Snakes & Arrows Tour 2007 har i skrivande stund just kommit till sin ände och Geddy Lee, Neil Peart & Alex Lifeson kan återigen lägga en mäkta framgångsrik turné till handlingarna.

Deras resa började den här gången den 13 juni i Atlanta, fortsatte med ytterligare 48 spelningar på den nordamerikanska kontinenten tills man efter Torontogiget den 22 september åkte över atlanten och betade av delar av norra Europa med 15 spelningar under oktober. Totalt alltså 64 konserter på ca 4,5 månader vilket väl inte är så illa jobbat av dessa 3 ”ynglingar” som nu är mellan 53 & 55 år!

Personligen hade jag nöjet att se 3 av spelningarna på turnén, men det var långtifrån första gången jag såg och hörde dessa 3 ”vise män” som i så stor utsträckning kommit att påverka mig i livet. Året är 1979, platsen är Gröna Lund i Stockholm och på scenen står Kanadas stoltheter RUSH.

Uppe i ett träd kan den uppmärksamme under hela konserten se en yngling på 13 år som frenetiskt försöker spela luftgitarr utan att ramla ner och om jag hade ramlat ner från trädet den där majdagen så hade saker och ting förmodligen sett rätt annorlunda ut. Nu blev det istället den verkliga starten på en lite annorlunda kärlekshistoria till musiken och det livsverk som RUSH nu med stolthet kan se tillbaka på. Men tillbaka till 70-talet…

Mitt allra första möte med RUSH skedde i min storebror Gunnars (tack brorsan!) rum hemma i Ursvik – Sundbyberg, och det var Neils trumsolo på All the world´s a stage som först fick mig att fullkomligt baxna! Jag hade sedan ett knappt år tillbaka gått på trumkurs och kunde bara inte fatta att det var möjligt att behandla ett trumset på det där sättet. Rytmiskt, lekfullt & virtuost men även så melodiskt på ett sätt som jag aldrig hade hört någon spela tidigare!

Nu följde år av tjuvspelande på Gunnars stereo och bäste kompisen Matte Schelander var inte sen att haka på med intresset för mitt nya favoritband även om jag tyckte att han ägnade alldeles för mycket tid åt dom där Runaways som jag fnös lite föraktfullt åt (hade inte upptäckt det där med tjejer än). Samtliga skivor i RUSH –katalogen köptes naturligtvis in och med tiden så insåg man att det ju faktiskt var lite krångligare att ”ha allt” än jag först trott. Fly by night t.ex. var ju bara tvungen att köpas både som enkelfodral (en med och en utan texterna)  + som singlefold och All the world´s a stage var ju bara tvungen att köpas både som single och double –fold o.s.v. o.s.v!

Ganska snabbt fann vi oss tillhöra en liten begränsad men lyckosam skara som kände till en hemlighet som ingen annan kände till, åtminstone kändes det så då. Nu har jag ju förstått att det ju fanns fler som oss men innan Internet var det ju lite svårare att leta rätt på varandra. Däremot resulterade varje möte med en annan RUSH T-shirt på stan i åtminstone några minuters utbyte av information och tankar kring vår gemensamma hemlighet.

Nu följde ett antal år av musikalisk eufori och band/artister som Thin Lizzy, Rainbow, Michael Schenker Group, Frank Marino, Pat Travers, Saxon, Deep Purple och många fler lämnade mer eller mindre djupa spår i min musikhungrande själ, men det var hela tiden RUSH som hade den obestridliga hedersplatsen i min musikaliska kungatron! En häpnadsväckande stor del av min tid gick åt till att lyssna på musik och 80% av tiden var det bara… ja just det, den där trion ni vet!

Jag som nog ansågs vara en väääldigt välartad kille förföll till och med till att klottra(!), men hur skulle man som RUSH –fan kunna motstå att rita till ett litet extra streck på alla tunnelbanornas dörrar där det med stora bokstäver stod ”PUSH”!?

Efter några år som trummis gick jag över till att spela gitarr och när jag i slutet på 80-talet sprang på en viss herr Ulf Wetterhag och hans polare Janne Flyrin så var snart födelsen av RUSH For Cover ett faktum. Vi träffades på ett Hawk on flight –gig på Fashing i Stockholm och en solig söndag veckan efter tillbringade vi hela dagen med att jamma oss igenom allt vi överhuvudtaget kunde komma på och det måste ha varit minst ett 30-tal RUSH –låtar som passerade revy den dagen, en härlig sådan som jag för alltid kommer att minnas! J

Eftersom mina hjältar ju aldrig verkade hitta tillbaka till Sverige igen åkte jag och några kompisar över till London under Roll the bones -turnén och såg bägge konserterna där vilket på nytt gav glöd åt intresset men ni vet kanske hur det kan bli när man bildar familj? Mina döttrar föddes 1992 & 1994 och det skulle dröja ända till 2004 och konserten på Globen under R30 –turnén innan jag såg dom igen. Redan 3 år senare var det nu dags igen i och med Snakes & Arrows Tour 2007 och även den här gången var det London och Wembley Arena som gällde.

