|
En Garfares minnen och reflektioner från Melloboat-2008.
Återigen var det dags att ta sig till Stockholm och Värta-hamnen
för en kryssning i musikens tecken med Silja-Line till Finland.
Med förra årets helt ofattbart häftiga resa,
Mellotronens 20 års-party, i klart och tydligt minne så var mina
förväntningar högt uppskruvade. Och jag kan väl utan att överdriva
konstatera att även denna resa blev mycket lyckad och minnesvärd.
Det är bara att gratulera Stefan Dimle och hans kompanjoner till
att återigen ha åstadkommit en
oförglömlig musikalisk markering i mitt och säkert också
många andras liv. Hoppas verkligen att detta nu blir en årlig
tradition då det finns så mycket bra artister, både nya och
"nygamla som skulle passa på kommande resor.
Men först måste jag få ur mig lite gnäll ändå...
Resan gick denna gången med ett av Siljas Lines största
fartyg, Silja Symphony som var betydligt större än Silja
Festival som användes förra gången. Detta var nog på både
gott och ont, då fartygets storlek gjorde att det stundtals kändes
lite ödsligt på båten, å andra sidan slapp man i alla fall att
trängas i shoppar och restauranger. Jag kan väl kanske tycka att
en del av den påtagligt intima stämningen från förra gången
saknades av just den anledningen, vilket tråkigt nog drog ner
upplevelsen en aning. Någon uppgift om hur många passagerare som
var med under färden har jag inte men det kändes iallafall som
att det var betydligt färre än på förra resan. Hytten var
ialla fall helt ok, även om det nog inte blev så mycket sova
av..
Jag tycker också att det var bättre ordnat med scenerna på
den förra trippen då det var tre scener mot två denna gången.
Den större scenen, kallad "Atlantis" fungerade rätt
bra, men den mindre, "the old Port" var tyvärr en trång
pubscen och där var det ibland svårt att se och höra ordentligt
pga. publiktillströmningen. Det skulle enligt uppgifter innan
resan även vara en tredje scen, "sky bar, men jag vet inte
riktigt vad som hände med den. Artisterna som planerat skulle
uppträtt där spelade alla på "The old Port"...
Ljudet på den lilla scenen var också stundtals ganska dåligt
och ibland var det en del problem med artisternas medhörning
vilket gjorde att det blev lite rörigt då och då.
Även utbudet av skivor och merchendaise som fanns i
konferenscentret tycker jag var betydligt sämre än förra gången,
rätt så magert med godbitar för den riktigt köphungrige. Tyvärr
också ganska dåligt utbud av skivor och T-shirts från de
medverkande artisterna, och trots att de var arrangörer så var
det tråkigt tunt även på Mellotronens bord. Hade tänkt köpa
den nyss återutgivna första skivan med Mecki Mark Men men tji
fick jag! Blev hänvisad till deras webb-shop....
Nog med klagan nu, över till det musikaliska där det
mesta som förväntat var på topp.
Först ut på stora scenen blev Anekdoten, ett av mina
absoluta favoritband, som jag nu äntligen och för första gången
fick se live. Och vilken start på resan det blev! Min förväntans
belöning blev ett mäktigt och suggestivt framförande av låtar,
mestadels från deras senaste platta och inför en riktigt
fullsatt publik. Den kraftfulla musiken med det ständigt närvarande
vemodet som de levererar kan jag bara inte motstå. Stämningen i
musiken skapas mycket av deras mellotron som Anna Sofie Dahlberg
fick att gå varm, den är verkligen "kungen" av alla
instrument. Jag tror säkert att många i publiken som av en eller
annan anledning missat Anekdoten tidigare nu rejält fick upp öronen
för deras musik. Framträdandet och publikreaktionerna bådar
ytterst gott för vår Slottsskogsfestival i Göteborg i augusti då
de kommer och gästar oss.
Efter Anekdoten så gick jag för att se "Colins of
Paradise" på lilla scenen. De spelade någon sorts funkig
souljazz som ibland påminde lite om Portishead men som kanske
inte riktigt var min "cup of tea" för kvällen. Sångerska
i bandet var förresten Bobbie Watson som sedan skulle visa sig
vara sångerskan i Comus! Starkaste minnet av deras framträdande
var nog "rytmsektionen", deras basist och trummis hade
suveränt förmågan att lira svängigt.
Senare på lördagskvällen var det dags för det som
verkade vara största bandet för de flesta på resan, Opeth. Jag
tillhör väl den generation av musiklyssnare som kanske inte i första
hand åkte med för deras skull men jag har verkligen inget att
anmärka på när det gäller deras spelning. Jag har kanske inte
så många preferenser till deras musik men de är avgjort
skickliga musiker, hade bra låtar och det lät ljudmässigt väldigt
bra, lämnade nog inget i övrigt att önska. Enligt vad jag
kunnat läsa läsa på nätet så här i efterhand tycks också
deras "publik" och fans ha uppskattat framförandet.
