Inte en droppe (regn) så långt ögat når och likt stäppen rykte dammet när hjorden med det svarta folket vandrade mellan de musikaliska vattenhålen. Årets upplaga var åter fylld med publik (33.200) och musikalsiska upplevelser, min största känns efter denna korta återhämtning ändå den med Triumph och deras så länge efterlängtade Sverigespelning. Största besvikelsen blev för min del Blue Öyster Cult trots en uppryckning i slutdelen av konserten. Airbourne en klart positiv nyhet och en av få vilka riktigt kan få igång en publik mitt på dagen är pålitliga Gotthard. Ågrenskrocken Primordial (Triumph) hoppas jag snart återkommer till Srf och nostalgitrippen får bli The Orchestra (ELO) trots coverbandsvarning. 

Uppvärmningskvällen tillika ankomstdagen började annars med en rätt så avslappnad tillvaro efter att tältet kommit på plats, ackrediteringsbandet hämtats och den efterlängtade första ölen nåt strupen. Några spelningar bevittnades och så kom de där från ”down under” och fullständigt knockade oss åskådare med sin vilda och AC/DC inspirerande rock. Vokalisten/gitarristen hade bl.a. en tur upp i ljusriggen med efterföljande 3 metershopp ner till scengolvet. Hade kameran i högsta högg men missade tyvärr att föreviga ögonblicket. Gibsonscenen och retrorock nästa innan nästa riktiga höjdpunkt Sabaton vilka intog Sweden Stage. Som en fotograf sa, ett bra liveband med sin hockeyrock, kan då tillägga med en del Rammstein-inspiration som också med sin sanna spelglädje får publikens gillande. Som vanligt (ta i trä) var vädergudarna med oss även denna festivalomgång, men satan va kalla nätterna skulle bli.

Dag två och en tidig dusch fick igång värmen, en tur ner till festivalplatsen och Sister Sin en av få kvinnliga inslag förgyllde innan en av mina ”måste se band” anlände. Pain of Salvation med ny trummis gav ett avspänt intryck och skickligt framförande. Musiken passar nog bäst på en senare speltid men nog fixade Gildenlöw och co att fånga publikens gunst även i denna tidiga afton. Vågat att dessutom ta sig an ”Disco Queen” som extranummer på en rockfestival som denna. Springandet mellan de olika scenerna fortsatte och intrycken satte sig så sakteliga, ett som definitivt gav mersmak med spelglädjen som bränsle var Darren Wharton och hans band Dare.

Fruktade innan att det skulle bli en rätt så tillbakadragen tillställning trots den återvändande gitarristen Vinny Burns. Detta visade sig snart vara helt obefogat, mycket då tack vare en scennärvaron och nämnda spelglädje. Som tidigare nämnts blev nästa band årets nostalgitripp, ELO hitsen ljuder genom högtalarna och den mestadels medelålderspubliken sjunger med. Bandet var något nervöst innan spelningen huruvida publiken skulle mottaga bandet, snart visade det sig att dessa tankar var helt ogrundade då publikhavet fullkomligt lyste med sin tacksamhet att åter få höra tonerna från ELO (tyvärr då utan Jeff Lynne). Tja huvudbandet denna kväll Judas Priest med ett nytt album i bagaget antog Festival Stage och prästen själv var lika stel som vanligt. Skall förmodligen var en image men nog borde Halford kunna variera sitt framträdande lite mer. Helt fel var inte spelningen ändå men kylan tog ändå överhand. 

Dag tre och tusan vi hade glömt vår traditionella frukost-snapps (jägermeister) dagen innan men idag satt den där precis som vanligt J. När första bandet för dagen ”danska” Royal Hunt spelade var frågan hur de skulle klara av sin rätt så komplexa musikmatta på livescenen. Svar på tal blev det med två körtjejer och nya vokalisten Mark Boals. Mer än väl godkänt och kul att äntligen få se dom live. Joe Satriani behöver väl knappast någon presentation och bra var han också. Ingen har väl undgått att sminkbandet Kiss gästat Sverige och nu var det även dags för originalgitarristen Ace Frehley att inta scenen. Kul att få beskåda och en del Kiss låtar fick vi också. Roligt och avslappnat verkade de ha och ett festivalband är de men nog borde Coverdale och sitt Whitesnake kunna förnya sitt framträdande mer från sina förgående sverigespelningar?  

Saxon har jag sett några gånger men nog var detta första gången med sin karateristiska ljusrigg. Saxon kanske inte gör så mycket väsen av sig men en av höjdpunkterna blev de ändå. Def Leppard en av mina 80-tals favoriter kom åter att beträda Sweden Rock, och inte mig emot. När jag finkammade bilderna fanns ett bekant ansikte bland folket bakom scenen, vår egen ”spacevärldskärleksfrälsare” Dileva. När avslutande ” LET'S GET ROCKED” framförs sover man senare bara så gott i tältet. 

Finns det något band som fixar att få igång publiken mitt på dagen så är det Gotthard. Apocalyptica var som vanligt ett udda inslag. Blue Öyster Cult såg man som liten grabb, då med historiens första lasershow. Förväntningarna var nog för stora då framträdandet var allt annat än inspirerande, senare delen fick man dock en del återvibbar från svurna tider.  Hensley med sitt norska liveband och forne Uriah Heep vokalisten Mr Lawton blev ännu ett av årets minnesvärda stunder. Tyvärr var det tokfullt på Avantasia så benen begav sig istället till ännu en höjdpunkt nämligen Mustasch. Om något band har stämpeln bra liveband, är detta ett att lägga på minnet. Mörkt Tools-liknande framträdande med mellansnack i mer lätthetens tecken. Pratet mellan band och publik förgylls med  ”Göteborgs” humor som kontrast till den mörka visuella framtoningen. Årets stora höjdpunkt efter massor av väntan blir naturligtvis TRIUMPH. Efter en något ringrostig början efterföljs spelningen av en i det närmaste lyrisk njutningsfull konsert. Setlist från denna spelning plus många andra från festivalen finner du på http://www.andyflash.se/spinechained/2008.htm . Poison vilka avslutade festivalen var säkert en höjdare för fansen, oss övriga blev det mera en tillbakadragen betraktelse.

Festivalen har möjligen fått ett rykte om sig att vara alltför mogenfixerad musikmässigt, ändå är det just detta faktum som lockar många till denna festival. Utan alltför många nöthuvuden som skall knuffa/tränga sig fram och att man faktiskt vågar ta med sig hela familjen är ett gott betyg för arrangörerna. Det blir med all säkerhet ett besök till festivalen med den goa stämningen nästa år också.

Conny Myrberg