Focus – Golden Oldies

Focus - Golden Oldies
Focus – Golden Oldies

Jag har alltid haft en särskild plats i mitt hjärta för Focus, ända sedan jag hörde Jan Akkermans febriga och lite vingliga gitarr yla i Tommy från andra LP:n Moving Waves. Som med mycken annan tonårskärlek blir det ljuva minnen men inte mycket mer. Efter Hamburger concerto har jag bara ägnat gruppen förstrött intresse, även om de producerat en del snygga låtar även det senaste decenniet.

Nu har Focus på nytt spelat in låtar från sin välkända katalog. På Golden Oldies är det Thijs Van Leer, Pierre Van Der Linden, Bobby Jacobs och Menno Gootjes som utgör truppen och även om Gootjes är en skicklig gitarrist, så jämför jag givetvis med Akkermans tolkningar från dazumal.

Låtmaterialet är givetvis högoktanigt. Frånsett Hocus Pocus som jag tyckte var en rolig bagatell första gångerna jag hörde den, men sedan blir mest enerverande, så är låtarna från Focus första tre LP helt fenomenala. När Van Leers klassiskt klingande vackra melodier och ackordföljder parades med Akkermans mer anarkistiska och jazziga gitarr uppstod magisk musik. På Olden Goldies får vi covers som inte tillför något nytt, utan är stolpiga och ospännande. Mest tråkigt är att Van Leers obegripliga behov av jönseri i sång och andra gutturala läten tar udden av även sådana vackra låtar som Tommy och Brother.  Post-Akkerman Focus representeras bland annat av Aya hippie juppie jeeh och Neurotica som är snygga upptempokarameller med läckert gitarrspel, men som tyvärr fördärvas av Van Leers ständiga tjoanden i mikrofonen.

Bäst på plattan är tolkningen av Focus three and four, som dessutom måste vara något av proghistoriens vackraste låtar. Här lyckas Gootjes matcha Akkermans spel på ett känsligt sätt som gör att originalens skönhet inte smutsas ned. Så håller Van Leer käften och koncentrerar sig på sin orgel. Tack för det.

Focus – Golden Oldies

In And Out Of Focus / Border

  1. Hocus Pocus
  2. Tommy
  3. House of the king
  4. Focus one
  5. Sylvia
  6. Focus three and two
  7. Aya hippie juppie jeeh
  8. Neurotica
  9. Brother

www.focustheband.com

Betyg: 5 / 10

Hans-Åke Höber

Flaming Row – Mirage – A Portrayal of Figures

Flaming Row - Mirage - A Portrayal of Figures
Flaming Row – Mirage – A Portrayal of Figures

Flaming Row är en för mig helt ny bekantskap bestående av fyra unga tyskar som har lirat ihop ett antal år, och som enligt pressreleasen släppte sin första platta, Elinoire (2011). Nya alstret Mirage – A Portrayal of Figures är första delen i den futuristiska trilogi som bandet ämnar släppa där storyn handlar om en framtida värld där ett tredje världskrig härjar. Där människans intellekt kraftigt ökat, men där kunskapen om vad mänskligheten ställer till för varandra inte har hängt med i samma tempo. Inga goa framtidsvisioner att vänta, alltså! Flaming Row hade på debutplattan med ett gäng gästmusiker och detta koncept har man nu byggt vidare på, för gästlistan på nya alstret är närapå lika lång som medlemsmatrikeln i en medelstor idrottsklubb. Man har lyckats samla stora delar av den progressiva eliten, med namn från band som Ayreon, Pain Of Salvation, Spock’s Beard, Haken, Enchant, Shadow Gallery, Neal Morse Band m.fl. Allt detta borgar naturligtvis för en högkvalitativ slutprodukt som borde bräcka det mesta, eller?

…första intrycket av alldeles för stor spretighet och tekniskt överspel har dämpats något, men känslan av ”too much” kvarstår dock.

