Årets dragplåster var de amerikanska akterna Marilyn Manson, Slipknot och Disturbed där de sistnämnda slog de andra med hästlängder. Manson kändes tyvärr något tam trots vissa ljusglimtar och Slipknot gav säkert sina fans vad dom ville ha, men med knäppa krav på press och mellansnack där uttrycket ”fuck” användes mer än vartannat ord sjönk också intresset för bandet. Visst kan man tänka sig att de är rädda om sitt varumärke liknande Tool, dock känns detta något förlegat i denna Internet och digitala tidsålder.

Dead By April började annars fredagen och de klarade sig helt okej trots sin relativa oerfarenhet i de större sammanhangen. En miss i planeringen ändå när deras största hit ”Losing You” inte hanns med. Peter Tägtgren med sitt breda register inom musiken verkar alltid leverera med sitt Pain, möjligen kändes det något opassande att tillägna låten ”Bitch” till den bortgångne Michael Jackson. Napalm Death var i mitt personliga tycke rätt så mycket lågvatten (Sorry fans) däremot gav Trivium en ny och minnesvärd upplevelse för undertecknad.

Meshuggah är jag tyvärr inte så beivrad i, här fick jag ändå intrycket ett band i mängden. Finska Children Of Bodom var jag rätt nyfiken på och nog var det tungt alltid. De populära danskarna Volbeat fick liksom efterföljande Disturbed ett riktigt drag bland åskådarna som trots värmen gav allt. Scenvakterna fick som väntat en hel del att göra de två sista akterna Disturbed och Slipknot. Info från en av vakterna: Några ynglingar hade förankrat sig 4-5 timmar innan Slipknot” och när så spelningen börjar samt trycket från publiken ökar tog orken slut tyvärr, värmen tog sina offer trots ideliga uppmaningar om att dricka vatten.

Vattenposten som i år tillkommit var mer än välbehövligt då alla värmerekord i festivalens historia var ett faktum. Toalett och övriga mat/öl ställen har också trimmats vilket vi besökare uppskattar liksom folkfesten som detta arrangemang blivit. En sak som de flesta nog håller med är antalet besökare. ”The Bottom is nådd” som någon sa och att trycka in fler på piren vore nog ett misstag.

Andra dagen och här stiger förväntningarna ett antal snäpp. Backstage har vad det verkar fått besök från hela Göteborgs-eliten i metalgenren plus diverse begivenheter så nog drar festivalen till sig en och annan J.

Evergrey med sin moll-aktiga uttrycksform inleder, har sett bandet ett antal tillfällen och som tidigare presenteras ett bra framförande om än utan överraskningar. Göteborgarnas band The Haunted enligt många ger som vanligt fullt ös och Peter Dolving formligen sprudlar av energi. Dragonforce har fått en del indikationer om bandets storhet och visst var detta en angenäm bekantskap. Powermetal i hög-hastighetsnivå, episka framtoningar och de beryktade twins- gitarrerna. Här får vi det mesta med humor, poser och ett allmänt glatt humör. Mersmak på scenkanten blir naturligtvis betyget. All That Remains gedigen metal med för ovanlighetens skull en kvinnlig  medlem i Jeanne Sagan och musiken gränsar liksom Dead By April till landet radiovänlig metal.

Låååångsam musik i mörkrets tecken fick vi av My Dying Bride. Fotograferna i diket rörde sig plötsligt i ”slow-motion” och knäppte stillsamt sina bilder. Publiken hämtade den så välbehövliga andan och alla verkade ta en pause i det späckade programmet. Vi tackar för denna återhämtning. Mustasch, jag har alltid beundrat Ralf Gyllenhammar sett att hantera sin publik. Med ”Göteborgs-humor” dirigerar han sina åskådare som följer honom utan betänkligheter.

Förra årets uteblivna gig med Opeth blev nu äntligen av. Deras snillrika blandning mellan det hårda kontra långsamma lite längre styckena är en ren njutning hos oss progressivt älskande folk. Herr Åkerfeldt kortade ner mellansnacket för musikens skull och nog levererades det alltid, så den som väntar på något gott …………

Japanska Dir The Grey har man ju hört talas om, inte minst från barnen. Här fick vi en show med poser. röj och en musikalisk blandning utöver det vanliga. Publiken skrek hysteriskt varje ton vokalisten tog så man undrade faktiskt om detta var ett metal-gig eller dito popakt. Med tanke på de höga tonarterna verkar det som publikhavet här övervägande höll sig kring tonåren och då av det kvinnliga könet.

Marilyn startade med ett draperi framför scenkanten och så snart denna föll vadade hela scenen med ljus. Manson var nu fullt påklädd med diverse förklädnader vilka efterhand togs av och en mer ordinär utstyrsel kunde ses innan de två låtarna för fotograferna var slut. Och nog knäpptes det en hel del från diket för att få den där bilden.

Metaltown är här för att stanna vare sig det är i nuvarande form (låt oss hoppas) eller i en annan.

Conny Myrberg