Bild från www.blackmoresnight.com

Ifall kvällens huvudattraktion bygger sin musik på gissade varianter av en åldrad verklighet, så är förbandet ”the real shit”. Med hjälp av trumma, fiol, olika sorters tutor och…tja…nån sorts extra stor mandolin presenterar tjeckiska Gothian musik från sina hemtrakter, från Balkan och från Spanien. Denna folkmusik – ofta i kittlande, märkliga rytmer – vinner publikens gillande till en början, men när en bit över halvtimmen passerat märks det att intresset börjar dala. Icke desto mindre uppstår kö till Gothians skivförsäljning och -signering både i pausen och vid aftonens slut.

Det är nu över tio år sedan Ritchie Blackmore vände hårdrocken ryggen för att helt fördjupa sig i den musik som så länge legat honom allra varmast om hjärtat. Tillsammans med frugan Candice Night har han nu gjort åtta album (det nionde ”Secret Voyage” kommer om några veckor) där de låter sig helslukas av medeltida och renässansbaserade tongångar, vilka de gör om till en unik poprock, volymmässigt väsensskild från Ritchies tidigare band Deep Purple och Rainbow, men likafullt melodiskt röd tråd-kopplad till åtminstone de senare.

Kvällens första låt är också inledningsspår på ”Secret Voyage”. Vågat i dessa fildelartider, men kul för oss som blir tvåa i världen att få höra denna i sammanhanget väldigt tunga, tuffa låt. Vågar man hoppas att ”Secret Voyage” blir den efterlängtade återkomsten till hårdare rock från Ritchies sida?

På detta följer närmare två och en halv timmes djupdyk i Blackmore’s Night-diskografin, med nedslag i varje album. Det är en speciell känsla att se Ritchie stå där med sina akustiska gitarrer. Mannens spelstil har alltid varit speciell, och att nu se de där så typiska spindellöpningarna längs en AKUSTISK gitarrhals skickar nostalgiska kårar längs ryggraden till en tid då han gjorde detsamma på bombastiskt uppskruvad elgitarr.

Men…vafalls… halvvägs in i konserten hör man braket av elektricitet, och där står han med sin vita Fender Stratocaster. Publiken jublar, och Rainbow-låten ”Ariel” klassar in som en av konsertens definitiva höjdpunkter. Candice sjunger låten som en gudinna, och Ritchie bjuder på ett skitlångt, dunderhärligt solo.

Men i övrigt förvaras Stratan i garderoben, och Ritchie lämnar över det mer voluminösa ljudandet till keyboardist och violinissa – en ödmjukhet otänkbar i Ritchies egotrippade förflutna.

Till de magiska ögonblicken räknas ”Diamonds and Rust”, ”Minstrel Hall”, klezmerlåten vars titel jag har glömt, gamle Purple-favoriten ”Soldier of Fortune” och alldeles mot slutet en helt ljuvligt övertygande ”Fires At Midnight” – äkta makarna Blackmore-Night kan verkligen det här med att trollbinda.

Under sistnämnda låt slår det mig att jag här och nu upplever något som fordom var komplett omöjligt – jag avnjuter Ritchie Blackmore på sitt allra mest känsliga humör, sittandes bekvämt tillbakalutad mitt i en knäpptyst publik. Fantastiskt!

Kul också med den uppsluppna stämningen, där en leende Ritchie Blackmore (bara en sån sak!) spexar med frun och till på köpet tillåter en dansande jättekanin på scenen. En låt presenterar Ritchie som ”Dancing Queen”…

Ordinarie setlista avslutas med ett hejdundrande folkrockfyrverkeri med förbandet som gäster i ett hav av märkliga tutor. Här är toppbetyget i hamn och jag är övertygad.

Dessvärre sumpas helheten av extranumren. Det börjar bra med den osannolika Rednex-covern ”Wish You Were Here”, men så kommer en ballad till. Och en till och en till. Candice är en underbar sångerska, och gästinhoppet av ”Since You’ve Been Gone” är visserligen kul, men alltför kort för att väga upp denna miljard ballader. Det är nog inte bara den stundande måndagsuppstigningen som får flera gäng att lämna den fullsatta teatern i förtid.

Synd på så rara ärtor. En ”Black Night” (jodå, bandet har dragit den vid vissa tillfällen) eller åtminstone en egen upptempolåt hade kunnat återställa ordningen och MAGIN bland höbalarna, tightsen, tinnarna och tornen.

7 poäng av 10.