Bandets spelmässiga skicklighet blir direkt tydlig redan i första spår Mirage – A Portrayal of Figures pt. 1,  det känns som om bandet betar av de flesta förekommande musikgenrer inom en och samma låt. Även om nu nämnda låt råkar vara drygt sexton minuter lång, så blir det nästan för mycket av det goda. Tack och lov så lugnar man ner sig i följande Aim L45 där den ganska så folkmusikinspirerade låten påminner om Pain Of Salvation i dessas lugnare stunder. Klart annorlunda mot inledningen, men ett välkommet avsteg från inslagen väg. På detta vis fortsätter Flaming Row sin musikaliska resa in i den framtida apokalypsen, och varvar överjävligt tekniskt brutala partier med lugna mer finstämda avsnitt. Martin Schnella och Marek Arnold står för det musikaliska upplägget, och de har skapat en mångsidig men tyvärr också alldeles för spretig platta för min smak. Vissa spår (Burning sky, Journey to the Afterlife och Alcatraz) är riktigt bra med en stor variation när det gäller känsla, intensitet och kraft. I andra spår, som förut nämnda titelspår verkar det mest gå ut på att stapla så många riff på varandra, och klämma in så mycket krångligheter det bara går, vilket bara blir splittrande och tröttsamt. De spår som känns mest angelägna är enligt min mening de lite lugnare och eftertänksamma låtarna som Aim L45 och Pictures där bandets musikalitet kommer fram på ett bra vis, utan att det i första hand gäller att visa upp sin spelskicklighet. Musikerna i Flaming Row är själva så skickliga så de hade faktiskt inte behövt ha med alla dessa gästmusiker för att få till en riktigt bra platta.

Att lyssna på Mirage – A portrayal of figures i sin helhet är ungefär som att ha obegränsad tillgång till alla sorters alkohol i ”All-inclusive”-baren. Det är i början jävligt gott och frestande men så inser man efter en stund, att om jag fortsätter på detta sätt kan det bara gå på två sätt. Det vill säga, att antingen däckar man eller också så spyr man. I mitt fall ligger det första alternativet närmast till hands då det känns som om jag efter en hel genomlyssning ska däcka av ren utmattning. Plattan har dock växt något, och första intrycket av alldeles för stor spretighet och tekniskt överspel har dämpats något, men känslan av ”too much” kvarstår dock.

Flaming Row – Mirage – A Portrayal of Figures

Progressive Promotion Records

  1. Mirage – A Portrayal of Figures pt. 1
  2. Aim L45
  3. Burning Sky
  4. Journey to the Afterlife
  5. Alcatraz
  6. Memento Mori
  7. Pictures
  8. In Appearance – A Portrayal of Figures pt. 2

www.flamingrow.de

Betyg: 4,5 / 10

Staffan Vässmar

Prong – Ruining Lives

Prong - Ruining Lives
Prong – Ruining Lives

För två år sedan släppte amerikanska Prong sitt åttonde album Carved in Stone. En av det årets bästa album och ett bevis på att Tommy Victor och hans mannar hittat tillbaka till storformen. Nu släpper de nästa album och formen håller i sig. Ruining Lives, som härligheten heter, är den skiva som gått snabbats för bandet att spela in och det är påtagligt. De dryga fyrtio minuter som skivan snurrar på så sprudlar musiken av energi och bandet stampar på i ett härligt tempo mest hela tiden. Deras tekniska men groovebaserade och industriosande metal står stadigt i sina punk- och hardcore-rötter men nu är det mer thrash än tidigare. Ja det är faktiskt rena rama thrashriff-orgien emellanåt! Victors gitarrspel är glödande och tillsammans med trummisen Art Cruz taktfasta stampande och småintrikata rytmer, bassisten Jason Christopher pulserande bas samt deras gemensamma förkärlek till udda taktbyten så har Prong en brett register att plocka ur. Lägg där till Victors melodiösa men ändå kraftfulla sång som han utnyttjar till fullo i de medryckande och melodistarka refrängerna så har du allt vad Prong handlar om.

