Anekdoten avtäcker skivomslag.

Svenska progressiva bandet Anekdoten avtäcker omslaget till gruppens sjätte fullängdare  Until All The Ghosts Are Gone. Första skivsläppet på sex år når nu butikerna den 10 april via egna bolaget Virta.

Anekdoten_Virta006
 Until All The Ghosts Are Gone 

Shooting Star
Get Out Alive
If It All Comes Down To You
Writing On The Wall
Until All The Ghosts Are Gone
Our Days Are Numbered

www.anekdoten.se

Michael Schenker’s Temple of Rock – Spirit on a Mission

Michael Schenker's Temple of Rock - Spirit on a Mission
Michael Schenker’s Temple of Rock – Spirit on a Mission

Gitarrvirtuosen Michael Schenker har verkligen visat prov på att han är en ”spirit on a mission” med sitt nya band Temple of Rock. De två första albumen visade upp en glöd och spelglädje hos tysken som vi inte har fått ta del av på mycket länge och tredje fullängdaren är inget undantag. Detta är klassisk melodiös hårdrock utan krusiduller och bör av naturliga skäl falla fans av MSG, UFO och Rainbow i smaken. Det är högoktanig fart från första stund där Herman Rarebells gamla hederliga dubbelkaggespel stampar ut takten och Francis Buchholz stämmer in med ett betongförankrat sväng på basen. Wayne Findlay stöttar Schenker med både ett livligt gitarrspel och ett smakfullt keyboardlir men för mig personligen är det sångaren Doogie White som är den största behållningen. Det märks direkt när han har fått vara med under låtskrivarproceduren redan från början. Han sång känns avslappnad, melodistarkare och framför allt så låter han som sig själv oavsett om det är en snabb låt eller ett tyngre stycke. Musikaliskt är tempot övervägande högt skivan igenom vilket gör att musiken inte känns gammal och förlegad men samtidigt finns här en bra variation. Inledande stänkaren Live and Let Live visar upp ett kraftfullt och passionerat band som vet hur man skriver melodier och knåpar ihop en stark refräng. I den bluesiga efterföljaren Communion visar Doogie White upp sig från sin absolut bästa sidan medan Schenker briljerar som bara han kan. Skivans kanske starkaste spår kommer därefter i form av hårda och tunga Vigilante Man som har ett lite mörkare anslag men med smittande melodier. Rock City kommer sedan som skjuten ur en kanon och ger oss skivans snabbaste spår och ett imponerande trumspel av 65-årige Rarebell. Gubben kan fortfarade utan tvekan. Även om jag rycks med i de snabbare låtarna så är det de med lite lägre tempo, tyngre gitarrer och elakare attityd som jag går igång på mest och Saviour Machine är en sådan låt. Ett Zakk Wylde-osande och tuggande riff skapar en modernare touch vilket inte alls sitter fel. Something of the Night bjuder sedan på Schenkers bästa Ritchie Blackmore-improvisation och hela låten andas Rainbow medan All Our Yesterdays har fått en snygg Dio-skrud och Bulletproof är ett yrväder likt Rock City. Zakk Wylde verkar ha gjort intryck på den gode Schenker som levererar ytterligare ett blytungt riff i Let the Devil Scream samtidigt som han levererar snygga undertoner. Avslutande trion Good Times, Restless Heart och Wicked följer alla tre det mönster som skivan som helhet redan har stakat ut och gör inte bort sig alls. Dock skulle de nog ha kunnat skippa ett eller två spår för att få en tajtare helhet för även om ingen låt gör bort sig så blir det ändå lite mastigt i slutet. Oavsett så är det underbart att höra inte bara Schenker, utan samtliga medlemmar, har återfunnit glöden. Temple of Rocks tredje alster sprudlar av spelglädje och energi och för mig räcker det långt.

Michael Schenker’s Temple of Rock – Spirit on a Mission

In-akustik/Border Music

  1. Live and Let Live
  2. Communion
  3. Vigilante Man
  4. Rock City
  5. Saviour Machine
  6. Something of the Night
  7. All Our Yesterdays
  8. Bulletproof
  9. Let the Devil Scream
  10. Good Times
  11. Restless Heart
  12. Wicked

Betyg: 8/10

Ulf Classon

Camouflage – Greyscale

Camouflage - Greyscale
Camouflage – Greyscale

Det tyska melankoliska synth-bandet Camouflage bjuder in oss till sin åttonde studioskiva. Det var hela nio år sedan sist. Skivan inleder med första singeln Shine. En helt okej låt i stil med De-Vision och liknande. Naturligtvis svävar Depeche Mode som en osalig ande över det också men även vissa drag från Nine Inch Nails debutplatta kan skönjas. Skön låt hur som helst. Lite melankolisk men samtidigt med en popkänsla.

Låten Laughing har nästan snott hela kompet från Depeche Modes It´s no good (1997). Då föredrar jag Depeche låt framför denna.

Ett genidrag däremot är att bjuda in den fantastiske Peter Heppner (Wolfsheim) som gästartist på Count on me. Hans igenkännliga lite sorgsna stämma lyfter verkligen denna låt som är en duett. Fin melodi.

