E-Mail

info@artrock.se

 

Konsertrecensioner

 

 

 

 

Fraise / Disdain / Manimal
Live at Trädgårn, Göteborg 2009-07-14


Text/Foto: Staffan Vässmar

 

Tisdagskvällarna på Trädgårn är nu under sommaren vikta för "Adore Music Summerclub", vilket är klubbarrangörerna Anders ”Puma” Jonasson och Peter ”Peno” Anderssons gåva till den nöjessugna Göteborgspubliken. Tanken är att mixa bra och högkvalitativ livemusik med gästdj:s på stora scenen. Den andra upplagan av klubben erbjuder denna kväll betydligt tyngre tongångar än vid klubbpremiären förra veckan, samtidigt som den på förhand utlovar ett mäktigt ös och tryck.

 

Fraise

Denna kväll hade som sagt på förhand utlovats en mycket intressant lineup och när det blev dags för första band, Fraise att kliva upp på scenen var det tyvärr ganska så glest i publiken. Trots att arrangörerna skjutit fram spelstart med nästan trekvart, verkade det inte riktigt som om Göteborgarna hade hunnit dit ännu. Bandet Fraise, som var helt obekanta för mig innan spelningen startar upp i högt tempo och ger allt för att få fart på oss i publiken. Man har två plattor med sig i bagaget och blandar vad jag förstår både äldre låtar och lite nyare musik från senaste plattan ”A new beginning”. Killarna i bandet är rejält taggade och öser i inledande låten ”Fall a prey” på rejält med sin fartiga och ösiga musik, kryddat med glimrande gitarrslingor och massor av dubbeltramp i bästa/sämsta powermetalstil. Själv är jag definitivt ingen stor anhängare av nämnda musikstil, men så pass fattar jag att Fraise är ett bra och kompetent band som framför sin musik på ett högkvalitativt sätt. Deras sångare Ola Hedman ser dock emellanåt lite desperat ut i sina försök att få igång den glesa och något trögstartade publiken, och man kämpar på så gott man kan, men tyvärr håller detta lite sega i sig giget ut trots vissa musikaliska höjdpunkter som i låten ”Heal me now”. Tyvärr känns även giget som helhet lite segt trots högt tempo i låtarna, och i mina öron blir därför spelningen knappt bara godkänd.

www.myspace.com/fraisemetal 

www.fraise.se

5 / 10

 

I omriggningspausen mellan Fraise och Disdain är det Manimals manskap som är gästdj:s, och här bjuds vi på allsköns klassiska hårdrockspärlor.

 

Disdain

När det så har blivit dags för kvällens andra band Disdain, har publikantalet ökat markant och det märks direkt i inledningen att många har kommit speciellt för att få njuta av bandets grymma musik. Bandet har än så länge inte släppt någon fullängdare, men håller som bäst på med att spela in debutplattan i Studio Mega utanför Varberg och samtliga spår denna kväll kommer att finnas med på den kommande plattan, som förhoppningsvis kommer att vara färdiginspelad någon gång i slutet på sommaren. På plattan medverkar för övrigt Mattias ”IA” Eklundh, från Freak Kitchen med ett solo på låten ”Leaping Cat”.

Detta är andra gången jag har möjlighet att se/höra bandet live, och man har sedan förra gången blivit av med sin trummis, vilket för kvällen och vid senaste giget nere på Sweden Rock Festival har fått lösas med inlånade Johan Dirfors (ex. Katana, All Used). Bandets ordinarie bassist är vid tillfället på semester, och han ersätts för kvällen av en gammal bandmedlem, Anders Hammer ifrån kollegorna i Nightrage.

Inledande ”Leave this world” är ett av de spår som sedan tidigare finns utgivet på en mini-cd, och den har ända sedan jag hörde den första gången varit en stor favorit. Låten har med sina maffiga gitarriff och med sin ”catchy-like-hell” refräng alla möjligheter att bli en riktig klassiker! När du väl har hört låten en första gång, så sitter den sedan benhårt fast. Gitarristerna Johnny Johansson och Gunnar Hård af Segerstad matar på för fullt med blytunga riff, samtidigt som låten är otroligt melodiös och medryckande. Sistnämnde levererar här, och i samtliga andra låtar ett mycket läckert och tekniskt skickligt framfört sologitarrspel. Han har en teknik och spelkänsla av guds nåde, samtidigt som han är en stor showman och ger publiken prov på både snygga poser och headbanging av klass. Tror till och med att han kollade av sin mobil vid ett tillfälle, mitt under en låt.

Sångaren och frontmannen Christian Börjesson är en stor publikdomtör, och har en grym röst och närvaro på scen, och som vad gäller utseende och utstrålning faktiskt ibland får mig att tänka på Chris Cornell (ex. Soundgarden, ex. Audioslave).