När Opeth avslutat sin spelning var det åter dags för
"The old Port"-scenen igen för något som i programmet
kallades för "open stage". Döm om min förvåning när
jag fick se de gamla hårdrocksröjarna Solid Ground igen. De var
med på förra kryssningen och var precis lika bra denna gången.
Deras låt "Yes, no" är ju en riktig favorit, refrängen
fastnar direkt och det tyckte publiken också som sjöng med av hjärtats
lust.
Tillbaks till "Atlantis-scenen" igen för resans
största behållning! Det blev för min del helt otippat Trettioåriga
kriget som jag egentligen inte hade några förväntningar på
alls. Nog hade jag lyssnat på dem tidigare men inte direkt
fastnat för deras musik. Nu blev de helt plötsligt den bästa
akten av alla på resan. Maken till tight och konsekvent spelning
är svårt att finna och de äldre gentlemännen i bandet framförde
sin musik med stor kraft och förmedlade en enorm musikalitet och
spelglädje. De tycktes trivas enorm bra på scenen och jag fick
verkligen upp öronen för hur bra deras låtar är. Blev akut
tvungen att köpa tre av deras skivor på söndagen.... dessutom
har sångtextförfattaren Olle Thörnvall givit ut en bok om
bandet som är både intressant och läsvärd.
Efter "kriget" så tog jag en snabb sväng för
att kolla av vad Qoph hade att bjuda men på grund av trängseln så
avstod jag att stanna kvar, tog istället det lugnt i hytten en
stund. Har därför inte så mycket att säga om dessa herrars
kvaliteter.
Så var det slutligen dags för sista akten i lördagens
utbud, de två bekantingarna från förra kryssningen, Mats Öberg
och Morgan Ågren. Den gången ingick de i Mikael Ramels kompband
men nu kom de som sig själva tillsammans med basisten Gustaf
Hielm och gitarristen Fredrik Thordendahl (Meshuggah), Ia Eklund,
också gitarr (Freak Kitchen) och Lasse Hollmer (Samla Mammas
Manna) på dragspel! ....För
övrigt verkligen en ganska udda kombination... kanske skulle det
bli som i "Lindeman-sketchen" om Trindeman Lindeman,
...punkdragspel...? Tydligt
är att i Mats och Morgans musikaliska värld finns det inga gränser
eller omöjliga kombinationer. Och trots den sena timmen så gav
dessa "totalmusiker" järnet och verkligen sprutade av
energi och spelglädje. Tyvärr var jag nu ganska trött, orkade
inte hålla ut för att se hela deras framträdande utan gick och
lade mig vid halvtid. Missade därför Lasse Hollmers dragspelande
men var iallafall med under Fredrik Thordendal och Ia Eklunds gästinhopp.
Har dock sett klipp på Youtube då Lasse Hollmer spelade och det
funkade tydligen helt utmärkt.
Efter att ha tagit det lugnt och softat i sängen under söndagsmorgonen
beslöt mitt ressällskap och jag att vi skulle gå i land i
Helsingfors för att äta frukost. Men staden var i det närmaste
öde, vinden blåste kall och allt var stängt sånär som på ett
par hamburgerställen. Så det blev burgare/salladsfrukost, inte
riktigt vad vi hade tänkt oss men gott för oss hungriga var det
i alla fall.
På kvällen var det så dags för det som jag hade förväntat
mig mest av, dubbelorganisterna Bosse Hansson och Eric Malmberg
med trummisen Niklas Korsell. Tänk att få se och höra legenden
från Hansson &
Karlsson och de klassiska skivorna Sagan om ringen/Trollkarlens
hatt spela livs levande! Och inledningsvis var det onekligen
ganska magiskt och man kunde känna sig lite trollbunden av
soundet. Men tyvärr måste jag säga att det till min besvikelse
inte hände så mycket mer under deras framträdande. Det hela
blev rätt misslyckat, musiken kändes lam, odistinkt och saknade
bett. Som jag minns
det kändes det bara som oändliga jamsessions på orglarna som
avlöste varandra i någon sorts murrig, halvhyfsat svängig
cocktailjazz. Det gick heller aldrig att avgöra vem som spelade
vad. Tyckte stundtals lite synd om trummisen som nog inte hade en
helt lätt uppgift att försöka variera sig under allt jammandet.
Som sagt så blev det till en klar besvikelse, men jag fick i alla
fall se Bo Hansson live och det han gjorde på 60 och 70-talet har
ju helt klart satt väldigt djupa spår i mig.
Emma Nordenstam var också en bekant artist från förra
kryssningen och henne fick jag se igen på lilla scenen. Denna gången
hade hon dessutom hjälp av Nicklas Barker från Anekdoten på
mellotron vilket verkligen passade in i hennes sound. Jag älskar
oerhört mycket hennes vackra men ack så sorgsna låtar, tyvärr
passade nog varken scenen eller publiken hennes sköra röst och sånger
denna gången. Framförallt var det lite för stökigt i omgivning
när hon framträdde, dessutom hade hon både problem med sina stämband
och med sina monitorer. Hoppas jag får se henne igen under lite bättre
förhållanden för det är hon värd.
