För året en ny geografisk placering där parkering samt tältplats låg i direkt anslutning till festivalområdet. En av årets nyhet var den sk. vipläktaren där man med diverse bekvämligheter kunde beskåda de båda scenerna. Större huvudscen samt en line-up som borde få de flesta festivaler avundsjuka gav onekligen också en och annan förväntan.

Själv var detta första besöket och med runt 75 mils bilväg kändes det onekligen behövligt att anlända dagen innan. Denna gång var det tält som gällde vilket i viss mån jag ångrade. Intet ont om själva tältområdet men så var det detta med vädergudarna som absolut måste testa oss rockälskande folket. Tältet kom på plats och en välbehövlig öl slank snart igenom strupen. Natten kom tillika det där blöta från skyn och snart fick man kvitto på om det nyinköpta tältets impregnering stod pall för vätan. Japp det höll som tur var och basen blev intakt festivalen igenom även om den förrädiska leran sakta men säkert närmade sig tältgränsen.

Första dagen och en port via tältlägret ledde oss osökt in till mat/dryck avdelningen och Rockklassikertältet där en uppsjö av band kom att uppträda. Som första bandet Fatal Smile sa, detta är nog vårt kortaste gig någonsin då de nekades ett extranummer men så var schemat också späckat med band vilka skulle få visa upp sig. Ett av dessa, Seventh Wonder kändes onekligen intressant då de senare skall uppträda på vår egna festival ”Slottsskogen Goes Progressive” senare i sommar. Lite orörliga på scen men ack vilken musik J.

Nu ut till de stora scenerna och Tad Morose med broder Nordman ”vandraren” vid mikrofonen. Jodå här fick man gedigen melodisk metal av klass. Metal var även nästa ämne då Wolf levererade genren som dom brukar. Inget att klaga på här. Radioplågan Dead By April kändes få mer gehör här än senast på Metaltown och nog växer deras stjärnstatus alltmer. I diket bevittnades även LA Guns samt Dia Psalma som liksom de tidigare Sverige-besöken gav prov på tyngd och pondus. Tyngt av den större digniteten står naturligtvis nästa band Testament för. Jösses vad stor Chuck Billy är, både till röst och kroppsbyggnad. Dark Funeral var en ny bekantskap i black metal genrens anda tillika ansiktsmålningarnas. Jovisst har vi hört detta förut men med festivalens blandade stilar passar även DF in i bilden. W.A.S.P som säker många med mig trodde skulle bli festivalens första headliner fick nöja sig med en andra placering. Där all förutom Dimmu Borgir pga. pyro gav tillåtelse att fota tre låtar gav nämnda band endast två, eller en och en halv vad det verkar. Nog om detta danska D-A-D var förövrigt en väl så värdig huvudakt vilket uppskattades av vad det verkar alla inklusive undertecknad.

Ny dag och endast en del duggregn nalkades, arrangören hade också kört fram halm till festivalområdet vilket gav en något bättre beträdelse till densamma. Även en del andra logistikförändringar har nu trimmades in. Något seg efter gårdagens ansträngningar så första skådebrödet blir med svenska och positivt nya bekantskapen Corroded. Metal med drag åt den mer radiovänliga varianten samt en god scennärvaro. Tjejrockarna Crusified Barbara nästa vilka bär de numer återförenade Girlschools anda med den äran. Gimini Five levererar sedan hårdrock med drag åt band som Hardcore Supestar och Backyard Babies.

Om det nu har undgått någon radiohiten "Double Nature" är det en bedrift i sig, Mustasch skall ändå upplevas live och som vanligt leder de sin publik med järnhand. En minnesvärd detalj var när ett stort nät med ballong/bollar släpptes via kran över nöjd publik vilka mer än gärna tog emot dessa som åtråvärda souvenirer. Lilla späda Angela Gossow (Arch Enemy) som sjunger tyngre än de flesta av sina manliga kollegor tar i för kung och fosterland och med tröjtexten ”Sverige Rockar” som bara är ett ”understatement” på fakta ger en uppvisning varför gruppen är en av vårt lands populäraste death-metal band.

Lika säkert som amen i kyrkan ger Udo Dirkschneider ett framförande av yppersta klass och naturligtvis får vi ”Balls To The Wall”. Om ni inte redan visste så stavas metal med tre bokstäver, nämligen U.D.O. Äntligen skulle jag få se en av mina favoriter Paradise Lost, visst hade de ett rykte att vara något tråkiga på scen men vem tusan bryr sig när musiken talar sitt tydliga språk J.

