Dalton – Pit Stop

dalton-pit-stop-front-cover

Dalton – Pit Stop

Jag blev minst sagt lite skeptisk när jag såg att Erik Mårtensson producerat denna skiva. Suck, tänkte jag, klyschornas mästare är i farten igen. De orden fick jag snabbt äta upp. Kanske är det så att han äntligen fått ett bra band att producera för detta band LEVER i allra högsta grad. De formligen sprudlar av entusiasm, känsla och spelglädje skivan igenom. De flesta låtar håller även toppklass och lyckas undvika de värsta klyschorna för oss som varit med ett tag.

Musikaliskt smälter de nya låtarna ihop med deras tidigare skivor från 1987 och 1989 fast de nya är vassare. Här finns hair-metal-smockor som de två inledande Ready or not och Hey you samt avslutande TGIF (thank god it´s Friday). Här finns också den briljanta allsångs-dängan Here we are vilken är min personliga favorit. Vill man varva ner lite finns även den fina balladen Follow your dreams att tillgå. Bara för att nämna några.

Sammanfattningsvis en bra och varierad skiva som visar ett band som fortfarande är pigga och hungriga. Ni som saknar nerlagda Wig Wam blir nog glada av denna skiva!

Bo Lindmark – lead vocals Mats “Dalton” Dahlberg – drums, backing vocals Anders Lindmark – bass, backing vocals Leif Westfahl – lead guitar, backing vocals Ola Lindstrom – keyboards, backing vocals.

Dalton – Pit-Stop
Frontiers Records

1. Ready or Not
2. Hey You
3. Don’t Tell Me Lies
4. Follow Your Dreams
5. Up & Down
6. Bad Love
7. One Voice
8. Here We Are
9. Something for the Pain
10. 50/50
11. TGIF

www.facebook.com/DaltonSweden

 

Betyg: 7 / 10

Peter Dahlberg

The Gentle Storm har skrivit på för InsideOut Music.

Arjen Lucassen (Ayreon, Star One, Guilt Machine) och Anneke van Giersbergen (The Gathering, Devin Townsend Project) släpper med nya bandet The Gentle Storm debutalbumet tidiga 2015 på bolaget InsideOut Music.

The Gentle Storm

www.facebook.com/TheGentleStorm

Audrey Horne – Pure heavy

Audrey Horne - Pure heavy

Audrey Horne – Pure heavy

Ett av de intressantaste banden på den nordiska musikscenen är utan tvivel Norska bandet Audrey Horne. Bandet har sedan man startade 2002 byggt sitt sound på framförallt 70/80-talets classic rock / heavy metal, men med ganska många progressiva inslag. Man har under åren spelat in fyra riktigt välljudande plattor där höjdpunkten var den ruggigt bra självbetitlade tredje plattan. Senaste alstret Youngblood var en ganska stor besvikelse när den kom då den kändes betydligt ”blodfattigare” än sina föregångare. Detta upplevde jag nog mest på grund av att de progressiva inslagen var betydligt färre, och att den nya stilen byggde på en betydligt enklare och mer rak musik. Plattan som helhet var ändå ganska så ok men den kändes som sagt lite blek i jämförelse med föregångarna.

Nya plattan Pure Heavy fortsätter där Youngblood avslutades och erbjuder lyssnaren en bred palett av ösiga och kraftfulla låtar där de båda gitarristerna Thomas Tofthagen (Sahg) och Arve ”Ice Dale” Isdals (Enslaved) riffande hela tiden står i centrum. 70/80-talets ljudideal står i första rummet där sound och tonspråk från band som framför allt Thin Lizzy känns mycket närbesläktat. De båda gitarristerna levererar allt som oftast mycket läckra gitarrslingor/solon som för tankarna till det sköna lir som herrar Gorham/Robertson bjöd på under nämnda bands storhetstid. Det känns som om det finns ett stort mått av ärlighet i det betydligt rakare sound och tonspråk som Audrey Horne numera bjuder på. Det som framförs på plattan kommer även att kunna framföras live på ett grymt bra sätt. Rytmsektionen lirar tight och svängigt och lägger en massiv grund för gitarristerna att riffa över.

