Du kan läsa ovanstående som om det vore adressen hem till Glenn Hughes. För den här kvällen, lördagen 14 mars 2009, kändes det faktiskt som om konsertlokalen Sigurdsgatan 25 vid centralstationen i Västerås hade förvandlats till Glenn Hughes vardagsrum.

En middag har precis serverats och vi sitter fortfarande vid borden när föremålet för vår visit, eller den tillfällige värden om du tillåter, stiger upp på estraden. Bord flyttas närmare scenen, en del reser sig rent av upp, och en försiktig applåd följd av uppskattande visslingar sprider sig bland de drygt 200 besökarna. Glenn Hughes hänger den akustiska Gibsongitarren runt halsen, keyboardisten Anders Olinder smyger in och sätter sig bakom sina tangenter för att ackompanjera och Hughes skruvar lite på sina stämskruvar medan han slår an strängarna. Lite grann som för att markera att han är redo.

Det som sedan utspelar sig vill jag snarare likna vid en soaré än en konsert. För när Hughes inleder med osminkade versioner av låtar från soloalbumet ”Play Me Out” (1977) och Deep Purples ”Burn” (1974), sprider sig en varm stämning i lokalen. Han bjuder på korta anekdotliknande introduktioner till sångerna och är till en början på ett skälmskt humör, i synnerhet när han skojar om de forna kollegorna Coverdale och Blackmore. Vid slutet av andra låten, ”Sail away” från den sistnämnda skivan, har han hela lokalen i sin hand och när han rundar av kvällens fjärde nummer, ”Mistreated”, med ett förbluffande stycke vokal akrobatik undrar jag vem som har monterat in en koltrast i halsen på karln. Han fortsätter med ”This time around” från ”Come Taste the Band” (Deep Purple, 1975), och som ett uttryck för sin uppskattning av de svenska fansen framför han ”Superstition”, en Stevie Wonder-cover som han inte framförde under sina spelningar i Norge dagarna innan.

Men just som The Voice of Rock talat sig varm över Sverige passar en överförfriskad yngling i publiken på att stjäla en stund i rampljuset. Han har tidigare under kvällen varit uppe på scenen och svamlat om fotbollslaget Liverpools lysande seger över ärkerivalen Manchester United, när han under inledningen av kvällens första Trapeze-låt, ”Seafull”, några steg ifrån scenkanten där Glenn står och öppnar sin själ, får för sig att föra en högljudd telefonkonversation. För att göra en tråkig historia kort: Glenn avbryter – fyllot kastas ut – spelningen återupptas. ”That´s why I stopped drinking”, konstaterar den förre missbrukaren Hughes nyktert. Men från och med nu förändras hans sceniska utspel. Duetten tillsammans med Nathalie Lorichs under ”Coast to coast” spolar visserligen bort den bittra smaken av nyss nämnda episod, men av inledningens spjuveraktiga lynne finns intet kvar.

Blott två nummer från den senare delen av hans diskografi presenteras, ”Don´t let me bleed” från ”Soul Mover” (2005) och ”Imperfection” från förra årets ”First Underground Nuclear Kitchen”. Det tidsmässiga spannet mellan dessa båda och sjuttiotalssångerna må vara stort, men det akustiska formatet och Glenns besjälade presentation suddar ut såväl åldersrynkor som storkbett från låtarna. Olinders följsamma bakgrunder och kapellmästare Hughes överraskande flinka gitarrspel firar också triumfer, men det mest minnesvärda är definitivt den häpnadsväckande kontrollen över rösten som 57-åringen uppvisar. För när han efter drygt hundra minuters halsbrytande sång avslutar med en tidlös ”You keep on moving” från Purples ”Come Taste the Band”, och fortfarande frambringar toner som den gamla byggnaden senast hörde på ånglokens tid, kan man bara konstatera att som vokalist har Hughes ingen överman.

Däremot har Hughes en tendens att överarbeta wailandet. Vid några tillfällen tar sången så att säga över sångerna och de känslor han förmedlar framstår därmed som övertydliga. En sångare av hans dignitet behöver inte ägna sig åt uppvisning. Att jag varken fick höra bearbetningar av stycken från hans tid i Black Sabbath/Iommi eller Phenomena får ses som randanmärkningar och påverkar inte slutbetyget. Alla kvällens sånger var nämligen underbara.

Betyg: 8/10

Jukka Paananen