California Breed– California Breed

California-Breed
California Breed – California Breed

Det finns ingen anledning att sörja Black Country Communions upplösning längre, trots att gruppens tredje och sista album också var deras bästa. Sjungande basisten Glenn Hughes och trummisen Jason Bonham ersätter bluesaposteln Joe Bonamassa med den rockigare Andrew Watt och lämnar keyboardisten Derek Sherinians stol tom, men hör och häpna – det märks knappt!

Startskottet The way visar vägen med ett drivande trumspel, hårda riff och Glenn Hughes karaktäristiska sång. Låten pumpar ut energi i en vågrörelse med intensiva verser och en refräng som går ner i puls likt ett jagande rovdjur som kryper ihop innan det kastar sig över sitt byte. Det är helt i linje med vad som skulle ha kunnat inleda ett Black Country Communion IV vilket inte är så konstigt då Hughes var supergruppens huvudsakliga låtskrivare. Men trots de uppenbara likheterna med Black Country Communion är California Breed en egen skapelse med en lika brokig stamtavla som omslaget antyder. Chemical rain är en vackert melankolisk halvballad i stil med Mother Love Bone och Spit you out låter som Beatles i händerna på Aerosmith. Dessa stänk av grunge och power pop ger albumet kontraster och en dynamik som delvis får tillskrivas ungtuppen Watt, men även producenten Dave Cobb vars 60-talshyllande jobb med Rival Sons skiner igenom.

Det är egentligen bara albumets mittenparti med The grey och Days they come som står och stampar. För när den rafflande Breathe rundar av denna övertygande debut med sitt Stairway to heaven-crescendo måste även ett Joe Bonamassa-fan som jag själv ställa mig upp och ropa dacapo.

 

California Breed– California Breed
Frontiers Records

1. The way
2. Sweet tea
3. Chemical rain
4. Midnight oil
5. All falls down
6. The grey
7. Days they come
8. Spit you out
9. Strong
10. Invisible
11. Scars
12. Breathe

http://www.californiabreed.com

Betyg: 8/10

Jukka Paananen

Uriah Heep – Outsider

URIAH HEEP outsider
Uriah Heep – Outsider

Om jag räknat rätt så är det 24:e gången Uriah Heep varit inne i studion och vässat sin gamla hammondorgel. Med sin mix av hårdrock, psykedelisk rock och progressiv rock har de skrivit in sig i rockhistorien. Den ende originalmedlemmen idag från 1969 är gitarristen Mick Box. Sångaren Bernie Shaw och organisten Phil Lanzon har hängt med sedan 1986. Trummisen och basisten är relativt nytillkomna.

Outsider är den tredje plattan sedan nytändningen 2008 då de släppte sin ”comeback”-skiva vilken var den första på 10 år. De återvände då till det gamla Uriah Heep-soundet och fick fina recensioner överallt. Nya skivan fortsätter i samma stil och reproducerar Uriah Heeps historia. För första gången infinner sig en viss mättnadskänsla. Visst är det härligt att de gör musik i ett sound som lätt blandar sig med de äldre klassiska låtarna. Samtidigt hade jag kanske önskat någon slags utveckling. Någon skrev att han saknade det progressiva Uriah Heep och det är kanske den biten som fattas på denna skiva. Det och att sången och orgeln tycks låta likadant låtarna igenom. Det är lite väl jämntjockt kan jag tycka.

Därmed inte sagt att detta är något fiasko på något sätt men till nästa skiva får de hitta på något mer än bara kopiera sitt gamla sound. Här finns dock fina stunder som Is anybody gonna help me? som är mer tung men ändå suggestiv och lös i sin struktur. Orgelmattan är dock lite väl överväldigande kanske. Första singeln One minute är också bra. Likaså inledande Speed of sound. Rökaren The outsider går an också. Resten känns lite överflödiga eller ”same old” om ni förstår vad jag menar.

Sammanfattningsvis finns det vissa bra spår men att det bara blir för mycket med den ständiga orgeln och Bernies komfort-sång. Det lyfter liksom inte riktigt. Hur som helst har de satsat på ”lagom” och det räcker inte riktigt ända fram.

Uriah Heep – Outsider
Frontiers Records

 

01. Speed Of Sound
02. One Minute
03. The Law
04. The Outsider
05. Rock The Foundation
06. Is Anybody Gonna Help Me?
07. Looking At You
08. Can’t Take That Away
09. Jesse
10. Kiss The Rainbow
11. Say Goodbye

www.uriah-heep.com

Betyg: 6 / 10

Peter Dahlberg

 

Stiff Little Fingers till Sverige i höst.

