Denna dag hände faktiskt något anmärkningsvärt för oss gamla progrockare. En
återförening (nja, i alla fall en halv sådan) av gamla mästarna Gentle Giant
och till på köpet i Göteborg där de gav sin tredje spelning hittills efter
nystarten. Förra gången de var i Sverige var 1976, alltså för hela 33 år
sedan.

För er som inte känner till Gentle Giant så värst bra så kan man säga att
detta band verkligen gjort skäl för namnet Artrock. Deras verk är mästerliga
musikaliska kompositioner med ibland mer eller mindre osannolika harmonier,
skalor och "plockande" av snabba sekvenser från samtliga musiker. Till detta
lade man också helt osannolika stämsångskombinationer, ofta även i kanonform
(alltså då menar jag den musikaliska termen :-)).

Halv återförening skriver jag. Jo, faktum är att det är tre av tidigare
medlemmar som nu bestämt sig för att spela tillsammans igen. Det är Kerry
Minnear på klaviatur, Gary Green på gitarr och trummisen Malcolm Mortimore.
Men var är "the Shulmans" undrar ni då? Ja, uppenbarligen är inte de tre
bröderna Shulman intresserade av denna nystart eller så har de andra skäl
att inte delta. Med tanke på att Shulman-bröderna trots allt var rätt så
dominanta i Gentle Giant förstår man att de har valt ett annat namn på
gruppen nämligen Three Friends vilket ju är smått genialiskt. Dels släppte
Gentle Giant verkligen en platta med det namnet och dels kan man säga att de
tre musikerna med Gentle Giant anknytning verkligen är Gentle-Giant vänner.
Till sin hjälp hade de tagit fyra andra musiker: Roger Carey på bas, John
Donaldsson på klaviatur, Andy Williams på gitarr och Mick Wilson (med
förflutet i 10 cc) vid sångmicken.

I bilen ner mot Göteborg lyssnade jag på den alldeles fenomenala live-CDn
"Playing the fool" och jag funderade på hur det skulle gå med denna konsert.
Det är väl stor risk att man blir jättebesviken för så här bra som de spelar
på sagda platta kan det väl ändå aldrig bli. Visst, det är väl fel att
jämföra med originalet men märkligt nog så blev jag inte alls besviken.
Tvärtom! Det här var en riktigt energikick och man gick därifrån efter
konserten alldeles skakig och upprymd! Så ni som inte tog chansen att se
bandet live gick nog faktiskt miste om något.

Redan drygt en timme före insläpp till konserten stod en lång kö utanför
Musikens Hus och man anade att här fanns många gamla trogna Gentle Giant
fans som till varje pris ville in och få bra platser. Efter insläpp
fortsatte tillströmningen och ganska snart var det fullt hus (cirka 400
personer). Efter en timmes väntan kom så äntligen bandet in på scen efter
den rätt makabra men effektiva (för stämningen) introduktionslåten "Always
look on the bright side of life" med Monty Pythongänget. Redan från första
tonen från bandet förstod vi sen att det här skulle bli bra. Inledningslåten
blev "Prologue" från just Three Friends-plattan och det blev naturligtvis
jubel direkt. Det lät verkligen bra och man insåg på en gång att det var ett
gäng ytterst kompetenta musiker på scen, trots avsaknaden av
Shulman-bröderna. Låtvalet var huvudsakligen ifrån de allra första plattorna
med Gentle Giant, företrädesvis från plattorna "Three Friends", "Acquiring
the taste" och "Octopus" men även en och annan låt från övriga tidiga
plattor.  Det är svårt att plocka ut de bästa låtarna för det var verkligen
genomgående bra utan några egentliga missar. Men skall man ändå nämna några
som jag verkligen tyckte var bra framförda så var det "Just the same", "Free
hand", "Pantagruel's nativity", "The house, the street, the room" och
"Giant" (extranummer tillsammans med "Peel the paint").

En annan väldigt bra genomförd låt var naturligtvis den mycket fina och
melodiösa "Think of me with kindness" som sjöngs av Kerry Minnear bakom sina
keyboards. I min mening är det här en av de vackraste låtar som Gentle Giant
någonsin gjort och den borde rönt större framgång bland mycket bredare
musikälskare än den rätt smala progrock-världen. I vilket fall, Kerry fick
kvällens varmaste applåd efter sången och frågan är om inte en och annan tår
trillade lite här och var.

Några ord måste sägas om de "inhyrda" musikerna. Överlag måste jag säga att
de var mycket kompetenta. Framförallt basisten Roger Carey imponerade genom
sitt virtuosa spel. Han hade en märklig teknik där de långa fingrarna liksom
bara "rann" över strängarna men det lät verkligen bra. Alla verkade också
verkligen ha pluggat in det gamla materialet till punkt och pricka (med
undantag för sångaren) för det var verkligen inte mycket som missades. Trots
det så fanns också utrymme för en hel del spontanitet i ett antal solon.
Speciellt kommer man ihåg en fin sekvens under extranumren när Gary Green
och Andy Willians duellerade fint på gitarrerna. Sångaren Mick Wilson var
också helt OK även om det kanske var lite synd att han fick läsa innantill
på texterna emellanåt. Han borde kanske ha kunnat plugga in det bättre, kan
man kanske tycka. Den ende som kanske kom bort lite grand var John
Donaldsson men samtidigt insåg man att han ändå var nödvändig under många av
de komplicerade passagerna med mycket orgel och synt.

De tre "originaljättarna" skötte sig alla fint under konserten. Man fick
intrycket att nästan ingen tid alls hade gått sen senaste konserten. Det
mesta satt där sen tidigare och det var liksom bara att plocka fram det.
Kerry Minnear var kanske den som stod för den mesta strukturen och
fundamenten i musiken men emellanåt vandrade initiativen mellan musikerna på
typiskt Gentle Giant-vis. Gary Green var säker på gitarren även om han hade
lite problem med någon sorts glappkontakt i någon av låtarna som dock snabbt
avhjälptes. Trummisen Malcolm Mortimore gjorde ett näst intill perfekt gig!
Så exakt, så energisk och så koncentrerad i sitt spel att han närmast
påminde om fotbollens slitvarg Dirk Kuyt i Liverpool! Inga halvmesyrer där
utan full fart framåt.

Om jag skall säga något negativt (vilket inte är lätt) så måste det bli att
det naturligtvis märktes ibland att man saknade framförallt den makalösa
stämsången som ju var ett av Gentle Giants signum. En låt som "On
reflection" var ju helt enkelt inte att tänka på för bandet att försöka
framföra här. Dessutom var ju Shulman-bröderna makalösa
multi-instrumentalister (spelade allt från saxofon, flöjter, diverse
violiner, m m) och det fick ju här ersättas (där det gick) av samplade
sekvenser på keyboards.

Kanske kan det bli en fortsättning vilket Gary Green antydde då bandet gick
av scenen. I så fall, får ni chansen att se dem då så ta den!

Det finns även några fina YouTube-klipp, bl a följande makalösa tonlek:

http://www.youtube.com/watch?v=f7ENcMSv1Dg

eller varför inte Kerry Minnears sång:

http://www.youtube.com/watch?v=fIlBeqYoY4w&feature=related

Karl-Göran Karlsson