|
Redan som tolvåring fick
han turnera med BB King, vilket i sin tur ledde till spelningar
med artister som Robert Cray, Buddy Guy och George Thorogood för
att nämna några. Skivdebuterade gjorde han år 2000 med ”A New
Day Yesterday”, en titel som den mångsidige gitarristen lånade
av Jethro Tull. Från 2005 – då han även förenade influenser från
Yes och Genesis med sin melodiösa blues – styrde han dock riffen
mot en tyngre classic rock ekande riktning, vilket inneburit
kraftiga steg mot en ökande folkgunst. I måndags (4 maj) spelade
han inför ett utsålt Royal Albert Hall – det handlar om Joe
Bonamassa!
Klivet från den kungliga
scenen i London till kvällens tusenhövdade skara i Göteborg må
vara stort, men den amerikanske bluesrockartisten utbrister ändå
”jag kunde inte tänka mig ett bättre sätt att fira min 32:a
födelsedag på”, efter att ha badat Trädgårns publik i en
inledande tsunamivåg av melodier och blåtoner. Titellåtens tyngd
och det rockiga drivet i ”Last kiss” utgör nämligen en
hornbeprydd bluesdjävul till inledning som är omöjlig att kuva.
Fullt logiskt utgör alltså det här årets ”The Ballad of John
Henry” grundbulten i kvällens repertoar. Men även bluesstandards
som ”Further on up the road”, vilken han hade äran att framföra
tillsammans med Eric Clapton i måndags, får plats i det
varierade programmet, och hans deltabluesrötter är närvarande
men blottas endast i barntillåtna doser.
Men oavsett vilket epitet
du fäster framför blues, snärjer födelsedagsbarnet publiken med
ett gnistrande pärlband av melodier. Inte ett solo slarvas bort
och den ledighet med vilken Bonamassa trär tonerna genom
strängarna är förbluffande och har konsekvent nog utmynnat i
utnämningen till ”best blues guitarist” två år i rad i tidningen
Guitar Player. Ballader som ”The great flood” och ”Asking around
for you” är talande argument för att Bonamassa skall få en
tredje ristning i det vandringspriset.
Bäst är dock Joe
Bonamassa när han låter Led Zeppelin skalla i riffen. Till ”High
water everywhere” från ”You And Me” (2006), tar han fram sin
Gibson Flying V och släpper ut tunga influenser som Leslie West
(Mountain) och Alvin Lee (Ten Years After). Känslan av häxkonst
förminskas inte heller av att strofer ur zeppelinarnas tidiga
katalog inkluderas. Hans akustiska solonummer hör också till
aftonens stora upplevelser och får mig att tänka på Ulf Wakenius
och Peter Almqvists Guitars Unlimited, ty den uppvisningen var
totalt gränslös.
Till första extralåten,
”Story of a quarryman”, tar han på sig blyskorna igen och det
oerhört följsamma bandet ger Bonamassa precis det understöd han
behöver. Rytmsektionen Bogie Bowles (ex-Kenny Wayne Shepherd)
och basisten Carmine Rojas (tidigare hos celebriteter som Rod
Stewart, Stevie Wonder och Keith Richards) hanterar ledigt allt
från tung rockmusik till nyansrika ballader via lättfotad blues.
Och keyboardisten Rick Melick växlar smakfullt mellan orgel och
piano samtidigt som han körar sin arbetsgivare. Är du ännu inte
bekant med Joe Bonamassa så tycker jag att du skall låna ”The
Ballad of John Henry” ett öra, för blues är inte bara monotona
pråmdragarsånger framförda av halvdöda afroamerikaner.
Betyg: 8/10
Jukka Paananen
|