Just gitarrspelet är nog det som för min del gör Audrey Horne till ett så intressant band, men där även sångaren Torkjell ”Toschie” Röds mycket personliga stämma klart bidrar till helhetsintrycket. Han har en röstlikhet och en frasering som ofta ger mig känslan av att Ozzy Osbourne måste ha varit en stor förebild i unga år, och det är ju definitivt inget han behöver skämmas för. Låtmaterialet på Pure Heavy är överlag ganska bra men tappar något i kvalitet i slutet på plattan. Det finns ett par riktiga höjdarspår där första spåret Wolf in my heart men framför allt den grymt svängiga Into the wild sätter standarden. Tyvärr finns också ett par spår som känns alldeles för enkelriktade och simpla i sin karaktär vilket drar ner slutintrycket rejält. Som helhet höjer dock Audrey Horne ribban ett pinnhål jämfört med föregångaren, men det är ändå en bra bit upp till bandets största musikaliska stunder.

Audrey Horne – Pure heavy

Napalm Records

1.   Wolf in my heart
2.   Holy roller
3.   Out of the city
4.   Volcano girl
5.   Tales from the crypt
6.   Diamond
7.   Into the wild
8.   Gravity
9.   High and dry
10. Waiting for the night
11. Boy wonder
www.audreyhornemusic.com

 

Betyg 6 / 10

Staffan Vässmar

Flying Colors – Second nature

flyingcolorssecondnature
Flying Colors – Second nature

När amerikanska stjärnkonstellationen Flying Colors väl hade bevisat sig på dvd:n ”Live in Europe” var jag övertygad om att något unikt höll på att växa fram i gruppens kollektiva famn. Och precis som titeln antyder svävar de ljuva tonerna mer otvunget i ”Second nature” än i debuten ”Flying colors” (2012).

De enskilda medlemmarna nu är totalt infattade i musiken. Steve Morses gitarrer låter inte inklippta i låtarna utan är lika bärande och självklara som Mike Portnoys pådrivande slagverk och Neal Morses klaviaturer. Casey McPherson är inte längre en främmande fågel i progressiv rock utan en frisk fläkt med sin grungebottnade sång. Och i det uppslagsrika materialet är basisten Dave LaRue det spänstiga kitt som binder ihop musiken.

Från den karaktäristiskt Neal Morse-virvlande ”Open up your eyes” till tredelade praktfinalen ”Cosmic symphony” hör man en grupp som med elegans dekorerar ett eget fönster mot progrockvärlden. Det är bara den nervösa ”Mask machine” och av en menlös refräng tillplattad ”One love forever” som inte lever upp till utsikten. Dessbättre följs dessa direkt av plattans kronjuveler. ”Bombs away” låter som om Flying Colors hittat ett maskhål och stulit en Blackmore/Gillan/Glover/Lord/Paice framför näsorna på Deep Purple under inspelningarna av ”Fireball” (1971). ”Peaceful harbor” är som en spabehandling för själen; tänk Pink Floyds mest majestätiska ögonblick från den David Gilmour-ledda eran så är du i hamn. Resten av materialet är inte fantastiskt men ändå riktigt imponerande. Balladen ”The fury of my love” hade gjort Elton John intressant igen medan ”Lost without you” kunde vara en återgång till mer tillgänglig musik för Pearl Jam. Och döm inte ut ”A place in your world” som banal västkustrock för tidigt. För den liksom hela albumet är ett panorama att återvända till igen och igen.

Flying Colors – Second nature
Music theories recordings/Mascot label Group

1. Open up your eyes
2. Mask machine
3. Bombs away
4. The fury of my love
5. A place in your world
6. Lost without you
7. One love forever
8. Peaceful harbor
9. Cosmic symphony
I. Still life of the world
II. Searching for the air
III. Pound for pound

http://flyingcolorsmusic.com

 

Betyg: 8/10

Jukka Paananen