|
Tisdagskvällarna på Trädgårn är nu under sommaren vikta för "Adore
Music Summerclub", vilket är klubbarrangörerna Anders ”Puma”
Jonasson och Peter ”Peno” Anderssons gåva till den nöjessugna
Göteborgspubliken. Tanken är att mixa bra och högkvalitativ
livemusik med gästdj:s på stora scenen. Den andra upplagan av
klubben erbjuder denna kväll betydligt tyngre tongångar än vid
klubbpremiären förra veckan, samtidigt som den på förhand
utlovar ett mäktigt ös och tryck.
Fraise
Denna
kväll hade som sagt på förhand utlovats en mycket intressant
lineup och när det blev dags för första band, Fraise att kliva
upp på scenen var det tyvärr ganska så glest i publiken. Trots
att arrangörerna skjutit fram spelstart med nästan trekvart,
verkade det inte riktigt som om Göteborgarna hade hunnit dit
ännu. Bandet Fraise, som var helt obekanta för mig innan
spelningen startar upp i högt tempo och ger allt för att få fart
på oss i publiken. Man har två plattor med sig i bagaget och
blandar vad jag förstår både äldre låtar och lite nyare musik
från senaste plattan ”A new beginning”. Killarna i bandet
är rejält taggade och öser i inledande låten ”Fall a prey”
på rejält med sin fartiga och ösiga musik, kryddat med glimrande
gitarrslingor och massor av dubbeltramp i bästa/sämsta
powermetalstil. Själv är jag definitivt ingen stor anhängare av
nämnda musikstil, men så pass fattar jag att Fraise är ett bra
och kompetent band som framför sin musik på ett högkvalitativt
sätt. Deras sångare Ola Hedman ser dock emellanåt lite desperat
ut i sina försök att få igång den glesa och något trögstartade
publiken, och man kämpar på så gott man kan, men tyvärr håller
detta lite sega i sig giget ut trots vissa musikaliska
höjdpunkter som i låten ”Heal me now”. Tyvärr
känns även giget som helhet lite segt trots högt tempo i
låtarna, och i mina öron blir därför spelningen knappt bara
godkänd.
www.myspace.com/fraisemetal
www.fraise.se
5 / 10
I omriggningspausen mellan Fraise
och Disdain är det Manimals manskap som är gästdj:s, och här
bjuds vi på allsköns klassiska hårdrockspärlor.
Disdain
När det så
har blivit dags för kvällens andra band Disdain, har
publikantalet ökat markant och det märks direkt i inledningen
att många har kommit speciellt för att få njuta av bandets
grymma musik. Bandet har än så länge inte släppt någon
fullängdare, men håller som bäst på med att spela in
debutplattan i Studio Mega utanför Varberg och samtliga spår
denna kväll kommer att finnas med på den kommande plattan, som
förhoppningsvis kommer att vara färdiginspelad någon gång i
slutet på sommaren. På plattan medverkar för övrigt Mattias ”IA”
Eklundh, från Freak Kitchen med ett solo på låten ”Leaping
Cat”.
Detta är
andra gången jag har möjlighet att se/höra bandet live, och man
har sedan förra gången blivit av med sin trummis, vilket för
kvällen och vid senaste giget nere på Sweden Rock Festival har
fått lösas med inlånade Johan Dirfors (ex. Katana, All Used).
Bandets ordinarie bassist är vid tillfället på semester, och han
ersätts för kvällen av en gammal bandmedlem, Anders Hammer ifrån
kollegorna i Nightrage.
Inledande
”Leave this world” är ett av de spår som sedan tidigare
finns utgivet på en mini-cd, och den har ända sedan jag hörde
den första gången varit en stor favorit. Låten har med sina
maffiga gitarriff och med sin ”catchy-like-hell” refräng alla
möjligheter att bli en riktig klassiker! När du väl har hört
låten en första gång, så sitter den sedan benhårt fast.
Gitarristerna Johnny Johansson och Gunnar Hård af Segerstad
matar på för fullt med blytunga riff, samtidigt som låten är
otroligt melodiös och medryckande. Sistnämnde levererar här, och
i samtliga andra låtar ett mycket läckert och tekniskt skickligt
framfört sologitarrspel. Han har en teknik och spelkänsla av
guds nåde, samtidigt som han är en stor showman och ger publiken
prov på både snygga poser och headbanging av klass. Tror till
och med att han kollade av sin mobil vid ett tillfälle, mitt
under en låt.
Sångaren
och frontmannen Christian Börjesson är en stor publikdomtör, och
har en grym röst och närvaro på scen, och som vad gäller
utseende och utstrålning faktiskt ibland får mig att tänka på
Chris Cornell (ex. Soundgarden, ex. Audioslave).
