Allison Moorer – Down to believing

ALLISON MOORER - DOWN TO BELIEVING

 

Allison Moorer – Down to believing

Ja, detta tillhör inte det vanliga jag lyssnar på. Alternativ country. Men jag hade tidigare en vän som var helt tokig i denna genre så den är inte helt obekant för mig. Han har gått vidare och bildat familj nummer två så jag skriver denna recension som en hyllning till honom och vår tidigare vänskap.

Allison Moorer var tidigare gift med en annan stjärna i genren, Steve Earle. Deras äktenskap höll i sju år och hon tackar honom innerligt för att han lärde henne mycket om låtskrivande. Nu är ju inte Allison Moorer Shania Twain och Steve Earle inte Robert John ”Mutt” Lange. Med det menar jag att det inte är radiohits Allison skriver utan mer gripande små berättelser ur livets alla vrår. Exempelvis Mama let the wolf in som handlar om hennes autistiske son.

Annars är inledande Like it used to be en liten countryrockpärla som jag kan tänka mig kan nå en del framgång. I lost my crystal ball är en vemodig liten melodi som också fastnar. Träskbluesen i Tear me apart är uppiggande. If I were stronger griper också tag i en liksom avslutande Gonna get it wrong. Allison sjunger ypperligt och lägger ner själ och hjärta i varje låt. Det är svårt att bara avfärda detta.

Sammanfattningsvis en mycket stark platta. Nu har jag hört för lite av hennes tidigare repertoar för att säga hur den ligger i jämförelse. Men skit i det, jag kan lova alla som har den minsta lilla country-gen att detta är kvalitet. Kanske är covern på Creedence gamla Have you ever seen the rain lite onödig. Den är inte dålig men tillför ingenting och originalet är redan toppklass. Men det är bara en bisak i sammanhanget. Så om min tidigare vän läser detta så vill jag bara säga att jag blir väldigt förvånad om inte någon låt hamnar på årsbästa 2015.

Allison Moorer – Down to believing
Proper Records/Border

1.Like It Used To Be
2.Thunderstorm Hurricane
3.I Lost My Crystal Ball
4.Down To Believing
5.Tear Me Apart
6.If I Were Stronger
7.Wish I
8.Blood
9.Mama Let The Wolf In
10.I’m Doing Fine
11.Back Of My Mind
12.Have You Ever Seen The Rain
13.Gonna Get It Wrong

http://allisonmoorer.com

 

Betyg:7 / 10

Peter Dahlberg

 

 

Lonley Robot – Please Come Home

Lonley Robot – Please Come Home

 

Lonley Robot – Please Come Home

Lonley Robot är namnet på ett nytt, efterlängtat projekt signerat John Mitchell, känd från grupper som Arena, It Bites, Kino och Frost*. Något han planerat och längtat efter att få göra länge, men först nu fått en möjlighet till, då It Bites nästa album blivit försenat. Här har han fått/givit sig själv fria händer att skapa, spela och producera allt själv. Full kontroll, vilket han själv ärligt vill säga är ”Det roligaste han någonsin gjort i en studio”. Känslan är, säger han, lite som när Kino-albumet ”Picture” blev till – ingen visste vad man kunde förvänta sig.

Please Come Home är 11 spår och 58 minuter långt och lite av ett konceptalbum där Mitchell sköter de flesta instrumentala och vokala bitarna på egen hand. Till sin hjälp har han emellertid bjudit in ett knippe för mig mer eller mindre välkända gäster, såsom Craig Blundell – trummor, Steve Hogarth – piano & sång på två spår, Kim Seviour – sång på ”Oubilette”, Heather Finlay – sång tillsammans med Mitchell på bl a fina balladen ”Why Do We Stay?”, Peter Cox – sång på ”The Boy In The Radio”, Nik Kershaw – för honom typiskt gitarrsolo på ”Human Being”, Nick Beggs – bas och så givetvis gamle vapendragaren från i stort sett alla andra projekt, Jem Godfrey på två spår, bl a titelspåret ”Lonley Robot”.

Skivan lär beskriva hur en kombination av personer från gamla högteknologiska kulturer, såsom Maya- eller Egyptisk forntid, förflyttats till vår tid, och därutöver en nutida reflektion över hur vi lever våra instängda, inrutade liv på ett sätt som mycket väl kan liknas vid att vara – en Ensam Robot. För att få detta att hänga ihop har Mitchell tagit den kända rösten av skådespelarenLee Ingleby till sin hjälp.

Men över till plattan!