Det finns mycket godis att hämta på Ruining Lives för oss Prong-fans. Tydliga anspelningar på de tidiga årens mästerverk som Cleansing och Rude Awakening finns det gott om men även nyare influenser så som math metal har smugit sig in. Det sistnämnda gör att deras ändå rätt så rättfram metal får ett mer tekniskt invecklat anslag och ett lite småprogressivt skimmer lägger sig över alltihopa. Låtar som Turnover, Remove, Separate Self, Absence of Light och Self Will Run Riot sätter sig i skallen ganska omgående trots de lite mer invecklade tongångarna. Ett bevis på att melodistyrkan är ovanligt stabil även denna gång och placerar Ruining Lives i toppskiktet av bandets i övrigt väldigt stabila diskografi. En av årets bästa metal-plattor!

Prong – Ruining Lives

Steamhammer / SPV

  1. Turnover
  2. The Barriers
  3. Windows Shut
  4. Remove, Separate Self
  5. Ruining Lives
  6. Absence of Light
  7. The Book of Change
  8. Self Will Run Riot
  9. Come to Realize
  10. Chamber of Thought
  11. Limitations and Validations

prongmusic.com

Betyg: 8 / 10

Ulf Classon

Ian Anderson – Homo Erraticus

Ian Anderson - Homo Erraticus
Ian Anderson – Homo Erraticus

Efter 2012 års intressanta och framgångsrika uppföljare (!) av den berömda Jethro Tull-plattan Thick as a brick följer nu två år senare en solo-platta med Ian Anderson. Musiken bygger återigen på texter från det fiktiva underbarnet och diktaren Gerald Bostock, precis som för den första Thick as a brick-plattan från 1972. Vem som egentligen skriver texterna står väl skrivet i stjärnorna men man får väl anta att Ian Anderson själv har mer än ett finger med i spelet. Låttexterna denna gång kretsar kring gamla historiska brittiska händelser men innehåller även en del profetior om framtiden.

Nya plattan rymmer 14 låtar med en stil som alla Jethro Tull-fans kommer att känna igen och applådera. Mycket melodiskt och full av härliga flöjt- och orgelpartier. Sången är alldeles utmärkt (Ian sjunger som om tiden stått still!) och arrangemangen är mycket, mycket smakfulla. Det här är så brittiskt som rockmusik någonsin kan bli, fylld av inslag av keltisk folkmusik (t ex The Enginer),  medeltida visor (Heavy Metals och In for a pound) och till och med lite barock-musik blandad med gregoriansk sång (Meliora Sequamur – mycket vacker!). Man känner också igen mycket av stilen från Thick as a brick med det bästa exemplet i början av låten Tripudium Ad Bellum men även i den inledande Doggerland.

Förutom den fina insatsen av Ian med alla flöjtpartier och den fina sången så måste jag lyfta fram keyboardisten John O’Hara som verkligen spelar underbart bra på plattan. Ian ger sig ut på turné igen med i princip samma musiker som under den senaste Thick as a brick-turnén och man kommer att spela hela den nya plattan plus ett antal Jethro Tull-klassiker. Värt att hålla utkik för.

Denna platta är naturligtvis ett måste för Jethro Tull fans och jag är säker att den faktiskt också kan locka lite nya lyssnare, särskilt bland dem som söker lite lugnare tongångare än den hårdare rocken. Det här är mycket njutbart och melodiskt. Rekommenderas varmt!

Ian Anderson – Homo Erraticus

Kscope

  1. Part 1: Chronicles
    1. Doggerland (4:20)
    2. Heavy Metals (1:29)
    3. Enter The Uninvited (4:12)
    4. Puer Ferox Adventus (7:11)
    5. Meliora Sequamur (3:32)
    6. The Turnpike Inn (3:08)
    7. The Engineer (3:12)
    8. The Pax Britannica (3:05)
  2. Part 2: Prophecies
    1. Tripudium Ad Bellum (2:48)
    2. After These Wars (4:28)
    3. New Blood, Old Veins (2:31)
  3. Part 3: Revelations
    1. In For A Pound (0:36)
    2. The Browning Of The Green (4:05)
    3. Per Errationes Ad Astra (1:33)
    4. Cold Dead Reckoning (5:28)