Stiff Little Fingers  bildades 1977 i Belfast på Nordirland, med sin energiska och melodiösa punk har band som Bad Religion, Sugar, Rancid och Therapy tagit gruppen som en av sina allra största influenser. Med nya skivan No Going Back i ryggen kommer nu Stiff Little Fingers till Sverige för fyra konserter.
4 nov Malmö KB
5 nov Stockholm Debaser Medis
7 nov Karlstad Nöjesfabriken
8 nov Göteborg Sticky Fingers

Stiff Little Fingers - Portraits

Astrakhan – Retrospective

Astrakhan - Retrospective
Astrakhan – Retrospective

 Astrakhan.Det är lika bra att erkänna med en gång, det här är en för mig helt okänd svensk grupp. Jag vet ingenting om dem, inte vilka de är mer än till namnen eller vad de möjligen gjort tidigare. Alldeles oavsett: det här var en mycket trevlig bekantskap. Begåvat, varierat och mycket välspelat. Efter mängder av genomlyssningar fortsätter plattan bara att växa och jag hittar hela tiden nya saker som får mig att antingen le av någon sorts igenkännande eller av rent och skärt gillande. Det här passar mig som hand i handske helt enkelt. Progrock? Javisst, varför inte, det finns helt klart proggiga partier, men det som slår mig från allra första genomlyssningen är att ”De här grabbarna har lyssnat på Deep Purple”!, Inte nödvändigtvis Purple från tidigt 70-tal, utan snarare från åren efter Burn och Perfect Strangers. Senare alster alltså. Och för min del är det något som bara gör allt än bättre! Att man spinner på sound och känsla utan att bara bli ännu ett band i mängden. Nej, här är killar som fått till ett härligt knippe låtar med både röd tråd och stor färgrikedom och variation i paletten!

Det inleder lugnt med Under the sun part 1. Alex Lyckes sång är härligt djup, får mig att tänka på Scott Stapp i Creed, men snart varvar man upp i starka Shadow of the light och nu kryper Purplekänslan fram fullt ut, inte minst genom sångarens bitvis spöklika likhet med Ian Gillan i sin krafts dagar. Vackra stämningsfulla partier varvas med tunga riff. Och riktigt mycket Purple. I like! Tredje spåret Propaganda är det spår på plattan jag inte blir klok på. En stark låt, mycket känns så rätt, men… varför denna envetet upprepade refräng? Om jag nu sagt att jag inte tröttnar på Retrospective, så är Propaganda undantaget som möjligen skulle kunna bekräfta regeln. Tur att låten är lika stark som alla de andra i alla de övriga partierna! Spår fyra Higher ground är raka motsatsen. Vilken grym låt! Här tangerar Alex Lycke norske Roy Khan i Kamelot i djupet av sången och refrängen är positivt hopplös. Jag kan vakna på natten med Higher ground ekande i skallen! Inget nydanande, men ack så bra.

Noname Lane är plattans ballad. Djup känslosam sång, lite mycket vibrato för min smak. Men stark avslutning med ett helt ok gitarrsolo. Biter inte tag, inte Roine Stolt-klass, men vem har det utom Roine själv? Extreme media makeover. Ännu ett härligt varierat spår med stort djup och spännvidd i sången. Akustiska partier inleder, ett enkelt basriff tar låten över till det tyngre gunget och nu är vi ute och tassar i andra Purplerelaterade gränsländer. Coverdale-känsla i sången, tempoväxlingar i musiken gör att den hela tiden känns spännande och oförutsägbar. Progrock! Long gone generation både inleds med ett riktigt gôtt Pain Of Salvation-riff och har det dessutom som återkommande tema. Detta blandas oerhört snyggt med skivans genomgående Purplekänsla, vilket dessutom kryddas med en flirt med både Rainbow-toner och ett överraskande parti som skulle kunna vara inspirerat av självaste Manfred Mann. En av de klart bästa låtarna på plattan!

Modern original sin liknar ingenting annat på plattan. Tungt, lite desperat och bitvis härligt brutalt. Agiterande partier som från ljudupptagningar från demonstrationer, pratande telefonröst som får mig att tänka på gamla Flash and the pan. För att sedan mynna i en rent melodiöst vacker refräng. Och välspelad, känslosam avslutning… Wow. State of mind är Retrospectives sista fulla låt. Inleds med snabb gitarrock. En lite suggestiv go avslutningslåt med mycket positiv känsla. Äntligen får Marcus Jidell på gitarr utrymme att släppa loss lite, även om det i ärlighetens namn är mer försök till Yngwie, alltså mer snabblir än känsla. Vackert klassiskt piano avslutar. Allt avrundas och summeras när cirkeln på något sätt sluts med korta repriseringen av Under the sun part 2.