Därefter följer det instrumentala titelspåret Greyscale som med sin tvärflöjtsliknande synthstämma ger låten en skön och filmisk karaktär. Jag har alltid varit svag för tvärflöjtsljud. Det är så hypnotiskt på något sätt.

Men finns det någon mer låt som kan tänkas vara av singel-kvalitet?. Då kan jag chansa på poppiga Misery som har mer bpm än övriga låtar också utan att för den skull tappa det melankoliska soundet. Eller kanske duetten Count on me ligger bra till också.

Camouflage har jobbat på denna skiva i fyra år och skulle egentligen ha släppts i november 2013 som en del av deras 30års-jubileum. Men som sagt blev de klara först nu på grund av oklara omständigheter. Både Shine och Misery spelades dock live så tidigt som 2011.

Kort sagt en helt okej platta för er som gillar De-Vision, Wolfsheim, Depeche Mode och i viss mån även O.M.D. även om de inte riktigt är lika melodiösa som dem.

Camouflage – Greyscale

Bureau B

  1. Shine
  2. Laughing
  3. In the Cloud
  4. Count On Me
  5. Greyscale
  6. Still
  7. Misery
  8. Leave Your Room Behind
  9. Light Grey
  10. If…
  11. End of Words
  12. Dark Grey
  13. I’ll Find

6 / 10

Peter Dahlberg

Nightwish – Endless Forms Most Beautiful

Nightwish – Endless Forms Most Beautiful
Nightwish – Endless Forms Most Beautiful

Det är mörkt, det är tunga riff, det är symfoniskt och dramatiskt värre när Nightwish bjuder in oss till en ny tur i deras musikaliska rike. Först tyckte jag omslaget såg lite trist ut men det passar musiken ypperligt. Det mörka och dramatiska och med en rejäl skopa folkväsen menar jag då. Till denna skiva har man även passat på att byta frontsångerska till en viss Floor Jansen. Om hennes röst kan väl sägas att hon gärna vill vara Maggie Riley som tidigare sjöng för Mike Oldfield vid hans mest kända nummer som  Moonlight shadow och To France. Första singeln Elan talar mycket för det som i och för sig är en fin popsång inspirerad av folkmusik. Hennes väna röst faller väl in här.

Däremot i de mer dramatiska låtarna på skivan som inledande trilogin Shudder before the beautiful, Weak fantasy och Yours is an empty hope hade jag önskat en mer dramatisk sångerska. En med lite mer djup, riv och karaktär i rösten. Typ spanska Monica Naranjo. Vilken match in heaven det hade blivit!  (lyssna bara på hennes låt Europa och tänk in hennes röst här. Mäktigt är bara förnamnet)

Jag vet att essensen i Nightwish musik består av balansen mellan basisten Marco Hietalas maskulina stämma och sångerskans mer väna siren-lika stämma. Men i all jämlikhets namn är det väl dags att ta tag i det lite grann eller låta Marco ta mer plats. Hans vokala medverkan känns minimal denna gång.

I balladen Our decades in the sun kommer Floors mjuka röst mer till sin rätt. Liksom i nästa Mike Oldfield-stycke My walden. Däremot titellåten Endless forms most beautiful låter som en urvattnad kopia av deras egen Bye bye beautiful.

Till sist måste jag bara nämna avslutande The greatest show on earth som med sina närmare 24 minuter är ett superpampigt epos man knappt orkar ta sig igenom. Den är helt okej mellan 10.09 till och med 16.47. Ett bra stycke där Floor sjunger med Marco i en härlig duett. Här sjunger hon dessutom med mer inlevelse än tidigare. Så dags nu…

Sammanfattningsvis finns här dramatik, folksång och filmiska sekvenser blandat med klassiska inslag i överflöd. Gillar ni det så go crazy säger jag bara.

Nightwish – Endless Forms Most Beautiful

Nuclear blast, Roadrunner

  1. Shudder Before the Beautiful
  2. Weak Fantasy
  3. Élan
  4. Yours Is an Empty Hope
  5. Our Decades in the Sun
  6. My Walden
  7. Endless Forms Most Beautiful
  8. Edema Ruh
  9. Alpenglow
  10. The Eyes of Sharbat Gula (Instrumental)
  11. The Greatest Show on Earth

6 / 10

Peter Dahlberg

The Amorettes – Game On

Amorettes, The - Game On - 2015

 