En ödesmättad, lite sökande ton i cyberspace ökar tills…

…de första anslagen på klaviaturen förkunnar; ”Nu kör vi!” ”Please Come Home” med Lonley Robot har tagit sin början. Jag ler omedelbart igenkännande; att John Mitchell är kreatör till kompositionerna är ställt utom allt tvivel. Soundet är blott alltför typiskt – i positiv bemärkelse! Keyboards skapar tät ljudmatta kryddad med enkla, men genialiska pianoslingor, sannolikt signerade Steve Hogarth, vilket ger låtarna liv och harmoni. Vidare lyfter anrättningen med John Michells typiska röst i sången, vilken ljuder lika ljuvligt skrovlig som vanligt, dvs som om han varit ute på en bättre whiskyprovning kvällen innan. Lika bra som alltid!

Det här tycker jag är en jämn, och lättlyssnad platta. Proggig utan att vara det på det rent instrumentala planet. Låtarna hänger fint ihop och är riktigt starka jämnt över även om jag kanske inte kan tycka att de egentligen är vare sig nyskapande eller unika.

Det är alltså, precis som man kan förvänta sig när herrn varit i farten, ett härligt knippe låtar som skapar inre välmående och där många av refrängerna fastnar lätt och behändigt. Lugna partier som tidigare nämnda ”Why Do We Stay?” varvas med partier med rejält tryck, som redan i andra låten ”God vs Man”. Här finns även andra rockigare partier och det svänger bra i varierade ”Are We Copies?” för att inte tala om självbetitlade spåret ”Lonley Robot” med Johns magiska gitarr som clou.

Plattan känns alltså gedigen, men jag vore en lögnare om jag påstod annat än att jag inte tycker att den når de höjder som nåtts tidigare i konstellationer som Frost* (fantastiska Milliontown), Kino och It Bites. Låtmässigt kan jag sakna den där riktiga fullträffen som t ex ”This Is England” från just It Bites platta The Tall Ships.

Låtsnickrandet avslöjar bitvis att Mitchell får allt svårare att utveckla sitt sätt att komponera, då jag tycker mig höra stora likheter med annat han skrivit, inte minst från It Bites senaste (sista?) platta Map Of The Past.

Det positiva intrycket består dock efter ett kolossalt antal genomlyssningar. En riktigt trevlig platta och det som verkligen får mig att smälta, och som på egen hand höjer betyget, är John Mitchells gitarrspel. Fantastiskt! Kan ju inte låta bli att som exempel nämna hans prestationer på första plattan med Arena han var med på, The Visitor och formidabla ”The Hanging Tree”

Men, åter till Lonley Robot; När man kommer på sig själv att gå och nynna ”Please come home Lonley Robot, your heart is beautiful…” för sig själv på väg till bussen i riktigt arla gryning, ja då får man erkänna:

Han har lyckats – igen!

Lonley Robot – Please Come Home
InsideOut Music

1. Airlock
2. God Vs. Man
3. The Boy In The Radio
4. Why Do We Stay?
5. Lonely Robot
6. A Godless Sea
7. Oubliette
8. Construct/Obstruct
9. Are We Copies?
10. Humans Being
11. The Red Balloon

www.facebook.com/johnchristianmitchell

 

Betyg: 7/10

Niklas Kindahl

 

 

Lonely Robot – Please come home
InsideOut Music

Ett av de tunga namnen inom dagens progrock har slagit till igen! John Mitchell – låtskrivare, sångare, multi-instrumentalist och producent med bakgrund i band som It Bites, Frost*, Kino, Arena och The Urbane – har släppt ett nytt konceptalbum med ett mycket spännande tema av närmast Science Fiction-karaktär.

Det bygger (så som jag tolkar det från det sparsamma bakgrundsmaterialet och låt-texterna) på funderingar om människan verkligen har utvecklats helt själv här på jorden eller om det möjligen finns ett utomjordiskt inflytande.  Detta inflytande kanske kan kallas Gud eller snarare ”The Architects” vilket är något som återkommer här och där i texterna (exempelvis i det utmärkta spåret ”God vs Man”). John förklarar att temat för plattan kommer från en undran över varför vissa gamla civilisationer (t ex Maya-indianerna, Egyptiska och Kinesiska kulturer) uppenbarligen använde sig av en teknologi som var så avancerad att det verkar som om människor från nutiden hade funnits närvarande. Eller ännu mer spännande – att människor från andra utomjordiska världar hade blivit transplanterade till jorden på något sätt. Lyssna exempelvis på radioreportern på slutet av låten ”God vs Man” som rapporterar om denna apokalyptiska händelse på ett sätt som om det vore något som hände i dag.

