen Göteborgs gröna oas i anspråk. Det naturliga beslutet att flytta datumet till sena augusti kändes nu inte allt för svårt. Ännu ett problem eller utmaning tog senare vid, en dubbelbockning på Villa BelParc satte en de käppar i hjulet och under sommaren var det oklart om festivalen kunde hållas vid Stora Dammen. Tillslut enades om än motvilligt att de båda tillställningarna skulle hållas samtidigt. Vi på GARF lyckoönskar brudparet och hoppas att våra musikaliska aktiviteter inte störde er dag allt för mycket. Veckan innan kom nästa orosmoment. 

Hittills hade vi med gott samvete haft restaurangens gamla tillstånd om musikaliska arrangemang men med nya lagar och decibel (miljö) bestämmelser behövdes ytterligare tillstånd. Till slut fick vi ett via Belparc men med begränsningen att festivalen slutade klockan 22.30. Fem band med soundcheck och tiden var verkligen knapp. 13.00 började ljudtesterna och ”naturligtvis” försenat startade första bandet sin spelning.

Inledande Black Bonzo drog järnet redan från start och de egna fansen rockade loss vid scenkanten. Gruppen var ju även här tidigare på sommaren och efter flera liveframträdanden så framstår de alltmer tajta, deras 70-tals inspirerande musik passar också ypperligt live. Det brukar allmänt vara lite trevande att inleda en festival så pass tidigt men Black Bonzo klarade konststycket galant.

Första finska bandet i festivalens historia var Overhead som med sitt breda register av musikalitet gav oss massor att insupa. Lekfullheten ala svenska A.C.T kontra de mer vemodiga symfoniska blandas upp med riktigt tunga partier. Sångaren Alex Keskitalo nyanserar uppträdandet ytterligare med sitt flöjtspel. Sista numret en härlig version av ”21st Century Schizoid Man” fick alla att höja på ögonbrynen och bandet lär med all säkerhet fått en hel hög nya fans.

Wolverine var som många vet ett av festivalens första och nu fick vi chansen att återse gruppen. De började ju sin karriär inom den tyngre musiken men sadlade senare om med en mer nyanserad stil och har nu släppt ett par riktigt bra album. Blandningen av progressive metal, de mer lugna  stämningsfulla och vemodiga känns som Wolverine`s varumärke. Lite ljudproblem inledningsvis men allteftersom konserten fortskred föll allt på plats. Starka sångprestationer samt melodier gav ännu ett njutbart framförande. Vi tackar gruppen för slopandet av soundcheck, därav ljudproblemen. Det stränga tidsschemat kunde därmed hållas.

Från Polen kom kvällens enda helt instrumentala insats. Indukti såg kanske inte ut att hålla till i den tyngre genren med attans vilket tungt och tajt framträdande. Det fanns nog ingen på VillaBelparc som inte undrade vad i hela friden kom all denna energin ifrån. Metalhjärtat slog en hel del extraslag och fanns det någon som var lite halvslö så vaknade de definitivt nu. Tyvärr försvann violinisten Ewa en del i den massiva ljudmattan. Imponerande var också trumspelet som såg så enkelt ut men ändå bland det tyngsta jag sett. Efter sågs Dark Tranquillity´s vokalist Mikael Stanne snacka med gruppen (måhända om ett framtida samarbete?). Jo nog fick allt en hel del upp ögonen för polska Indukti.

Kvällen sista akt Ritual som snart skulle släppa sitt nya album ”HEMULIC VOLUNTARY BAND” gav oss prov på gruppens mångfald från de mer proggresiva till det melodiska som också innehöll avsnitt mera åt folkmusiken. Bandets frontman och centralfigur Patrik Lundström ger inte bara en klockren sång, han har karisman som binder sin publik. Publiken var också med på noterna bl.a. med allsång. En skön avslutning på en intensiv men angenäm kväll.

Det verkar som banden var nöjda liksom publiken, även om de hade olika favoriter så kan säkert alla hålla med om att årets line-up var en jämn och stark sådan. Det är också kul att se hur alla verkar trivas med tillvaron, inga bråk utan var man än vänder sig ser man leende människor som lyssnar diskuterar och ser ut att må bra. Stämningen som blivit Slottsskogen Goes Progressive`s adelsmärke håller i sig.

Conny Myrberg