Halmstads Teater 15/1-2009

Det låter väl smart – se Manfred i Halmstad i stället för Göteborg när man bor i Lindome… Saken är den att vi var bortresta när de spelade här. Heder åt Inevent som mitt i mellandagarna fixade så att vi fick byta våra Göteborgsbiljetter till Halmstad. Helt otrolig service!

Vi stötte på Noel McCalla då vi hade parkerat bilen vid bakisidan av Halmstad teater och fick både autografer och bilder på oss tillsammans med honom. Han sa att han mår bra nu efter hjärtinfarkten men att han var lite sliten i rösten nu efter fem livekvällar i rad. Men efter den här spelningen skulle det vara lugnt ett tag.

Vi missade lite på Caroline Larsson, en rocktjej som fungerade bra som uppvärmning. Våra platser var kanon. Andra raden i mitten, tack igen Inevent ! Klockan 20.15 kom så gänget in på scen och startade med klassikern ”Spirits in the night”. Det var mycket bra ljud direkt från början.

Gruppen består av samma medlemmar som de senaste cirka femton åren men nu är Jimmy Copley med som trummis. Han har tidigare spelat med band som Magnum och Tears for fears. Skall kanske tillägga att Chris Thompson inte är med, vilket alltid är synd, men Noel är en ersättare som man inte kan klaga på.

Låt två har tyvärr aldrig släppts på skiva. Den heter ”Castles burning” och är riktigt bra. Dags för en ny CD snart – en riktig den här gången – tack…

Låt tre ”Marthas madman” startar med inledningen som finns på liveskivan ”Man alive”. En klassiker och riktigt tung live.

Noel sätter på sig sina glasögon och ber skämtsamt om ursäkt inför publiken att han börjar bli gammal.

Från första Earth band–skivan får vi ”Captain Bobby Stout”. En låt som jag aldrig sett live med de förut så det var lite kul. Bandet är som vanligt väldigt tighta och vi får härliga inlägg och lagom utflippade partier av både Manfred och originalgitarristen Mick Rogers. Mick var inte med från slutet av 70-talet till mitten av 80-talet, men verkar inte ha några problem med att de flesta låtarna är från just den perioden.

Femte låten är från ”Chance” nämligen ”For you” där Mick spelar melodin på gitarren. Snyggt men det hade gärna fått varit sång på om jag hade fått bestämma. Han bände så mycket på gitarren i slutet av låten så att det inte gick att stämma den efteråt. Till slut så fick han byta gitarr så att han kunde starta upp ”Redemtion song”. Det blev ”Live in Budapest” versionen, alltså avskalat med bara Mick och Noel och efter ett tag Manfred.

Sen händer något helt obegripligt. Dom får för sig att ”House of the rising sun” och Springsteens ”Dancing in the dark” passar bra ihop. Fruktansvärt!  Må de aldrig göra om det! Dom har så många klassiker att de inte behöver göra ett sådant här misslyckande.

Som tur är så kommer två riktiga favoriter efteråt. ”Angels at my gate” och ”Don´t kill it Carol” från den underbara skivan ”Angel station”.

Här sätter de ihop låtarna, så vi får inte hela ”Angels at my gate” och när den går över i ”Carol” så börjar basisten Steve Kinch med halva basgången och bygger på mer och mer, så att publiken efter ett tag upptäcker vilken låt det är och ger ifrån sig ett rejält jubel. Det blir ett enormt tryck, speciellt när de går tillbaka till basriffet efter mellanspelet.

Noel frågade en pojke några rader bak om han ville ha Jimmys trumpinnar. De skickades vidare av publiken till den helt överlycklige killen. Alla gånger ett minne för livet för honom.

Att gissa extranumret hade inte ens platsat på postkodsmiljonärens tusenkronorsfråga – ”Mighty Quinn”. Och varför inte. Det är den ultimata avslutaren. Noel kör allsångslek med publiken. Han tar en kamera från en i publiken och går fram och plåtar Manfred och resten av bandet med den och ger tillbaka den. Glädjen är total. Dessutom hörde jag från försäljarna utanför att Manfred och gänget förmodligen kommer tillbaka till Sverige redan till hösten (2009). Förmodligen till Malmö. Kan ju alltid hoppas att så blir fallet…

Text/foto:

Lars Nyrén