Billy Idol – Kings and Queens of the Underground

Billy Idol - Kings And Queens Of The Underground - 2014

Billy Idol – Kings and Queens of the Underground

När punkaren blir gammal då blir han sentimental. Nej det är inget gammalt djungelordspråk jag bjuder på utan det är mer en observation jag nu gör när den gamla punkikonen Billy Idol bjuder på ny musik. Den nu snart sextioårige sångaren släpper nu sin sjunde studioplatta (åtta om du räknar med den hemska julskivan Happy Holidays från 2006) under eget namn och vid första anblicken är han tillbaka i god form. Green Day-rocken som genomsyrade förra skivan Devil’s Playground (2005) går inte att hitta även om jag i viss grad kunde uppskatta den. Han tar istället ett massivt steg bakåt i karriären och musiken består till stor del av det åttiotal han en gång dominerade. Rosafluffiga och syntetiskt ljudande trummor samt medryckande gitarriff och allt är förpackat i en poprockig midjelång kavaj med uppkavlade ärmar. Nja, nu kanske jag tog det ett steg för långt men det är i alla fall väldigt mycket åttiotal och elektroniskt men fortfarande med Steve Stevens utsökta gitarrspel. Har ni en gång hört Billy Idol så vet ni hur det låter men det är inte i hur det låter som det brister. Nej det är i låtmaterialet styrka det sviktar. Med några undantag så är detta mer eller mindre en sentimental resa bland halvsega ballader. Det känns avdankat och när han sjunger är det nästan självömkande emellanåt. Jag vill ju ha min Billy Idol kaxig med lite tempo i låtarna och inte denna balladsömniga historia. Men nu skall jag inte kasta honom under bussen fullständigt för här finns små godbitar att njuta av. Inledande Bitter Pill har den där snygga Billy Idol-svärtan och med en lånad gitarrslinga från ZZ Top och en Tom Petty-refräng så blir det ett riktigt bra slutresultat. Efterföljande Can’t Break Me Down kan kännas aningen banal men den putslustiga Status Quo-refrängen gör att det blir ganska underhållande trots allt. Sen får jag rätt så ordentliga Rebel Yell-vibbar av Postcards From the Past medan avslutande Whiskey and Pills är skivans klart hårdaste rocklåt men den känns dock för spretig. Vi får heller inte glömma den akustiskt drivna balladen Kings and Queens of the Underground där Billy Idol sjunger om ”golden days” samtidigt som han staplar gamla låttitlar på hög. Men, även om här finns russin att plocka ur kakan, så blir det aldrig så där extra speciellt njutbart. Det funkar men inte mer än så helt enkelt. Nej Billy Idols första album på nästan tio år var inte den fullträff jag hade hoppats på. När han 2008 släppte samlingsskivan Idolize Yourself med bland annat den mästerliga, och då nya, låten John Wayne så ökade mitt hopp om en ny och lite mörkare Billy Idol. Så blev det inte. Han verkar ha deppat ihop och sörjer tider som varit istället för att ta nya tag och ge oss en modernare version av sig själv. Trist för jag hade verkligen sett fram mot en fullträff av den gamle punkikonen.

Billy Idol – Kings and Queens of the Underground
Kobalt Label Services/Playground

1. Bitter Pill
2. Can’t Break Me Down
3. Save Me Now
4. One Breath Away
5. Postcards From the Past
6. Kings and Queens of the Underground
7. Eyes Wide Shut
8. Ghosts in My Guitar
9. Nothing to Fear
10. Love and Glory
11. Whiskey and Pills

http://billyidol.net

 

Betyg: 5/10

Ulf Classon

Ten – Albion

TenAlbion

Ten – Albion

Ten är en sån där grupp som kanske skulle låta hårdare om inte Gary Hughes hade lagt sin sövande…förlåt, lugnande stämma över det hela. Produktionen, också signerad Gary Hughes, är inlindad i kilovis med bomull. Låtarna, även de signerade Gary Hughes, är av det lite halv-episka slaget och åt det melodiska hållet. Bandet har tre gitarrister utöver Gary men tack vare den mjuka produktionen är det ingen gitarr-orgie vi får oss till livs här.