Nu blev det äntligen dags för den stora sensationen, det
kryssningen till ära återförenade bandet Comus, på "Atlantis"-scenen.
Detta för mig tidigare helt okända och tämligen obskyra band
har tydligen inte uppträtt ihop sedan 1972! Genremässigt är de
rätt svåra att placera in i något fack, men enligt texten som
bifogas deras på CD återutgivna första skiva, "First
utterance", kallar skivsamlarexpertisen deras musik för Acid
Folk med psychedelia inslag. Deras låttexter handlar om så
upplyftande saker som våldtäkt, mord, offrande och psykisk
sjukdom och även musikaliskt får man nog anse att de är lite
mer krävande än vad som kan betecknas som "vanligt".
(För övrigt kan man ju nämna att deras violinist Colin Pearson
senare producerade gruppen Alphavilles hit "Big in
Japan". Här kan man verkligen tala om musikaliska
ytterligheter.)
Enligt uppgift så var visst deras medverkan också en förutsättning
för att denna kryssningen skulle bli av, och tydligen krävdes
det hela fem månaders betänketid innan de svarade ja!
Men nu stod de på scenen och många var de som hade bokat
biljetten enbart för deras skull, kanske skulle detta bara vara
en engångsföreteelse.....
Inledande "Song to Comus" och resten av deras låtar
visade helt klart på att det inte spelar någon större roll att
man inte har spelat ihop på över 35 år. Och som avslutning
spelade de dessutom cover på en av mina absoluta Velvet
Underground - favoriter, Venus in furs. Jag kunde inte annat än
att andäktigt beundra deras enorma spelskicklighet, intensitet
och musikalitet.
Publiken visade också verkligen sin uppskattning och
bandet själva hade nog inte förväntat sig ett så pass
entusiastiskt mottagande. De framhöll gång på gång hur glada
och rörda de var över publikens glädje.
Och man måste nog säga att just detta förefaller vara ett av kännetecknen
för publiken på dessa kryssningar, en enorm och i det närmaste
ofattbar hängivelse för de artister och musiker som uppträder.
Efter totalupplevelsen som Comus levererade så kändes PIU
helt rätt. Deras lätta och akustiska folkrock-betonade musik gav
mig ganska många 60-talsvibbar. Första låten fick mig genast
att tänka på Jefferson Airplanes mer akustiska sidor och även
svenska Turid dök upp i mina tankeassociationer.
Nu började söndagskvällen bli sen, men fler band fanns
fortfarande kvar att se. Jag styrde därför mina steg mot
"Atlantis" - scenen igen och Katatonia men deras
gothmetal tilltalade mig inte riktigt. Har väl själv lite svårt
för att erkänna det men är troligen lite för
"gammal" för att uppskatta deras musikaliska koncept.
Gick i stället tillbaka till lilla scenen och gruppen
Plankton som passade mig betydligt bättre. De spelar en
instrumental, lite gammaldags rock med mycket 70-tals-stuk.
Stundtals lät det rätt likt vissa svenska progg-band som var
aktuella på den tiden, tänkte också en del på det lite mer
nutida svenska bandet Dungen.
Sista bandet ut på söndagsnatten blev slutligen det sedan
2004 återuppståndna brittiska bluesrockbandet Leaf Hound som har
sina rötter i det sena sextiotalet. Hade aldrig hört talas om
dem förut men de rockade verkligen loss trots den sena timmen.
Den karismatiske sångaren Pete French var riktigt på bettet och
backades upp av en verklig powertrio som utan pardon öste på i
klassiskt "heavy" 70-talsrockmaner. Oerhört bra och väl
värd nattsuddet, jag kände mig som förflyttad till min ungdoms
pojkrum igen...
Efter en koll på internet av Pete French "gamla
synder" så visade det sig att han är en verklig legend i
rocksammanhang. Förutom att han varit med i flertalet mer eller
mindre kända band under 60-talet, och sedermera naturligtvis också
första versionen av Leaf Hound, så är han även känd från
bland annat Atomic Rooster och Cactus under 70-talet. .....Och
enligt vad jag kunde läsa på en webb-sida så sökte han visst
också jobb som sångare i Manfred Mann's Earthband, Uriah Heep
och Deep Purple (Coverdale fick visst Deep Purple-jobbet).
Men som det är här i världen så har allt en ände och
ett slut, så även denna resan, Mellotronens 21-årsfest med alla
dessa fantastiska musikaliska upplevelser. Med tunga steg och en
trist tomhetskänsla i kroppen var det till att åter gå iland.
Trevligt nog så gav skrivandet av denna texten många minnen åter,
filmade dessutom 3 1/2 timme med min lilla DV-kamera som jag så
fort tiden medger skall försöka redigera ihop till en skön återblick
att titta på tills den riktiga Melloboat-dvd:n kommer.....
Och som sagt, jag hoppas verkligen att Stefan Dimle och
Mellotronen-gänget återkommer med en ny kryssning 2009! Jag
kommer att vara bland de första som bokar biljett!!!
myspace.com/melloboat
Erik Holmblad
|