Chickenfoot fick tyvärr en del dålig respons från press, själv njöt jag av varje sekund och kände en ära att få bevittna dessa ”supergubbar”. Herrarna levererar utan krångel och i fokus står glädjen att få spela, även som här i den svenska urskogen. De tidigare inställda gigen p.g.a trummisens Chad Smith`s armskada gav naturligtvis vissa farhågor men här var de som bortblåsta. Michael Anthony (fd. Van Halen) verkade trivas i sitt nya sällskap och gitarrlegenden Satriani är ju bara så ……… Visst skulle det behövas ytterligare ett album för att ge ett fullbordat framträdande men när gubbarna jammar fram ”Down the Drain” står håren som hos Gunde Svan.

Sator avslutar kvällen och trots sina forna framgångar känns ändå detta som ett band i mängden tyvärr.

Äntligen kom värmen samt en del sol, den lera som omgärdat hela festivalen börjar ta en fastare form och t.o.m. bilarna på parkeringen kunde flyttas så sakteliga. Drar själv in till festivalområdet lagom till ett tidigare Slottsskogen Band, nämligen Wolverine. Solen står högt i skyn och den tidigare sommarvärmen entrar för tillfället åter skyn. Visst är det relativt tidigt för ett normalt gig men nog var detta ett väl framfört sådant. Memory Garden är ännu ett svenskt metalband och nog tusan håller även dessa en ansenlig klass inom denna genre. En eloge till arrangörerna som framhäver svenska band mellan de mer namnkunniga internationella. Scar Symmetry som också tagit den mer radiovänliga metalgenren till sig levererar som de flesta banden här ett lovvärt framförande. Renegade Five, radioetern har även fått flitiga besök av dessa ynglingar så nyfiket drog man sedan in till Rockklassiker tältet för att beskåda ett av de vad jag förmodar kommande stjärnskotten.

Örebrogänget Nightingale med sin 80-tals inspirerande musik samt vissa progressiva inslag gav beundraren av denna genre definitivt valuta för pengarna. Hot Leg var sannerligen en frisk fläkt bland allt det mörka. Justin Hawkins (fd. The Darkness) ger oss en färgsprakande uppvisning med en och annan Freddie Mercury vipp. Massor av spelglädje samt tillhörande tillika färgsprakande kreationer. Nya tv-favoriterna Heat presentera en show med stjärnstatus och de yngre tjejerna i publiken verkar gilla läget då dessa hördes utan diskussion mest av alla.

Queensrÿche har genom åren gett både bra och mindre bra framföranden. Här kommer ett av de bättre (sett herrarna fyra gånger tidigare). Geoff Tate verkar trivas med tillvaron och så sant som det är sagt är platsen ”Rockweekend” rena landet, enligt Geoff. Och musiken är en gemensam faktor bland alla världens folk (Tate igen), vare sig man befinner sig i den svenska urskogen eller savannen i Afrika.

Edguy är alltid Edguy och Sammet vill som vanligt ge en konsert för publiken där allsången får en allt större plats. Musiken som ges är Power-metal där 80-talets stora måste ses som inspirationskällan. Dimmu Borgir: har aldrig riktigt tagit dessa norska “gentlemen” till mig men med två konserter i facit måste jag dock ändå kapitulera. Black metal med vissa pompösa inslag ala Rammtein samt en ljusshow som får de flesta banden att blekna är detta ett skådespel utan dess like. Detta kändes som en headliner för festivalens sista dag men blev  ändå försigkomna av ”damp” och alla andra bokstäver vilka Napalm Death verkar stå för.

Rockweekend 2009:

En festival som synnerligen inte ligger långt från ”broder” Sweden Rock Festival om än i mindre format. Med endast två år i bagaget känns detta som en fast tillställning . Geografiskt har den redan sin musiktörstande publik i sin hand och med bandbokningar som hittills är framgången ett faktum om nu bara det ekonomiska går ihop?

En sak som jag reflekterar är antalet bokade band vilket kändes i mesta laget. Några färre band med mer tid på scen vore önskvärt och därtill mindre stressat för alla parter.

Rocka lugnt!

Conny Myrberg