Betyg: 8 / 10

Karl-Göran Karlsson

Jonas Lindberg – The Other Side

 Jonas Lindberg - The other side
Jonas Lindberg – The other side

Ibland springer man på riktiga musikaliska guldkorn av ren slump. Så var fallet då jag härom kvällen satt och kollade lite på youtube, och fick korn på ett klipp med/av Jonas Lindberg & The Other Side. Låten hette Lies och var så grymt bra att jag bara var tvungen att höra mer. Efter lite googlande fick jag fram att Jonas Lindberg var en norrländsk multiinstrumentalist som sedan ett par år tillbaka bodde och arbetade i Stockholm som frilansmusiker. När han 2008 gick på musikhögskolan i Piteå spelade han in ett gäng låtar som examensarbete, som dock aldrig släpptes som platta vid denna tidpunkt. Det var först 2012 som låtarna släpptes som en EP betitlad: In secret pace. Genremässigt hamnade låtarna någonstans i gränslandet mellan AOR och progressiv rock, och beskrevs av bandets ljudtekniker som ”En blandning mellan Pink Floyd och Sting”. En kanske inte helt träffande beskrivning men ändå inte så långt borta från sanningen, fast själv får jag ofta känslan av ett aor / progressiveladdat Level 42.

In secret pace innehåller fyra spår som spänner över ett brett musikaliskt register och håller förbluffande hög kvalitet för att komma från så unga musiker. Inledningsspåret Time is wasted for no reason är inget mindre än ett veritabelt mästerverk där helt sagolikt bra solopartier på gitarr och keyboards avlöser varandra under senare delen av låtens drygt åtta minuter. Musikerna på plattan varierar från spår till spår, men förutom Jonas Lindberg själv är det bara sångaren Jonas Sundqvist som finns med på alla spår. Överlag en riktigt lyckad debut där den coolt något softare Secret pace, den svängiga instrumentallåten What a view, och den lugna och mer finstämda avslutningslåten Overflown vision ger klar mersmak.

Nu har det hunnit gå ytterligare ett år och Jonas Lindberg har bildat bandet The Other Side. Kvar från föregångaren finns tidigare nämnda Jonas Sundqvist och keyboardisten Michael Ottosson, men har nu också kompletterats med gitarristen Calle Stålenbring och trummisen Jonathan Lundberg. Det har ju hunnit gå ett antal år sedan föregångaren In secret pace skrevs och spelades in, och det märks ganska tydligt att Jonas Lindberg har mognat både som musiker och som kompositör. Förra utgåvan var som tidigare nämnts mycket jämn kvalitetsmässigt, och de medverkande musikerna höll alla riktigt hög standard. Ändå känns det som om man på nya given The Other Side har höjt ribban ytterligare ett par nivåer, och presenterar ett låtmaterial som är fantastiskt jämnt och bra.

Man startar grymt starkt med just Lies som faktiskt har seglat upp och blivit en mycket stor personlig favorit, och som har snurrat om och om och om igen i cd-spelaren. Som om inte detta hade varit nog är följande titelspåret The Other Side lika grym den, med ett sväng och groove som är fullkomligt ljuvligt. Bandet lirar hur bra som helst och sångaren Jonas Sundqvist har en magisk pipa med en känsla, timing och kraft som är helt lysande. Följande Where to begin ger mig återigen en känsla av Level 42, och ibland tycker jag till och med att Sundqvists röst och sångsätt påminner lite grann om Mark King. Precis som nämnda band öser Lindberg & The Other Side på ordentligt och skapar ett riktigt skönt sväng. Little girl är betydligt mer avskalad med riktigt snyggt spelade melodier på akustiska gitarrer. Lugnt, stämningsfullt och harmoniskt ökar låten något i intensitet, men slutintrycket är ändå ganska så soft vilket bryter av mot de andra lite ösigare spåren. På avslutande Line no.18 bär det iväg igen med ett betydligt snabbare och mer intensivt huvudtema. Låten får definitivt räknas som ett av favoritspåren på plattan. Alla spår på The Other Side innehåller så många snygga arrangemang, skickliga instrumentala insatser, intrikata passager och musikaliska detaljer att man bara måste höra mer. Rent musikaliskt håller samtliga inblandade musiker grymt hög kvalitet, men den största insatsen har naturligtvis Jonas Lindberg gjort som förutom ett fantastiskt bra och svängigt basspel har komponerat dessa ascoola låtar.