Gitarrerna vävs snyggt ihop med keyborden och spåren låter ungefär som på tidigare skivor. Ett utropstecken vill jag ge för låten Gioco D´amore där Gary visar ett mer varierat sätt att sjunga på. Mycket välkommet! Många kommer säkert att säga att det låter som en italiensk schlager. Det gör det väl också kan jag säga. Men ni som gillat gruppen sedan tidigare har nog märkt att Gary ofta har lite schlager-vibbar i sina låtar. Jag gillar hur som helst denna låt! Gillar även Albion born som Blind Guardian även skulle kunna ha gjort, fast lite hårdare då förstås!

Annars inga större överraskningar på detta elfte studioalbum. Inte lika bra som Stormwarning (2011) men helt i klass med förra skivan Heresy and Creed (2012).

Skivans titel Albion är för övrigt ett urgammalt namn på Storbritannien (inklusive Skottland). Kanske Garys sätt att ta ställning i den stora frågan om Skottland skulle vara självständiga eller inte tidigare i höst.

Ten – Albion
Rocktopia/Cargo Records

1.Alone In The Dark Tonight – 4:25
2.Battlefield – 5:00
3.It’s Alive – 5:02
4.Albion Born – 5:24
5.Sometimes Love Takes The Long Way Home – 5:14
6.A Smuggler’s Tale – 5:57
7.It Ends This Day – 5:37
8.Die For Me – 7:28
9.Gioco D’Amore – 4:59
10.Wild Horses – 5:55

www.tenofficial.com

 

Betyg: 6 / 10

Peter Dahlberg

Hasse Fröberg and the Musical Companion / Wonderland på MX Rockbar den 15 november är inställt.

Hasse Fröberg and the Musical Companion på Mx Rockbar är tyvärr inställt. Köpta biljetter återlöses på: www.mxrockbar.se. eller hos Klas på Musikexperten i Alingsås.

HF v2

Enchant – The Great Divide

Enchant-The Great Divide

Enchant – The Great Divide

Efter en mycket lång paus (drygt 10 år sen senaste plattan ”Tug of War”!) återkommer här ett av de mer tongivande banden inom den lite hårdare varianten av den progressiva rocken med en ny platta. En del skulle nog klassa Enchant till de neo-progressiva (alternativt Prog-Metal) banden med visst släktskap till bl a Dream Theater som man även tidigare har turnerat en del med. Orsakerna till dröjsmålet är många. Det har haft att göra med diverse familjeangelägenheter men även några bandmedlemmars engagemang i andra sammanhang (t ex sångaren Ted Leonard med Spock’s Beard och  keyboardisten  Bill Jenkins med Sound of Contact). Grundaren och gitarristen Doug Ott medgav att han länge trodde att det inte skulle bli någon mer platta. Men så blev det till slut och den här gången med lite mer engagemang i låtskrivandet från de andra i bandet.

Plattan öppnar med ett riktigt kanonspår som i mitt tycke är bäst på hela plattan. ”Circles” heter låten och handlar om hur lätt det är att hamna i situationer som det är svårt att ta sig ur i livet. Bakgrundsriffen på gitarr är läckra och stämsång och solosång (av Ted Leonard) är mycket bra. Även mycket bra driv på trummorna av Sean Flanagan. Även låt två (”Within An Inch”) håller hög klass med urläckert samspel mellan gitarr och sång i refrängpartierna. Men sen händer något som gör att det faktiskt inte går att hålla intresset uppe längre. De följande låtarna känns som man har hört dem förut (trots undersköna harmonier i ”The Great Divide”) och flera genomlyssningar gör tyvärr inte saken bättre. Svårt att peka direkt på vad det är för man spelar ju på intet sätt dåligt utan det är nog helt enkelt bara att låtmaterialet inte håller måttet längre (möjligen med undantag för ”Transparent Man”).

Så, den här återkomsten kunde ha varit mer lyckosam. Uttrycket ”Upp som en sol men ner som en pannkaka” ligger nära till hands även om avslutningen på plattan naturligtvis inte kan betraktas som katastrofal. Den är bara inte intressant. Betyget blir då därefter.