Ett av
mina starkaste intryck från både förra giget på Sticky i mars,
och denna kväll är den otroliga samspelthet och spelglädje som
killarna i bandet utstrålar. Det är en ren fröjd att få se/höra
dessa musiker gå lös på scen, samtidigt som man har en rejäl dos
självdistans och humor i sitt framförande. Kvällen fortsätter
med ett axplock låtar från den kommande plattan, och en annan
låt som jag känner igen är den grymma ”You and I”,
som även den finns representerad på mini-cd:n, Den lite lugnare
men samtidigt intrikata ”Memories” ger en, än bredare
bild av vad bandet är kapabelt till musikaliskt. En annan sak
som jag till 100 % tar till mig bandet är deras förmåga att
skriva låtar med tyngd, fart, variation och som samtidigt är
melodiösa och medryckande.
Tyvärr är
det som vanligt när någonting är riktigt bra, det vill säga att
det tar slut alldeles för fort. Bandet avslutar precis som man
började med ännu en lysande version av ”Leave this world”,
vilket är en bra och värdig avslutning på giget, även om jag
faktiskt hellre hade velat höra ännu en ny låt.
Setlist:
Leave this
world
The black hour
Narrow minded
Memories
Leaping cat
You and I
Leave this world
www.myspace.com/disdainsweden
www.disdain.se
8 / 10
Så var det
då dags för kvällens headliner, och nu har det faktiskt kommit
ytterligare lite folk, men det känns ändå lite tunnsått för att
vara en konsertkväll med band av den här kalibern.
Manimal
Manimal,
som jag kom i kontakt med, när de medverkade på den andra
upplagan av Prognight Alingsås, har efter det första mötet
hunnit växa ut och bli en personlig skiv/livefavorit. För mig är
detta giget det femte i ordningen sedan december i fjol och det
ska direkt sägas att bandet och debutplattan faktiskt bara växer
för varje gång jag kommer i kontakt med dem.
Denna
kväll startar killarna som man har gjort vid flertalet av
spelningarna, nämligen med låten ”Shadows” som är första
spår på debutplattan. Det känns direkt att man är rejält
spelsugna och hungriga, och soundet är rejält tungt och tight.
Henrik Stenroos, på gitarr har ett härligt bett och hans
Gibsongitarr levererar ljuvliga toner. Rytmsektionen med
bröderna Rickard och Pether Mentzer är, som vanligt grymt tighta
och samspelta. Samuel Nyman på sång, är som han brukar mycket
teatralisk och inlevelsefull, och hans röst är för kvällen helt
otrolig. Denna killen har en röst som i mina öron låter som en
kombination mellan Geoff Tate (Queensyche) och en ung Rob
Halford (Judas Priest), och denna mix plus hans fantastiska
tonsäkerhet gör att jag rankar Samuel som en av de allra mest
intressanta sångarna överhuvudtaget på dagens hårdrockscen.
Efterföljande låt är titelspåret ”The darkest room”, och
även här är det fart och fläkt över framförandet, men det är i
tredje låten ”Human nature” som bandet verkligen
kommer igång. Varje gång jag hör Pether Mentzers drivna basintro
får jag vällustsrysningar över hela kroppen, för denna låt är
fullständigt magnifik. Henkes gitarrspel är mycket tekniskt
skickligt och har ett grymt flow. Richards drivna trumspel
tillsammans med brorsans basspel skapar en grym grund för Henke
att brodera ut sitt gitarrspel omkring. Samuels sångprestationer
ska vi bara inte tala om. Hur är man skapad när man kan ta
sådana highpitchtoner och ändå ha kulorna i behåll??
Världsklass.
Efterföljande ”Spinegrinder” har efter otaliga lyssningar
hemma i cd-spelaren, även den seglat upp och blivit ett av
favoritspåren. Live lyckas man göra en redan tung och intrikat
låt ännu tyngre och denna kväll hör den definitivt till en av de
bästa musikaliska prestationerna. Bandet är sedan en tid signade
av tyska AFM, och plattan är släppt i Europa, med releasedatum
satt till augusti för USA och resten av världen. Hoppas
verkligen att detta band, omgående får en möjlighet att visa upp
sig för en betydligt större publik än vad som var fallet denna
kväll. Jag förutspår nämligen att det karaktäristiska
Manimal-soundet kommer att vara mycket välkänt världen över inom
en snar framtid, för så grymt bra är detta band!
Ett stort
plus till ljudkillarna som under hela kvällen fick till ett
klart acceptabelt ljud, och som gav bandens musik möjlighet att
komma fram på ett bra sätt.
Setlist:
Shadows
The darkest room
Human nature
Spinegrinder
Living dead
The life we lived
I am
www.manimal.se
www.myspace.com/manimalsweden
9 / 10
Staffan
Vässmar
|