Men vad kommer då beteckningen ”Lonely Robot” ifrån? Inte helt klart från texterna men John säger ändå att det är en sorts beskrivning av hur han ser på dagens mänskliga beteende. Det är inte direkt så att han tycker människor beter sig som robotar men ändå lever så många människor ett rätt så inrutat och ”färdigprogrammerat” liv (min tolkning) att de inte vet hur de skall komma ur det. Min egen djärva gissning är att John kopplar ihop detta med tanken att vi kanske härstammar från dessa utomjordingar som en gång i tiden ”planterades” här med ett färdig-programmerat mål. Alltså – hela jorden är då egentligen befolkat mer eller mindre av dessa robotar. Varför skulle de vara ensamma då? Ännu en spekulation från min sida är att de ju så att säga har tappat kontakten med sitt ursprung eller där de egentligen kommer ifrån och att de i den meningen kan känna sig ensamma. Egentligen är ju jorden bara en ”pale blue dot” (beteckningen används flitigt i texterna), d v s egentligen något väldigt långt från deras egentliga hem. Detta tema kan vi finna bland annat i låtarna ”Why do we stay?” och ”Are we copies?” men det kanske illustreras allra bäst av den suveräna 8 minuter långa titellåten ”Lonely Robot” (bäst på hela plattan!). Följande textrader antyder att dessa robotar är saknade och egentligen inte hör hemma på jorden: ”Please come home, Lonely Robot, your heart is beautiful, programmed to receive, we miss you now, Lonely Robot”.

Karaktären av att vara närmast en sorts Science Fiction film understryks också av de spännande inslagen av reciterade texter i flera låtar. Dessa utförs av den välkände engelske skådespelaren Lee Ingleby som bland annat spelade den härlige busskonduktören på den trippel-däckade bussen i Harry Potter-filmen ”Fången från Azkaban”. Synd bara att det ibland är så svårt att höra vad det är han säger.

John Mitchell spelar de flesta instrumenten på plattan med bara några undantag vilket är imponerande i sig. Dessutom sjunger han med en mycket fin röst – kanske allra bäst i den fina ”God vs Man”. Craig Blundell spelar trummor och ger de flesta låtarna ett mycket distinkt och drivet tempo utan några överdrivna krusiduller. Vi noterar att Marillion-sångaren Steve Hogarth medverkar, förvisso bara med lite bakgrundssång men framförallt som pianist (!). Heather Findley (Mostly Autumn) och Peter Cox (Go West) sjunger på ett par av låtarna och bland övriga bidrag finns bland annat Nik Kershaw och Nick Beggs.

Favoritlåtarna har jag redan nämnt men jag vill återigen nämna titellåten som jag tycker är en mäktig låt med tre olika faser – en inledande lite lättsamt poppig del med en fin refräng, en andra mycket lugnare del med svävande ljudlandskap och recitationer samt en tredje härligt tung del med skrikande gitarrer och närmast maskinljud.

En fascinerande platta som bara har växt hela tiden under lyssnandet. Ett extra plus ger jag för de intressanta texterna. Kanske ligger verket inte mitt i prog-fåran men det är ändå så pass bra att det inte får missas.

Betyg: 8 av 10

Karl-Göran Karlsson

The Night Flight Orchestra namnger nya fullängdaren.

Svenska hårdrocksbandet The Night Flight Orchestra – med Björn Strid (Soilwork), David Andersson (Soilwork) och Sharlee D’ Angelo (Arch Enemy, Spiritual Beggars) har satt titeln Skyline Whispers på kommande fullängdaren. Skivsläpp 9 juni via Coroner Records.

TheNightFlightOrchestra_2015
TheNightFlightOrchestra_SkylineWhispers

1. Sail On
2. Living For The Nighttime
3. Stiletto
4. Owaranai Palisades
5. Lady Jade
6. I Ain’t Old, I Ain’t Young
7. All the Ladies
8. Spanish Ghosts
9. Demon Princess
10. Skyline Whispers
11. Roads Less Traveled
12. The Heather Reports
13. Floridian Eyes (Exclusive Digipak Bonus Track)

Reload – Hotter Than a Bullet

reload

 

Reload – Hotter Than a Bullet

 

Reload är ett melodiskt AOR/hårdrocksband från Grekland som såg dagens ljus sommaren 2002. Musiken har sin inspiration från band som Stryper, Eclipse och Steel Panther. Nu är debuten släppt i Europa via ROAR och bakom producentstolen återfinns ingen mindre än Bob Katsionis (Firewind, Outload mm).