London 9 okt 2007

Väderleksrapporterna hade förutspått uppehåll och rentav lite sol men dom brittiska vädergudarna jobbade på i gammal god anda… grått, grått, åter grått och jäkligt vått men vad gör väl det när man har 2 RUSH –konserter framför sig och tillgång till oändligt mycket god öl och är i sällskap med idel störtsköna människor? Nej just det, ingenting! J

Efter ett kort besök på hotellet begav vi oss in till centrala London för att träffa Bristulfs engelska RUSH-polare Kevin och Neil som är ett par riktiga rävar i det här gemet. Bl.a. hade dom sett 5 konserter, 5 dagar i rad på Hammersmith Odeon ”back in the days” vilket ju låter som en våt, ouppnåelig dröm för svenska öron!

Tanken var att vi skulle träffa Janne Estling och dom andra från Växjö och parta loss lite med dom innan konserten men när vi väl kom till det snyggt nyrenoverade Wemley Arena, så hade klockan redan blivit så mycket att det var hög tid att inta våra platser.

Oftast vill man ju sitta (stå?) så långt fram som möjligt på konserter, men så här efteråt så är jag glad att vi satt på 21:a raden första dagen. Kändes kanonbra att få ett helhetsperspektiv över allt som hände på scenen och dessutom visste jag ju att vi nästa dag skulle sitta på 3:e raden.

Gigtime!

Dom som varit på konsert med mig brukar först undra varför jag alltid har med mig kikare, men när dom märker hur mycket sköna detaljer man kan se så brukar dom inte vara sena med att vilja låna!

Den här gången var det framför allt Alex som hittat på en massa hyss med bl.a. ett 20-tal barbiedockor som agerar en skock groupies som står runt hans pedalbord med plakat i handen som det stod ”We love Alex” och annat på! Dessutom hade han ett oräkneligt antal plastdinosaurier bredvid, ovanpå och inuti (!) sina gitarrförstärkare. Crazy kille det där! ;-) Geddys kycklinggrillar behövde man ju knappast någon kikare för att se! 

Så började då äntligen konserten med en underbar liten video i form av en miniskräckis med ormar och annat som får en stackars kallsvettig Alex att sätta sig upp i sängen. Att den ”honey” som han har bredvid sig i sängen visar sig vara ingen mindre än Neil Peart gör honom inte direkt lugnare.

Sedan får Geddy visa sina skådespelartalanger då han i rollen som någon slags ”säckpipespelare on crack” jäklas med original –Geddy, och hotar honom med en underarm någonstans där solen inte skiner om dom inte går upp på scenen.

Limelight

Alex entrar scenen och spelar någon takt på introt innan han hänger på ett långt A-ackord i väntan på att dom andra ska komma på plats vilket dom ganska snabbt gör.

När väl låten kommer igång inser man vilken öppen och skön scen dom har med sig på den här turnén. 3 st gigantiska jumbotroner bakom en annars ganska traditionell scen med en radda staplar av Alex´s Hughes&Kettner stärkare, Nilpans (vad kallar ni honom?) trummor och Geddys 3 stackar med SVT-stärkare, eller nej visst nej, 3 enorma kycklinggrillskåp var det ju!

När Alex solo börjar får man en smärre chock av att folkabuss -stora ljusriggar plötsligt firas ner från taket och bildar någon slags ”rymdskepps armada”liknande formation ovanför honom. Mäktigt!

Digital Man

Jisses, det varjag inte beredd på. Mitt favorit –trumintro alla kategorier inleder nu den låt som kanske mer än någon annan på Signals fick bandet att gå skilda vägar med Terry Brown, deras producent på samtliga plattor mellan 1974 och 1982.

Entre Nous

Ytterligare en av mina gamla favoriter. Den första skiva jag köpte vid release var Hemispheres men det var med Permanent Waves som mitt intresse drog iväg på riktigt. Jag har inte nerskrivet exakt vilka låtar Alex spelade med den och den gitarren, men det var mycket Les Paul gitarrer. Vissa helt i standard utförande, andra med svaj och vissa med fishmanmick eller liknande så att han ska kunna spela både elgitarr och stålsträngad gitarr på ett och samma instrument.

