Fordom såg Olympens gudar anledning att skapa artisten som skulle avsluta Sweden Rock Festivals första kväll anno 2009. De började med att vid mitten av 1960-talet stöpa det föga blygsamt titulerade The Gods. Efterhand insåg gudarna att skapelsen dessvärre inte blev god nog. Gudarna lät då sin självtitulerade prototyp anta skepnaden av Toe Fat, kryddade med Spice och kallade denna nya existens Uriah Heep.

Heep kliver upp på scenen denna onsdagskväll med leenden på läpparna, för de vet att de är ämnade att frälsa oss. Men, precis som de blivit tuktade av motgångar under hela sin karriär, möts de av ett missöde när de sparkar igång sin musikaliska kavalkad med titellåten från senaste albumet ”Wake the Sleeper”. Det hörs ingen bas! Efter frustrerat trixande med elektroniken under och efter inledningen är problemet emellertid löst, och bandet kan gå vidare med sitt uppdrag. Och som de gör det!

De dristiga titanerna framför ”Wake the Sleeper” i sin helhet med en energi som om de alla hade druckit trolldryck. Nye trummisen Russell Gilbrook spelar med ett driv och en väghållning som normalt bara kan skådas i rallysammanhang och tillför dessutom en stämma till bandets patenterade körsång. Bernie Shaw sjunger med en inlevelse och utstrålning som gör de sagolika låtarna rättvisa. Den ende kvarvarande originalkryddan, Mick Box, är en förrädiskt leende mysfarbror. Hans gitarrspel är emellanåt så tungt att det får alla så kallade doom-metallåtar att klinga som balettstycken i jämförelse. Trevor Bolder fyller i luckorna mellan Box strängaspel och Gilbrooks pukslag med ett tungt men ändå melodiöst basspel, medan Phil Lanzon lägger orgelmattor för sagda gudar att dansa på.

Heep är ett fenomen. De väver in tidlösa klassiker som ”Gypsy”, ”Look at yourself”, ”July morning” och ”Easy livin’” i det nybakade setet så smidigt att få kan tro att det rör sig om snart 40 år gamla låtar. När det drar ihop sig för final och de låter oss sjunga ”Lady in black”, är jag fullkomligt rusig av lycka (det fanns ingen tid att dricka öl under det här giget!) och låter min för länge sedan spruckna röst rossla ”aa-ha-haa-aa-aaa-aaaa…”

Och det blev afton och det blev morgon, förvisso en junimorgon, men gudarna såg att allt var gott.

Jukka Paananen