Bonafide var ursprungligen uppvärmare åt Gotthard under deras ”Domino Effect Tour” i höstas, men på grund av Steve Lees halsproblem blev ett antal spelningar uppskjutna. När schweizarna nu återvänder för att fullfölja sina åtaganden får emellertid irländska Glyder agera förkläde.

Glyder äntrar scenen efter att ha stått och sålt skivor och t-shirts längs ena långsidan av Sticky Fingers intima klubblokal och låter inte för ett ögonblick det baslastade ljudet frånta något av spelglädjen. Glyder är ett band som, precis som AC/DC-influerade Bonafide, låter 70-talet genljuda i sin musik. De spelar en intressant blandning av ”Live and Dangerous”-erans Thin Lizzy och ”London Calling”-erans The Clash med ett giftigt driv och en genuin känsla för det arv de förvaltar. Dokusåpakängan ”PUP”, ”Stargazer” och ”Die or dance” från den två år gamla självbetitlade debuten varvas med deras egen tappning på Sweden Rock Festivals slogan, ”Fill your head with rock”, och en handfull låtar från senaste given, den charmiga ”Playground for Life”. Glyder disponerar sina 40 minuter på scenen på ett effektivt och intresseväckande sätt och kommer definitivt att vinna fler anhängare i Sölvesborg i juni.

Skillnaden mellan för- och huvudakt är uppenbar från första sekunden vilket hörs, syns och känns på publikresponsen. Det något reserverade mottagandet Glyder fick är som bortblåst när Gotthard kliver ombord. De är underhållande och professionella i all sin enkelhet och kopplar omedelbart alla övervintrande pudelrockare till sig. Sitt lättsmälta koncept plockar de från åttiotalets arenahårdrock med medryckande komp och bredbenta riff som, utan att ta några omvägar, undantagslöst leder till allsångsvänliga refränger. Kvällens program domineras naturligtvis stort av material från ”Domino Effect” och vädras med populära val från i princip hela karriären. De spelglada schweizarna driver upp en entusiasm bland fansen som inte går att ta miste på. Med en bra balans av mustigare, mer kaloririka stycken och avskalade light-produkter, lyckas de tillfredsställa de flesta, även om jag tycker att de i och för sig snygga balladerna är för många till antalet.

I Steve Lee har Gotthard en förstklassig sångare och estradör. Allt han gör har Coverdale och Tyler i och för sig redan fulländat, men Lee är en värdig lärjunge. Han fyller med lätthet även större scener än Stickys med sitt okonstlade men effektiva scenutspel, och är aldrig mer självupptagen än att han kan uppmärksamma den hängivna publikens utspel med handtag, famntag, klapp eller kyss. Vad som ytterligare understryker huvudbandets proffsighet är det faktum att ordinarie keyboardist och bassist för kvällen är utbytta mot vikarier utan att det lämnar några luckor i helhetsintrycket.

Gotthard lämnar ett styrkebesked och smakprov som bådar gott för alla som tycker att fredagskvällen med Whitesnake och Def Leppard är Sweden Rocks höjdpunkt, ty klockan 13.30 på lördagen börjar efterfesten.

Jukka Paananen