|
Som ett arrangemang i högtidlighållandet av 100-årsjubileet
för Hagens Philharmonischer Orchester var denna afton vikt för
"Rock meets Classic" med musik signerad av altmeister
Lord. Herr Lord kom själv promenerande till konserthallen c:a 45
minuter innan konserten skulle börja och efter utväxlande av
artighetsfraser försvann han in i konserthuset.
Bra början på kvällen för undertecknad som efter introt
på konserten utbyttes mot en viss oro. Jon Lord annonserade då
att han själv ej skulle medverka i framförandet av Concerto for
Group and Orchestra utan detta överlät han till symfoniorkestern
och rockensemblen Dead Composers Rock Society (DCRS). Jag hade ju
själv sett DP framföra verket i Göteborg 2000 men skulle
nu få se framförandet utan någon Purplemedlem närvarande på
scen. Men herregud så obefogad min oro var. Framförandet var
flera klasser bättre än i Göteborg, dock ej beroende på att
Purple ej medverkade utan istället p.g.a. den helt
fantastiska symfoniorkestern, den perfekta akustiken och även en
alldeles fantastisk publik.
ÄNTLIGEN gick alla nyanser i verket fram, något som
du aldrig får uppleva i en ishall. Jag är snart 43 och tillhörde
nog de yngsta i publiken. Därmed slapp vi överförfriskade
stolpskott som började skrika efter Highway Star innan fem
minuter passerat, vilket var fallet i Scandinavium. Applåderna
efter 1st Movement måste riskerat hållfastheten i taket, och de
blev inte lägre ju längre kvällen led. Den värdighet denna
publik visade artisterna värmde i hela kroppen.
Därefter följde en paus innan det var dags för Mr Lord
att inta scenen och introducera del två av konserten efter en förkortad
introversion av Fantasia. Som alla säkert känner till är Jon
Lord en sympatisk gentleman som dessutom med värme och humor kan
introducera de stycken/låtar som är tänkt att framföras. Han
skämtade till det om sin ålder som nästan likvärdig med
synfoniorkesterns, och han lyckades få publiken att gapskratta när
han berättade om skivan Sarabandes tillkomst från idé i
Kalifornien till inspelningen i den närbelägna och lättuttalade
orten Oererckenschwick.
Nästa framförande var det fantastiska stycket The
Telemann Experiment från Beyond The Notes, i en sanslöst svängig version
följd av One From The Meadow från samma platta med fantastisk sång
av Tanja Schun. Sen kom ett stycke jag väntat på att höra
live i många, många år, nämligen Sarabande. Jag försöker i
det längsta undvika alltför emotionelle utbrott men här kom tårarna
fram. Det var så vackert och medryckande och som sagt jag trodde
aldrig jag skulle få höra detta stycke framföras tillsammans
med en symfoniorkester.
Efter detta följde Wait A While från skivan Pictured
Within. Tanja Schun kanske inte har Sam Browns "riv" i rösten,
men detta kompenseras av en glasklar stämma med ett enormt
register. Nästa stycke att framföras från Sarabande var den
magnifika Gigue och än en gång var det tårar i ögonen. I detta
stycke pendlade Lord mellan piano och Hammondorgel.
Tyvärr går tiden så oerhört fort när man är lycklig
och det hade nu gått drygt 2½ timme sen konserten började och
trots publikens enorma applåder tackade Lord för kvällen med
ett brett leende. Givetvis kom han tillbaka och passande nog
introducerade han ett stycke som fick representera hela kvällen,
nämligen John Miles Music. Ett pompöst avslut på en helt
fantastisk kväll. Publiken hyllade Lord & Co med en drygt fem
minuters stående ovation som en värdig avslutning av kvällen.
Robert Axelsson
Länk:
Jon Lord and Hagen celebrate 100 years.
|