Jag ser med stor förväntan fram emot bandets första fullängdsplatta, och att få se och höra bandet live står också riktigt högt upp på önskelistan.

Jonas Lindberg – The Other Side

ModeMusic

  1. Lies
  2. The other side
  3. Where to begin
  4. Little girl
  5. Line no. 18

www.lindbergmusic.com

Betyg: 9 / 10

Staffan Vässmar

The Watch – Tracks from the alps

The Watch - Tracks from the alps
The Watch – Tracks from the alps

Italienska bandet The Watch har varit ett av mina favoritband ända sedan man 2003 lirade på Slottsskogen Goes Progressive. Nämnda gig fick en mycket märklig start då sångaren Simone Rossetti föll och slog axeln ur led när han i inledningslåten var på väg upp på scenen. Läkare fick tillkallas och axeln drogs tillbaka i rätt läge, och konserten kunde starta på nytt med Simone med armen i mitella. Detta blev ett mycket starkt konsertminne som redan då befäste bandets storhet i mina ögon/öron. Jag har därefter haft förmånen att få avnjuta bandets intrikata musik vid ytterligare tre tillfällen.

Bandet hette i början NightWatch och var till en början ett renodlat Genesis-tributeband. Man släppte 1997 sin första och enda platta: Twilight innan man så småningom bytte namn till The Watch. Åren som gått sedan dess har genererat en jämn ström med mycket välljudande plattor: Vacuum –2004, Primitive – 2007, The Watch live – 2007, Planet earth – 2010 och nu senast Timeless – 2011. Bandets egenproducerade musik har gett bandet en stor skara fans över hela världen och man har genom åren turnerat flitigt, och då ofta blandat sin egenskrivna musik med låtar ur Genesis fantastiska låtskatt. Man har dessutom gjort flera turnéer där man framfört hela plattor av Genesis t.ex: Trespass, Selling england by the pound och Seconds out. För att fira 40-årsjubileumet av klassikern The lamb lies down on broadway är man under våren ute på en riktigt lång tripp i Europa där man framför nämnda verk i sin helhet.

Nu har det dock blivit dags för bandets nya platta Tracks from the alps som släpptes härom veckan. Kan direkt sägas att jag aldrig tidigare har blivit besviken när jag hört ett nytt The Watch-album, och så blev inte fallet heller denna gång. Jag är av den uppfattningen att bandet har så höga musikaliska ambitioner och kvaliteter att man faktiskt fyller ut det tomrum som Genesis lämnade efter sig när man packade ihop instrumenten, och la dom på hyllan för gott. Att höra en platta med dessa begåvade Italienare är som att hitta en oupptäckt Genesisplatta från tidigt 70-tal. Låtuppbyggnad, instrumentering, sound och känsla är många gånger kusligt likt de kända förebilderna. En av de största fördelarna med The Watch är att man har lyckats hitta en mycket bra balans mellan att både tolka förebildernas egna alster, samtidigt som man i samma anda skapar egen lika kvalitetsfylld musik. Detta utan att det någonsin känns som plagiat eller upprepning. Simone Rossetti är sedan ett par år tillbaka enda kvarvarande ursprungsmedlem, och det har sedan förra utgåvan varit ytterligare lite rotation i bandet.