The Amorettes – Game On

Med rena rama Airbourne-attacken Bull by the Horns så riffar den skotska powertrion The Amorettes igång sitt andra album Game On! Det är okonstlat, pang-på-rödbetan och ett sjuhelsikes driv från första sekund. Här kommer tre kaxiga tjejer som inte stoppar för någon och passar samtidigt på att rocka skjortan av flertalet kollegor i genren. Beväpnade med benhårda riff, ett oemotståndligt sväng och allsångsrefränger så har de skapat låtar som är mer lämpade för ett tajt rockklubbgig än i en hemmastereo. Likt ett steroiduppumpat The Donnas eller Joan Jett uppbackad av Airbourne så levererar de låtar som Fire at Will, Hot and Heavy och Son of A Gun som om de aldrig har gjort något annat. Lägg där till mästerproducenten Chris Tsangarides (Y&T, Thin Lizzy) väl anpassade ljudbild så får du problem att hitta något att klaga på. Eller, det har jag ju, allt är ju inte helt perfekt. Halvvägs in på skivan så börjar en viss mättnadskänsla infinna sig. Variationen är inte den yvigaste varken musikaliskt eller sångmässigt. Jag älskar denna sortens hårda riffrock, speciellt när det går undan som det gör här, men utan variation så blir det inte så kul i längden. Sen kan jag tycka att sången blir aningen enformig också. Hade de vågat riva till lite med sången emellanåt så hade det hjälpt också. Men oavsett så diggar jag detta stenhårt och känner att väntan på nästa Airbourne-platta helt plötsligt blev lite lättare att genomlida.

The Amorettes – Game On
Off Yer Rocka Recordings

1. Bull by the Horns
2. Fire at Will
3. Get What’s Coming
4. Hot and Heavy
5. Daddy’s Got Money
6. Son of a Gun
7. Shoot From the Hip
8. Give ‘Em Hell
9. Heartbreaker
10. Rock Me, Roll Me

www.facebook.com/theamorettes

www.theamorettes.co.uk

 

Betyg: 7/10

Ulf Classon

Magic Jove – Sonic Understanding EP

Magic Jove - Sonic Understanding EP - 2015

 

Magic Jove – Sonic Understanding EP

Den svenska retrorockvågen vägrar att avta och nästa intressanta akt ut är Malmös Magic Jove som nu levererar sina andra EP på lika många år. Jag har själv inte hört deras första EP men är den minst lika bra som denna, deras andra, så skall den införskaffas den också. Sonic Understanding som andra given heter består av fyra låtar av skiftande karaktär där sjuttiotalets bluesrock trängs med lite soul, jazz och små psykedeliska inslag. Tempot på de fyra spåren skiljer sig åt men det blir aldrig det där riktiga höga tempot som jag ibland saknar med band i denna genren. Svänget har ibland lite svårt att hitta fram om det blir för lågt tempo allt för länge. Men med det sagt så är det inte sagt att denna EP inte svänger, för det finns fina stunder för det också, nej då är det snarare att det istället gungar småskönt mest hela tiden. Det första spåret Black Clouds in Western Skies inleder jazzigt och fortsätter sedan i ett försiktigt men gott bluesigt tempo som då och då blixtrar till tack vare att gitarrerna trycker till och sångaren tar krafttag. Ett lätt psykedeliskt skimmer bäddar in en bluesig känsla som omger hela spåret. En trevlig inledning om än aningen mörkare än vad jag hade förväntat mig men det gungar trots allt ganska skönt. Efterföljande Don’t Drag Me Down plockar upp tempot en aning och skapar på så sätt ett skönt sväng. En rakare låt som skakar av sig inledningsspårets psykedeliska skimmer och sparkar upp vägdamm istället och blir på så sätt en härlig köra bil-låt. Tredje låten är balladen Track You Down som makligt strövar fram i ett småpsykedeliskt landskap där sångaren är den bärande röda tråden genom hela spåret. Kanske ingen låt som griper tag i själen och ger rysningar men ändå väldigt bra. Som avslutning så tar titelspåret oss tillbaka till det bluesiga svänget där den raka rocken får sällskap av mer äventyrslystna taktgångar och bandet överraskar med att bjuda på lite härliga munspelstoner. Sista spåret blir således också min favorit för det händer lite mer och bandet vågar ta ut svängarna. Faktum är att jag har fastnat fullständigt för denna EP som på ytan kan verka aningen slätstruken men som med tiden växer till sig och bjuder på underhållande retrorockdjungeln. Jag kommer osökt att tänka på tidiga Graveyard när jag lyssnar men även ett mer stillsamt Horisont skulle kanske passa in som beskrivning. Dock känns det som att Magic Jove i sitt mer sansade och tillbakalutade gung har lyckats mejsla ut en egen liten bit att stå på i den numera digra retrorockdjungeln. Kan de få till några mer tempostarkare låtar när det skall debuteras på albumnivå så kan det bli oerhört roligt. Hur som helst så diggar jag detta skarpt och får man dessutom som i detta fall en tjusig vinylutgåva att recensera så blir man lite extra glad och man kan göra en mycket ärligare bedömning av musiken. Något som fler band och skivbolag skulle ta efter i dessa dagar tycker jag.

Magic Jove – Sonic Understanding EP
Spacewalk Records

1. Black Clouds in Western Skies
2. Don’t Drag Me Down
3. Track You Down
4. Sonic Understanding

www.facebook.com/magicjoveband

Betyg: 8/10

 

Ulf Classon

Två band klara till Slottsskogen Goes Progressive 2015.

Årets upplaga av Slottsskogens Goes Progressive går av stapeln den 29:e augusti. Två band är också klara nämligen norska Magic Pie och svenska Pingvinorkestern. I pauserna  kommer MagNiFZnt återigen att spela Zappalåtar.

artrock_MagicPie_2011