Inledande Give into the night som är ett alster vilka alla älskare av klassiskt AOR kan njuta av i alla element som sig bör i genren. Ja här återfinns alla faser i produktion och låtstrukturer från bandets inspirationskällor. Men var finns det nya som sticker ut från mängden? Kvalitén är genomgående bra på låtarna och produktionen håller som så ofta inom genren hög klass, hittar dock inte något unikt så betyget kan inte bli mer än godkänt. Comeback är ändå ett spår som sitter och trots mina inte alltför positiva vinklingar är detta en helt okej debut inom AOR segmentet.

Reload – Hotter Than a Bullet
Rock Of Angels Records

1.Give into the night
2. Superhero
3. Comeback
4. Longin’ for your love
5. Candle in the night
6. Alone
7. Higher
8. Prince of steel
9. Survive
10. Fight

https://www.facebook.com/ReloadGr

 

Betyg: 6/10

Conny Myrberg

Light Damage – Light Damage

light damage

 

Light Damage – Light Damage

Inte varje dag man recenserar band från Luxenburg och som ni då förstår är detta min första bekantskap med Light Damage. Bandet grundlades 2005 efter en ”Prog-Resiste convention” på Spirit of 66 i Belgien då Seb (trummor) och Steph (gitarr) träffades. Bandets inledande inriktning var covers av band som Pink Floyd och Genesis. Efter diverse medlemsbyten och egenproducerade alster kommer nu bandets första fullängdsalbum via bolaget Progressive Promotion Records.

Musiken har influerats från 70-talets nämnda grupper fast går åt det mer neoprogressiva. Här återfinns ändå varierade musikstilar från rockpop till det symfoniska. Inledande Eden är definitivt ett stycke musik i den progressiva/symfoniska genren som också är en av albumets starkaste spår. En annan av albumets favoriter är F.H.B (For Helpful buddies), en kortare men mycket vacker låt där gitarrspelet från Stephane Lecocq får briljera. Nicholas-John sång är inte den kraftigaste men ger ändå sin prägel på bandets sound. På musikstycket Empty kompletterar just sången och det melodiska gitarrspelet varandra på bästa sätt.

En helt okej debut som ger mersmak.

Light Damage – Light Damage
Progressive Promotion Records

1. Eden
2. Empty
3. The Super of Cyprianus
4. Heaven
5. F.H.B (For Helpful buddies)
6. Touched

www.lightdamage.lu

 

Betyg: 6,5/10

Conny Myrberg

 

Lars Boutrup’s Music for Keyboards – Small as a Ball

Lars Boutrup's Music for Keyboards - Small as a Ball

 

Lars Boutrup’s Music for Keyboards – Small as a Ball

Lars Boutrup släpper här sitt tredje instrumentala album med progressive musik. Med som musiker återfinns även Fredrik Sunesen på slagverk och Niels W. Knutdsen på bas. Boutrup har genom åren arbetad med bands som Simcess, Big Bang, Evil Masquerade och Supernova.

Instrumentala plattor och i synnerhet keyboards dominerande är nog ett av det svåraste att ge sig på om man vill nå ut till den allmänna lyssnaren. Känner faktiskt bara till en som riktigt lyckats Jean-Michel Jarre även om det då är mer synthbaserat. Det finns naturligtvis låtar som sticker ut och tilltalar gemene man men att hålla intresset uppe på en hel fullängdare är desto svårare.

Hur lyckas nu Boutrup på nya albumet. Här finns en hel del stycken som tilltalar även om helhetsintrycket har en del kvar att ge . Skickligheten på instrumenten är klanderfri liksom arrangemangen, som älskare av symfonisk musik finns här ett antal spår som faller undertecknad i smaken. Här finns både stämningsfulla partier och melodiska stycken där man till och med kan ana rocktoner från Uriah Heep som i inledande spåret Small as a ball. På tredje stycket Back to horn känns en del takter vara influerade av Genesis och kanske Mike and the Mechanics. Kortaste stycket Heaven can wait svävar vi ut i det atmosfäriska vilket fortsätter på Will we dream about the ball?, båda låtarna känns här passa som filmmusik eller varför inte till dataspelen värld. Avslutande Story harp och en viss herre vid namn Jon Lord och hans sound lyser igenom ljudbilden.

Precis som jag skrev på Lars Boutrup’s första fullängdare saknar jag dock här lite tyngd i produktionen och nog skulle det inte skada med några vokala gästspel. Okej platta men krävs nog lite mer för att hålla intresset på topp för den allmänna lyssnaren.

Lars Boutrup’s Music for Keyboards – Small as a Ball
Ex’cess Records

1. Small as a ball
2. Metro scheme 69
3. Back to horn
4. Für deine kleider
5. Heaven can wait
6. Will we dream about the ball?
7. And the boy gets a cigar
8. Story harp

www.musicforkeyboards.com

Betyg: 5/10

Conny Myrberg