Mission

Fick en påminnelse om att det vore kul att höra en ommixning av denna låt från ”Hold your fire” som i mina öron hade en alldeles för plastig och 80-talistisk produktion. Live får den en helt annan nerv och den snygga ljusshowen fick man på köpet!

Freewill

Bra version med kanonsolo av Alex och Geddys basspel bländar som vanligt till i introt till just det partiet.

The Main Monkey Business

Första låten från nya plattan blir ”The main monkey business”. Inte någon personlig favorit, men en kul video och en temperaturmätare på hur pass bra folk lyssnat in sig på det nya materialet och det var imponerande många som lufttrummade med i denna instrumentallåt.

The Larger Bowl

Den andra av totalt 9 (!) låtar från Snakes & Arrows introduceras på den största bildskärmen i mitten ovanför Neil´s trumset av inga mindre än ”The McKenzie Brothers” kända från Kanadensisk tv och med vilka Geddy en gång i tiden spelade in låten ”Take off”.

Secret Touch

Bara två låtar från förra CD´n ”Vapor Trails” kom med på den här turnén och framfördes ackompanjerat av ett fullkomligt bombardemang av visuell konfetti från jumbotronerna. Inga överraskningar men en rå och skön version av en enligt mig bara hyfsad låt.

Circumstances

Sedan blev det glädje i dom lite äldre RUSH –leden eftesom Circumstances för första gången sedan 1978 tagits med i setlistan. Att dom sedan lyckas göra den mer eller mindre 100% rättvisa gjorde inte saken sämre. Enda klagomålet från min sida var att Geddy av någon anledning ändrat sångslingan under orden ”laughed at by time”. Märkligt och lite onödigt kan tyckas!

Between The Wheels

Låten tillhör bandets tyngre och mäktigare och det maffiga intrycket förstärktes ytterligare av dom 5 ledljusförsedda ufo-liknande pjäser som i början av låten (liksom tidigare i t.ex. Limelight) sänktes ner över scenen.

Dreamline

Brus, brum och laser… då är det alltså dags för “Dreamline”! Ingen video på skärmarna men desto mer knallgröna spindelben som likt projektiler strålar ut från scenen. Bara Alex solo förstärks i bild från den stora skärmen i mitten ovanför Neil. En kanonversion av låten framförs, rätt och slätt svinbra!

Paus

Att man inte befinner sig i sverige märks tydligast på två saker. Dels så måste jag säga att publiken faktiskt var mycket röjigare i London än på Globen men ännu tydligare var det när kamrat Björn Lundberg med ett förnöjsamt leende dyker upp med en… KONJAK i näven! Där du Reinfeldt, har du något att jobba på! Andra set inleds med en mer än märklig video där Alex dyker upp i olika skepnader bakom en massa kosmiska dörrar, den ena figuren märkligare än den andra. Priset tar nog hans indiska version av ”Envy” (avundsjuka) med turban och hans huvud snurrande på ett fat!

Far Cry

Öppningslåten från Snakes & Arrows fick nog dom flesta gamla RUSH fans att höja på ögonbrynen med sina oddtime –markeringar och omisskänneliga ”Hemispheres –fiss” (dvs Fiss7add4) och här framför dom låten så bra att den känns som en riktig gammal RUSH –klassiker. STORT! Bakgrundsvideon känns igen från musikvideon till samma låt och passar perfekt in med sin lite olycksbådande och scitzofrena känsla.

Workin’ Them Angels

När jag läste om den nya plattan innan den kom ställde jag mig lite frågande till hur det skulle låta med dom lite udda instrumenten man valt att ha med, men när man hör mandolinpartiet här så förstår man vad ett öppet sinne och lite flinka fingrar kan tillföra en annars rätt ordinär låt. På det hela en bra låt och här minst lika bra som på plattan.

Armor And Sword

Att höra en Les Paul låta som en perfekt uppmickad stålsträngad gitarr känns lite märkligt men låten är en av S&A´s bästa och live håller den nästan lika hög klass.

Spindrift

Inte någon dålig låt men den lite gnälliga sången från den gode Geddys sida gör att jag får svårt att ta in den på riktigt.

The Way The Wind Blows

Bra version av en låt med refräng som tamejsjutton skulle kunna passa i P3! Bakgrundsanimationerna känns lite besläktade med artworket till ”Sign of hands” och det skulle inte förvåna mig om det är samme konstnär som varit framme!?

Subdivisions

En gammal klassiker som det nog gått lite slentrian i att spela för bandet vilket bl.a. märks på att Alex här (i solot) spelar ett av kvällens få riktigt hörbara spelfel.

Natural Science

Här åker ”lägerelds –Les Paul´en” fram igen och en av tidernas bästa låtar framförs med en säkerhet och självklarhet som bara ett RUSH i högform kan åstadkomma. Ruggigt bra!

