Konsertkvällen var egentligen tänkt att bara avnjutas för nöjets skull men så kommer de där ”måste” recensionstankarna smygande (är nog ett beroende) och en medtagen  penna plus pappersbit tar över en del av koncentrationen  med diverse noteringar som resultat. Är inte direkt någon fanatiker av något av banden, heller inte påläst så detta får bli en spontan redogörelse av kvällen från den alltför ofta varma Lisebergshallen. Mest nyfiken var jag på inledande Ride The Sky vars debut får ställa sig till en av de bättre av årets skivskörd.

Förstår inte riktigt varför förband i allmänhet skall behöva utstå ett ljud så mycket sämre än huvudakten men tydligen är detta en regel mer än undantag. Om jag säger att ljudet ”riktigt sög” i  jämförelsevis med de andra akterna så är sanningen inte långt borta. Inte heller det vokala från Björn Janssons stämma kom fram ordentligt, det var här riktigt svårt att höra vad han sjöng. Visserligen blev det något bättre allteftersom men tråkigt nog med en sådan rad starka låtar i bagaget borde publiken fått mer kvalitativt ljud. Nu var framförandet inte så dåligt som det kanske verkar, trots ljudet. Sången lät klart bättre i de lägre tonarterna och Benny Jansson på gitarr samt basisten Mathias Garns framskred som en homogent par och den namnkunnige fd. Masterplan trummisen Ulli Kusch hamrade på sina pukor som om det var det sista han någonsin gjorde i detta jordeliv. Nya mannen bakom keyboarden försvann tyvärr något. Några spår om jag nu inte missminner helt som presenterades var Far Beyond The Stars, New Protection, The prince Of Darkness och A smile From Heavens Eye.

Gothfolket var också de på plats, förmodligen mest då för en av genrens största, holländska gruppen Epica med den vackra och skönsjungande Simone Simons. Största kanske inte de inbitna håller med om men i alla fall gjorde Epica det hittills bästa intrycket av de band inom genren som jag sett. Nightwish, Within Temptation och Leaves Eyes får ursäkta. Kombinationen riktigt hård metal med bl.a. growl av klass och en inte alltför opera-aktig kvinnlig vokalist går hem även i detta musikhuvud. Ljudet flera divisioner bättre än första akten liksom ljussättning. Känns som Epica klassades högre bland folket bakom produktionen än Ride The Sky. Tyvärr kan jag mitt Epica alltför lite för att namnge alla alster ur deras repertoar men ett spår ”Cry for the Moon” från första albumet tror jag bestämt framfördes. Efter en begynnande del av spelningen presenterades naturligtvis några låtar från senaste plattan ”the Divine Conspiracy”. Ett bestående intryck var när Simones långa röda hår mot den närstående ”Carola fläkten” vajade likt eld mot den blåaktiga bakgrunden. Tja visserligen sågs det från långt håll men ack så effektfullt.

De flesta kom naturligtvis för att beskåda huvudbandet Sonata Arctica. Trots att jag läst diverse negativa responsen från senaste albumen måste jag medge att kvällen gav en arbetsseger åt dessa finländare, mest då tack vare en frontman i TONY KAKKO och trots kanske inte en alltför bra engelska fick han publik inklusive moa till sina hjärtan. Efter en inledande måste-repetoar släpper hämningarna och den hängivna publiken får sin beskärda del av publikfrieri, ger också snabbt tillbaks inviten i ett alltjämt tilltagande allsång och handklappande.

Scenen gick i Hammerfalls isblå med dito ljussättning. Förövrigt smakfullt iscensatt utan rök och eld.  Tallulah, Fullmoon och My Land var några av de presenterade alstren som nertecknades på medtagna papperslappen. Konserten fortskred runt två timmar och var indelad i diverse avsnitt. Oftast lossnar det ordentligt i sista delen liksom här. Tony delade in publiken i tre delar där varje part fick ta sig an ett läte/ljud från diverse instrument (trummor). Efter en stunds lekande mynnade herr Kakkos publiklek ut i inledningen av ”We Will Rock You” vilket också vokalisten i Sonata Arctica tar vid i det även välkända vokala. Han inleder senare även i Svenska nationalsången som publiken inom en tiondels sekund tar över. 

Vill även framhäva nya gitarristen som imponerade stort, inte bara i teknik och snabbhet, gav även här prov på en större dos känsla. Sista delen av konserten också den bästa gav oss åskådare prov på ett ypperligt och ”powerfullt” majestätiskt framförande.

Okido kanske inte en så påläst konsertrecension men ändå lite från atmosfären en mörk höstkväll som denna.

Har ni bilder från konserten så är det ett välkommet bidrag :)