Ett av mina starkaste intryck från både förra giget på Sticky i mars, och denna kväll är den otroliga samspelthet och spelglädje som killarna i bandet utstrålar. Det är en ren fröjd att få se/höra dessa musiker gå lös på scen, samtidigt som man har en rejäl dos självdistans och humor i sitt framförande. Kvällen fortsätter med ett axplock låtar från den kommande plattan, och en annan låt som jag känner igen är den grymma ”You and I”, som även den finns representerad på mini-cd:n, Den lite lugnare men samtidigt intrikata ”Memories” ger en, än bredare bild av vad bandet är kapabelt till musikaliskt. En annan sak som jag till 100 % tar till mig bandet är deras förmåga att skriva låtar med tyngd, fart, variation och som samtidigt är melodiösa och medryckande.

Tyvärr är det som vanligt när någonting är riktigt bra, det vill säga att det tar slut alldeles för fort. Bandet avslutar precis som man började med ännu en lysande version av ”Leave this world”, vilket är en bra och värdig avslutning på giget, även om jag faktiskt hellre hade velat höra ännu en ny låt.

Setlist:

Leave this world
The black hour
Narrow minded
Memories
Leaping cat
You and I
Leave this world

www.myspace.com/disdainsweden

www.disdain.se

8 / 10

 

Så var det då dags för kvällens headliner, och nu har det faktiskt kommit ytterligare lite folk, men det känns ändå lite tunnsått för att vara en konsertkväll med band av den här kalibern.

 

Manimal

 

Manimal, som jag kom i kontakt med, när de medverkade på den andra upplagan av Prognight Alingsås, har efter det första mötet hunnit växa ut och bli en personlig skiv/livefavorit. För mig är detta giget det femte i ordningen sedan december i fjol och det ska direkt sägas att bandet och debutplattan faktiskt bara växer för varje gång jag kommer i kontakt med dem.

Denna kväll startar killarna som man har gjort vid flertalet av spelningarna, nämligen med låten ”Shadows” som är första spår på debutplattan. Det känns direkt att man är rejält spelsugna och hungriga, och soundet är rejält tungt och tight. Henrik Stenroos, på gitarr har ett härligt bett och hans Gibsongitarr levererar ljuvliga toner. Rytmsektionen med bröderna Rickard och Pether Mentzer är, som vanligt grymt tighta och samspelta. Samuel Nyman på sång, är som han brukar mycket teatralisk och inlevelsefull, och hans röst är för kvällen helt otrolig. Denna killen har en röst som i mina öron låter som en kombination mellan Geoff Tate (Queensyche) och en ung Rob Halford (Judas Priest), och denna mix plus hans fantastiska tonsäkerhet gör att jag rankar Samuel som en av de allra mest intressanta sångarna överhuvudtaget på dagens hårdrockscen.

Efterföljande låt är titelspåret ”The darkest room”, och även här är det fart och fläkt över framförandet, men det är i tredje låten ”Human nature” som bandet verkligen kommer igång. Varje gång jag hör Pether Mentzers drivna basintro får jag vällustsrysningar över hela kroppen, för denna låt är fullständigt magnifik. Henkes gitarrspel är mycket tekniskt skickligt och har ett grymt flow. Richards drivna trumspel tillsammans med brorsans basspel skapar en grym grund för Henke att brodera ut sitt gitarrspel omkring. Samuels sångprestationer ska vi bara inte tala om. Hur är man skapad när man kan ta sådana highpitchtoner och ändå ha kulorna i behåll?? Världsklass.

Efterföljande ”Spinegrinder” har efter otaliga lyssningar hemma i cd-spelaren, även den seglat upp och blivit ett av favoritspåren. Live lyckas man göra en redan tung och intrikat låt ännu tyngre och denna kväll hör den definitivt till en av de bästa musikaliska prestationerna. Bandet är sedan en tid signade av tyska AFM, och plattan är släppt i Europa, med releasedatum satt till augusti för USA och resten av världen. Hoppas verkligen att detta band, omgående får en möjlighet att visa upp sig för en betydligt större publik än vad som var fallet denna kväll. Jag förutspår nämligen att det karaktäristiska Manimal-soundet kommer att vara mycket välkänt världen över inom en snar framtid, för så grymt bra är detta band!

Ett stort plus till ljudkillarna som under hela kvällen fick till ett klart acceptabelt ljud, och som gav bandens musik möjlighet att komma fram på ett bra sätt.

Setlist:

Shadows
The darkest room
Human nature
Spinegrinder
Living dead
The life we lived
I am 

www.manimal.se

www.myspace.com/manimalsweden

9 / 10

 

Staffan Vässmar