Detta är som sagt en platta som passar mig. Gillade den redan vid första genomlyssningen, och har definitivt inte tröttnat efter tjugonde. Får nog bli ett varv till. Eller två. Eller tre… Rekommenderar alla gamla nostalgiker av go känslofylld rock som precis som jag gått mot det progressiva hållet att kolla upp det här gänget. Astrakhan var namnet. De är värda det!

Astrakhan – Retrospective
Power prog

1.   Under the sun part 1
2.   Shadow of the light
3.   Propaganda
4.   Higher ground
5.   Noname lane
6.   Extreme media makeover
7.   Long gone generation
8.   Modern original sin
9.   State of mind
10. Under the sun part 2

www.facebook.com/Astrakhan.band

 

Betyg 7,5 / 10

Niklas Kindahl

Hollywood Monsters – Big Trouble

Hollywood Monsters - Brig Trouble - 2014
Hollywood Monsters – Big Trouble

Mina förhoppningar om ett band med Godzilla på bas, Jason Voorhees på trummor, Freddy Krueger på gitarr och en zombie på sång grusades ganska snabbt. Bakom namnet Hollywood Monsters står istället den franske gitarristen och sångaren Stéphane Honde (ex-Café Bertrand) som med hjälp av lite namnkunniga musiker nu debuterar med albumet Big Trouble. Efter att Honde lokaliserat om sig från Frankrike till Kalifornien så lärde han känna basisten Tim Bogert (Vanilla Fudge, Cactus) och på den vägen är det. Bland de mest namnkunniga musikerna som medverkar på detta alster så hittar vi bland annat keyboardisten Don Airey (Deep Purple, ex-Whitesnake), trummisen Vinnie Appice (ex-Black Sabbath, Dio) och sångaren Paul Di’Anno (ex-Iron Maiden). Nu är ju tyvärr inte dessa musiker med på hela skivan utan bara ett par-tre spår. De hade helt klart behövt vara med mer för helhetsresultatet är aningen urvattnat och profillöst.

Men det inleder ganska trevligt i alla fall. Efter det menlösa introt så bjuds vi på klassisk melodiös hårdrock från åttiotalet med Move On där Don Aireys flinka fingrar ger liv åt låten. Efter det kommer titellåten som trots att den är ganska identitetslös har en helt okej refräng och puttrar på ganska fint i sitt mellantempo. Sedan börjar det spreta. The Only Way låter som den är sammansatt av valda delar ur Dave Grohls papperskorg och The Cage låter som något Silverchair har ratat när de spelade in Freak Show (1997). Efter det kommer den ointressanta The Ocean som byggs upp runt en akustiska gitarr och en syntetisk orkester medan Oh Boy också den inleds som en ballad men istället utvecklas till rena rama Beatles-stölden. Men det stannar inte där. På Underground vill nog Honde närma sig amerikansk heavy metal men det slutar i ett urvattnat Jon Oliva’s Pain och av någon anledning så kan jag inte sluta tänka på det fiktiva bandet Steel Dragons ”hit” Stand Up and Shout när jag hör Village of the Damned. De två sistnämnda låtarna bjuder i och för sig på lite tunga gitarrer men det hjälper inte och när vi får ytterligare en pianorockballad utan substans i Song For a Fool som avslutning så är mitt ointresse totalt. Honde räddar dock sig själv lite med bonusspåret Fuck You All som skiljer sig från mängden med ett lite modernare sound och en lysande Paul Di’Anno som ger låten en punkig attityd. Klart bästa spåret på skivan.

Honde har en småruffig men ändå melodiös stämma som passar bra till musiken han vill spela men den saknar både kraft och personlighet för att det skall lyfta. Dessutom så stämmer inte rösten alltid överens med musiken som han spelar då det spretar ganska så friskt. Hade han istället siktat in sig på ett klassiskt hårdrocksalbum från åttiotalet som de inledande låtarna pekade mot så hade detta nog kunnat bli riktigt kul. Nu blir det istället lite för mycket akustiska gitarrer, aningen för mycket stölder och ett allt för tamt och ointressant låtmaterial. Hade han istället anlitat Bogart, Appice och Airey att spela på hela skivan och hjälpa till med komponerandet så hade detta kunnat bli ett verkligt monster. Nu får vi istället nöja oss med ett fiktivt monster som vill ryta och skrämma men som mest får mig att småle och fnissa.

Hollywood Monsters – Big Trouble
Mausoleum Records/Rock N Growl Promotion

1. Another Day in Grey – Pt. 1 (Intro)
2. Move On
3. Big Trouble
4. The Only Way
5. The Cage
6. The Ocean
7. Oh Boy!
8. Underground
9. Village of the Damned
10. Song For a Fool
11. Fuck You All

www.facebook.com/Hollywoodmonsterband

Betyg: 4/10

Ulf Classon