Witch Hunt

Låten som alla eventuellt frysande i publiken väntat på, för så många eldsflammor har nog inte setts på en scen sedan Rammstein senast var där och härjade! Tungt och suggestivt!

Malignant Narcissism

Här är det dags för Geddy att ta på sig en bandlös Fender Precision -bas och visst kan man förstå att co-producenten Nick Raskulinecz gillade vad han hörde när Geddy jammade fram grunden till den här låten under soundcheck på skivinspelningen! Bra version och en kul låt att se och höra live även om den är långt ifrån lika bra som t.ex. La Villa Strangiato, deras första instrumentala ”hit”.

Trumsolo

Sin vana trogen spelar Neil ett noga uttänkt trumsolo som inkluderar både spel på akustiskt och digitalt trumset, med och utan bakgrundstejper. Jag kan inte låta bli att undra hur bra det skulle kunna bli om han istället för hans nu så matematiska och ärligt talat rätt stela solo, istället tog fram samma lilla uppvärmningsset som han excellerar med i dokumentärfilmen ”Boys in Brazil” från ”RUSH in Rio” DVD´n

Hope

Efter Neils trumutflykter är det dags för Alex att få scenen för sig själv ett tag. Hope är en trevlig och harmlös liten komposition som för en stund skänker lite folkmusikstämning åt Wembley Arena.

Distant Early Warning

Vilken låt, vilken version, vilka killar. Damn it vad det här är bra!

The Spirit of Radio

”By the book” som man sager. Kanonbra men inga direkta överraskningar.

Tom Sawyer

Efter ett störtskönt South Park –intro där Cartman, Kenny och dom andra grabbarna inleder med en högst personlig tolkning av detta gamla mästerverk. När väl våra vänner på scenen tar över showen igen så är det som det ska. Alla har hört den, alla kan den, alla sjunger med. Ett perfekt avslut på ett grymt andra set. Bara det sista kvar nu då…

Extranummer

One Little Victory

Den där sköna draken på bildskärmarna börjar kännas bekant vid det här laget och visst, eldbomberna funkar den här gången med, till och med så bra att det börjar brinna i backdropen bakom Neils trumset! För att ytterliga höja extasfaktorn för en gammal nörd som undertecknad,

så tar Alex fram en vit 335:a!

A Passage to Bangkok

När det sedan är dags för en av dom riktiga klassikerna är det tyvärr också dags för kvällens enda riktiga besvikelse. Versionen bandet framför är påtagligt lam och sångslingan är så mycket förändrad att det inte ens är kul att sjunga med. Att sedan Neil av någon anledning valt att strippa låten på allt det trumgodis han brukar skämma bort oss med i form av coola fills och koskällor är i sanning en gåta!

YYZ

Härligt ös och lekfullt framfört men bitvis ganska så hafsigt. Stämningen är dock på topp och publiken sjunger och klappar med som bara en RUSH -publik kan göra till en instrumental låt!

Onsdags -konserten

Visst hade vi förhoppningar om lite ändringar i låtlistan för nästa dags konsert, men det gjorde förvånansvärt lite att nästan allt var identiskt. Setlista, mellansnack, videos (såklart) och även publikresponsen kändes igen från första kvällen men det var faktiskt helt ok! Det är så otroligt mycket detaljer att ta in så man skulle lätt kunna se 10 likadana konserter utan att tröttna!

När det några veckor senare var dags för Globen, så kändes det därför inte alltför smärtsamt att dom även där körde exakt samma show. Att resa iväg och se en konsert på annan ort är ju alltid lite mer av ett äventyr, men jag måste erkänna att av dom konserter jag såg under Snakes & Arrows Tour 2007 så var Stockholmskonserten den absolut bästa! Speciellt andra set på Globen var extremt bra och om det nu skulle bli så att jag inte skulle få möjligheten att sen dom igen, så skulle den konserten vara ett värdigt avslut på min RUSH –live -resa!

Fråga 1: Hur mycket av Alex röst är det egentligen som hörs när han står där vid micken?
Fråga 2: Hur bär Geddy sig åt för att ha sådan fantastisk energi? Killen rockar ju überhårt! 
Fråga 3: Varför står det ett ”mini –Stonehenge” till vänster om Geddy där på hans keyboard?
Fråga 4: Vad är det Alex och Neil har så bråttom till när dom går av scenen varje gång så att dom inte har tid att gå fram och tacka publiken som Geddy gör!?
Fråga 5: Vad hittar vi bakom Geddy på nästa turné? Mjukglassmaskiner?

J Håkan ”Halex” Granat

www.myspace.com/rushforcover

granaten@bredband.net