Enchant – The Great Divide
Inside Out Music

1. Circles (7:59)
2. Within An Inch (7:34)
3. The Great Divide (9:03)
4. All Mixed Up (4:12)
5. Transparent Man (6:19)
6. Life In A Shadow (4:58)
7. Deserve To Feel (8:01)
8. Here And Now (7:31)

www.enchantband.com

Betyg: 6 av 10

Karl-Göran Karlsson

 

 

The Budos Band – Burnt Offering

Budos Band, The - Burnt Offering - 2014

The Budos Band – Burnt Offering

Albumet Burnt Offering är mitt första möte med The Budos Band och musiken är oerhört cool men det är minst lika svårt att beskriva den. De har tydligen en förkärlek till Black Sabbath och Pentagram, vilket kanske går att höra, men det är i ytterst små doser på detta deras fjärde studioalbum. Nej istället är det soul och funk från det gyllene sjuttiotalet som gäller med en nypa Iron Butterfly nedvevat i grytan. Men det stannar inte där. Då de istället för sång har en härlig blåssektion beståendes av trumpeter så blir det med en gång väldigt egensinnigt. Tankarna förs till någon av filmmusikgeniet Ennio Morricones västernrullar eller en supercool Quentin Tarantino-film med en lika cool handling. Detta tiomannaband bjuder alltså in till en psykedeliskt stund i ett avslappnat musikaliskt landskap där loungesväng och trumpeter dominerar. Men allt är inte frid och fröjd även om jag njuter i fulla drag. Det blir efter ett tag ganska så enahanda. Låtarna har en tendens att flyta ihop och något som hade brutit av ett par gånger hade behövts. Jag kan nästan föreställa mig hur mycket coolare det hade blivit med en soul- eller bluessångerska i ett par av låtarna. Oavsett så har dessa amerikaner levererat ett oerhört njutningsfullt album som jag mer än gärna kommer att återkomma till i framtiden. Gärna med ett glas rödvin eller två.

The Budos Band – Burnt Offering
Daptone Records/Border Music

1. Into the Fog
2. The Sticks
3. Aphasia
4. Shattered Winds
5. Black Hills
6. Burnt Offering
7. Trail of Tears
8. Magus Mountain
9. Tomahawk
10. Turn and Burn

http://thebudos.com

 

Betyg: 7/10

Ulf Classon

Riot V – Unleash the Fire

Riot V - Unleash The Fire - 2014

Riot V – Unleash the Fire

Få bandnamn är väl så berättigade som Riot V. När Riots grundare och gitarrist Mark Reale gick ur tiden för några år sedan så var det på tok för tidig och lämnade många fans törstande efter mer musik. Bandet hade nämligen året innan släppt albumet Immortal Soul (2011) som fick många fans att tro på en ny storhetstid för bandet. Men så blev det inte. Eller kanske ändå? Riot V gör nämligen sitt bästa för att upprätthålla arvet efter Mark Reale och hans Riot. Inte nog med att tillägget V i namnet tydligt visar att detta är den femte upplagan av Riot så gör dom även sitt bästa för att inte svika fansen med det musikaliska. Det är fortfarande gammal hederlig power- och heavy metal med melodiösa refränger och tydliga gitarrmelodier som gäller. Nye sångaren Todd Michael Hall (Burning Starr) är ingen Tony Moore men klarar sig ändå galant när han ger röst åt musiken. Nye gitarristen Nick Lee gör inte bort sig heller när han duellerar med Mike Flyntz som gör sitt bästa att fylla Mark Reales skor. Tillsammans har de spelat in ett album som inte kommer i närheten av klassikern Thundersteel (1988) men ändå står sig bra mot förra plattan Immortal Soul. De har dessutom lyckas ge det en liten egen touch känns det som och kan bara de gamla fansen inte vara för inskränkta så tror jag Riot V kommer bli bemötta med öppna armar. Själv hade jag gärna haft fler starka refränger och några till riktiga upptempostänkare för att jag skulle höjt betyget något. Men ge grabbarna lite tid så kan kanske den där nya storhetstiden kommer, vem vet?

Riot V – Unleash the Fire
Steamhammer/SPV

1. Ride Hard Live Free
2. Metal Warrior
3. Fall from the Sky
4. Bring the Hammer Down
5. Unleash the Fire
6. Land of the Rising Sun
7. Kill to Survive
8. Return of the Outlaw
9. Immortal
10. Take Me Back
11. Fight Fight Fight
12. Until We Meet Again

www.areyoureadytoriot.com

 

Betyg: 6/10

Ulf Classon