Det är oundvikligt att inte jämföra dessa Italienska musiker med sina Brittiska förebilder, oavsett om de lirar eget material eller om de gör en Genesis-cover. Orsakerna till detta är ju naturligtvis just för att låtmaterialet känns så tidstypiskt och Genesis-klingande. Men också för att Simone Rossetti har en röst och vokalt uttryck som är mycket likt Peter Gabriel, även om hans röst är något mer guttural. Gitarristen Giorgio Gabriel har en grym känsla för timing, frasering och melodier vilket gör hans spel väldigt varierat, och faktiskt ligger väl i nivå med Steve Hacketts eget. Keyboardisten Valerio de Vittorio har precis som Tony Banks en fantastisk känsla och inlevelse i sitt spel. Nye bassisten Mattia Rossetti har tillfört bandet en nyfunnen vitalitet, och tillsammans med Marco Fabri på trummor har man hittat ett sväng och groove som är riktigt bra.

En av de största anledningarna till att The Watch faktiskt fungerar så bra både på platta och live är att de alltid har ett låtmaterial som håller hela vägen ut.

Direkt i första spår A.T.L.A.S möts man av det sound som man sedan så lång tid tillbaka har lärt sig att älska. Allt känns väldigt tidstypiskt och samtidigt mycket välbekant. Bandet lirar som vanligt riktigt snyggt och det märks att de nya medlemmarna funnit sig väl tillrätta i bandet. En av de största anledningarna till att The Watch faktiskt fungerar så bra både på platta och live är att de alltid har ett låtmaterial som håller hela vägen ut. Sällan har det funnits med några utfyllnadslåtar på plattorna, och så är ej fallet heller denna gång. Man har också en ganska så stor varitation när det gäller låtstrukturer, intensitet, känsla och sound vilket gör att plattorna aldrig känns sega eller statiska. Mer intensiva spår som tidigare nämnda A.T.L.A.S, Devil´s bridge och The last mile varvas med betydligt lugnare och finstämda alster som: On your own och Once in a lifetime. Som brukligt är har The Watch också tolkat en av Genesis gamla låtar, och denna gång är det den något obskyra låten Going out to get you som har tolkats på ett fantastiskt bra sätt.

Som ni nog har förstått anser jag att nya The Watch-plattan Tracks from the alps är klart jämförbar med det bästa som bandet har presterat under åren, och ytterligare befäster bandets storhet inom den symfoniska genren. Det enda som möjligtvis drar ner helhetsintrycket är plattans knappa 40 minuters speltid, vilket känns lite småsnålt. Rent historiskt var ju inte plattorna längre än så här på 70-talet, men när man har väntat i nästan tre år sedan förra utgåvan så vill man ju ha så mycket ny musik som möjligt. Trots detta är detta en mycket uppskattad och välkommen platta som kommer att snurra många, många, många varv i spelaren.

The Watch – Tracks from the alps

Pick Up Records

  1. A.T.L.A.S
  2. Devil´s bridge
  3. The cheating mountain
  4. On your own
  5. Going out to get you
  6. Once in a lifetime
  7. The last mile

www.thewatchmusic.net

Betyg: 8,5 / 10

Staffan Vässmar

The Robert Cray Band – In My Soul

The Robert Cray Band – In My Soul
The Robert Cray Band – In My Soul

Robert Cray kungen av salongsblues. Han mer eller mindre uppfann stilen med albumet Strong Persuader (1986) som också blev hans stora genombrott. In My Soul är amerikanens sjuttonde studioverk och ännu en uppvisning i själfull sång, följsamma rytmer och spänstigt gitarrspel.

Inledningen med You move me och den struttiga tolkingen av Otis Reddings Nobody´s fault but mine slår an en gungande ton som snart blir djupt kontemplerande. Cray är en mästare på relationsdramer och lyriken sveper om de soulmättade bluesballaderna som en varm filt. I guess I´ll nerver know tar upp R&B-gunget högst tillfälligt innan kärleksvisan Hold on och den samhällskritiska What would you say för in lyssnaren i soulballadstämning igen. Busiga Blues Brothers-aktiga instrumentalen Hip tight onions är som en kort andningspaus innan ytterligare tre ballader knyter ihop albumet.

Det kan förefalla som att Cray fastnat i ett balladträsk men faktum är att min enda anmärkning gäller gamla Motownörhänget Your good thing’s about to come to an end. Sida vid sida med den stillastående men vackra Fine yesterday skapar den ett parti där inte mycket händer. Övriga ballader är nämligen förnämligt komponerade och inte den andra lik med den mäktiga, gripande Bobby Blue Bland-covern Deep in my soul som kronan på verket. Blåset är närapå lika ödesmättat som inledningen i Sibelius Finlandia och Crays sång djupt berörande. Och hans gitarrsolo; det låter som om han sitter ensam i ett kalt, avlägset rum och blöder över strängarna.

Sammanfattningsvis har Cray skapat ännu ett strålande album. Inte lika ärtigt som föregångaren Nothin´ But Love, men en artists styrka ligger i att kunna ge fans musik som känns fräsch i all sin igenkännlighet. In My Soul dokumenterar det med all önskvärd tydlighet.

The Robert Cray Band – In My Soul

Mascot Label Group / Provogue

  1. You move me
  2. Nobody’s fault but mine
  3. Fine yesterday
  4. Your good thing’s about to come to an end
  5. I guess I’ll never know
  6. Hold on
  7. What would you say
  8. Hip tight onions
  9. You’re everything
  10. Deep in my soul
  11. Pillow (bonus track)

robertcray.com

Betyg: 8 / 10

Jukka Paananen

DáccorD – DáccorD III

DáccorD - DáccorD III
DáccorD – DáccorD III

Dags för norska DáccorDs tredje platta och den här gången har man valt ett lite mer rakt och direkt rocksound med korta låtar i 60/70-talsstuk snarare än de långa mastodont-låtar som kännetecknade förra plattan Helike. Live-känslan är rätt tydlig så jag tror att man kanske inte lagt så mycket krut på en avancerad produktion och mixning denna gång. Det är faktiskt lite synd för det känns som det finns en del onödiga missar och lite dålig tajmning i samspelet som man nog annars hade kunnat slipa bort.

Bandets sound är som sagt väldigt mycket retro och vi kan känna igen mycket ifrån många av rockbanden som verkade i slutet av 60-talet och början av 70-talet. Här finns vibbar alltifrån 60-talets Rolling Stones till 70-talets Jethro Tull, Van der Graaf Generator och Camel. Särskilt Jethro Tull-känslan återkommer genom det flitiga användandet av tvärflöjt av sångaren Daniel Maage. Här finns till och med en låt med titeln Song for Jethro vilket ju säger en del om preferenserna.

För oss som (liksom undertecknad) helst dras till de symfoniska tongångarna snarare än den lite rakare rocken och popen finns här i alla fall i inledande These Last Todays en riktigt bra låt som vittnar om ett gediget kunnande och en hängivenhet bland musikerna. Synd bara att sången ibland är lite oskarp och svajig (något jag klagade på för förra skivan också) men till Daniels försvar måste jag ändå säga att inlevelsen känns äkta och hängiven. Avslutande Mon-Sat I+II är också bitvis bra men ändå inte lika bra som den förstnämnda.

Riktigt bra är också låt nummer två Here Lies Greed som inleds med ett fint Jethro Tull-likt flöjt-parti men som övergår till lite mer rak rock eller pop därefter med ett härligt orgelkomp i botten. Stor spelglädje och starkt Mick Jagger-inspirerad sång. Sen har jag redan nämnt Song for Jethro som också är en liten godbit.

Tyvärr kan jag tycka att övriga låtar är lite mer intetsägande och kanske lite svaga melodimässigt. Totalt sett så tycker jag att plattan är klart godkänd och i alla fall ett litet steg framåt jämfört med den tidigare plattan.

DáccorD – DáccorD III

Karisma Records

  1. These Last Todays
  2. Here Lies Greed
  3. Lady Faboulus
  4. Mr. Moonlight
  5. Ibliss In Bliss
  6. Song For Jethro
  7. Mon – Sat: Part I
  8. Mon – Sat: Part II
  9. The Doom That Came To Sarnath (bonus track)

www.daccord.no

Betyg: 6,5 / 10

Karl-Göran Karlsson

Agusa – Högtid

Agusa - Högtid
Agusa – Högtid

I östra Skåne ligger en gammal och liten pittoresk by vid namn Agusa men huruvida det svenska bandet med samma namn har någon koppling till byn vet jag inte. Det jag dock vet är att bandet spelar en jordnära och småmysig form av proggrock med starka rötter i svensk folkmusik. När de lätt och ledigt ger sig i kast med sina, i stort sett helt instrumentala, stycken av musik så känner man doften av våren och sommaren. Samtidigt som tankarna vandrar över en vackert grön och blomstrande äng så förs man tillbaka till sjuttiotalet och band som Kebnekajse och tidiga Kaipa. Orgel, gitarr, bas och trummor förenas i ett avslappnat och småjammigt samspel där vi snyggt forslas genom musiken.Det är svensk sjuttiotalsprogg med rötter i folkmusiken som sagt men ibland framförs den på ett nästan frijazzigt sätt vilket jag gillar. Man känner en frihet och lekfullhet i musiken som många misslyckas med att få fram och över alltihopa så finns det ett litet skimmer av psykedeliska färger. Allt är väldigt njutbart även om man inte upplever de riktigt svindlande höjderna på de musikaliska upplevelserna. Jag gillar verkligen det jag hör och jag njuter i fulla drag men helt såld blir jag inte. Böljande Uti Vår Hage är skivans starkaste stund ihop med den lite rakare avslutningen med Kärlek Från Agusa. Där emellan är det högklassigt musicerande men mina tankar vandrar ibland iväg på en annan stig än den som musiken skall ta med mig på. Jag klagar dock inte utan lyssnar glatt vidare och njuter i fulla drag.

Agusa – Högtid

Transubstans Records / Record Heaven

  1. Uti Vår Hage
  2. Melodi Från St. Knut
  3. Östan Om Sol, Västan Om Måne
  4. Stigen Genom Skogen
  5. Kärlek Från Agusa

www.facebook.com/agusaband

Betyg: 7 / 10

Ulf Classon

FM – Futurama EP

FM – Futurama
FM – Futurama

Jag tycker nog det är lite coolt när man släpper en ny EP att kosta på sig ett intro och sedan döpa hela skivan efter det. I övrigt är allt sig likt. FM fortsätter på sin lite småbluesiga AOR-bana där de befunnit sig ett par decennier nu.

Cold hearted känns som den tänkta hitlåten här och finns även i en extended version. Jodå den behöver inte skämmas för sig. Låter mycket Bad Company a la 1990.

Bad that´s good in you fortsätter i samma stil men refrängen känns något starkare.

Praying on my mind drar ner tempot och Bolton-vibbarna känns mer än någonsin. Helt okej låt.

Därefter följer ett antal live-inspelningar och jag är fortfarande lite småallergisk mot live-material. Dels för att jag tycker att det ska upplevas på plats och dels för att versionerna ofta är sämre än på skiva. Man lyssnar mer kritiskt hemma än när man är på en konsert själv så att säga. Men visst finns det undantag. Inte här dock.

Sammanfattningsvis känns det som att FM inte är redo att kasta in handduken ännu. Det nya materialet står sig väl med tidigare släpp och smälter nog fint in i repertoaren. Men de orsakar inget tuppskinn så betyget kan bara bli godkänt.

FM – Futurama

Mombran

  1. Futurama
  2. Cold Hearted
  3. Bad That’s Good In You
  4. Preying On My Mind
  5. Tough Love (Live)
  6. All Or Nothing (Live)
  7. Closer To Heaven (Live)
  8. Crosstown Train (Live)
  9. Story Of My Life (Live)
  10. Breathe Fire (Live)
  11. Cold Hearted (Extended Remix)

www.fmofficial.com

Betyg: 6 / 10

Peter Dahlberg