Göteborg och Stockholm för besök av Kamelot i höst.

Kamelot återvänder till Sverige. Senast gjordes en bejublad spelning på Sweden Rock Festival 2014 och i höst får vi se bandet på följande stopp.
25 september: Göteborg, Trädgårn
27 september: Stockholm, Debaser Medis

kamelot srf 2014

Biljetter finns här:

Burning Saviours – Unholy Tales From the North

Burning Saviours - Unholy Tales From The North

Burning Saviours – Unholy Tales From the North

Jag har haft ganska dålig koll vad Örebrokvartetten Burning Saviours har haft för sig det sista. Inte så konstigt egentligen då de endast har släppt ett gäng singlar sedan senaste fullängdaren Nymphs & Weavers (2007) såg dagens ljus. Men när nya Unholy Tales From the North drar igång så känns det genast bekant och tryggt. Inte bara det att man känner igen bandet utan även för att man forslas rätt in i sjuttiotalets doomscen där Black Sabbath regerade och Pentagram utmanade. De flörtar i och för sig både med stoner som tung sjuttiotalsrock men det är i klassisk riffig doom de har sin bopålar. Inledande trion låtar är tungt rullande småepisk doom som inte bara bjuder in till långsamt gungande riff utan även till småmedryckande refränger. Jag gillar det jag hör men jag blir inte golvad direkt. En starkare inledning hade varit att föredra. Ljudbilden är dock härligt daterad och luftig för att lyssnaren skall kunna hitta tillrätta i tidsepoken men jag saknar något som lyfter musiken. Men nu tar dock skivan fart och växer sig starkare. Låten Ondskan med sin svenska lyrik och högre tempo tar med mig på en härlig resa där jag tänker både på November och Abramis Brama. Detta gillar jag skarpt och att sjunga på svenska passar inte bara bandet utmärkt utan även sångaren Mikael Monks kommer mer till sin rätt här känns det som. Inside My Mind fortsätter lite i sin föregångares fotspår utan att direkt överraska men är ändå medryckande och njutbar. Njutbar är bara förnamnet på efterföljande The Sons of the North med vars episka doom och upptemporefräng blir nästan en kampsång! Avslutande Lyktgubben har trots sin titel en engelsk text och är musikaliskt en riktig stänkare med en långsammare refräng vars blytunga riff kommer blidka konsertbesökare i framtiden. Burning Saviours överraskar utan att jag blir överraskad. Man känner att bandet har potential att göra storverk och de överraskar med att ta sig an en genre som inte är direkt överbefolkad av nya bra band. De har hela tiden befunnit sig i regionen men den Witchcraft-skuggan de riskerade att hamna i har de undvikit snyggt. Men det finns saker att jobba på för att jag skall våga mig på ett högre betyg helt klart. Ljudet kan bli lite fläskigare, Monks kan ha lite mer tryck i rösten och en del spår kan faktiskt vara lite längre för att skapa en mer episk doomkänsla. Men oavsett så är Unholy Tales From the North en halvtimme skönt svängande klassisk doom som inte alls skall skämmas för sig och skivan har helt klart potential att växa till sig.

Burning Saviours – Unholy Tales From the North
Transubstans Records/Record Heaven

1. They Will Rise Tonight
2. And the Wolves Cried Out
3. Your Love Hurts Like Fire
4. Ondskan
5. Inside My Mind
6. The Sons of the North
7. Lyktgubben

www.facebook.com/burningsaviours

 

Betyg: 7/10

Ulf Classon

 

 

Destiny de svenska mörkrockarna släpper nytt.

Destiny släpper sin första nya release på tio år, den digitala singeln och videon ”Living Dead” från bandets kommande 33:års jubileumsalbum ligger nu ute. Gothenburg Legacy Records distribuerar ”Living Dead” både som download och via streaming på iTunes, Spotify, Wimp osv…

http://destinymetal.se

Beardfish – +4626-COMFORTZONE

Beardfish -  +4626-COMFORTZONE

Beardfish – +4626-COMFORTZONE

Beardfish med musikgeniet Rickard Sjöblom vid rodret släpper sin åttonde fullängdare sen starten med den något märkliga titeln ”+4626-COMFORTZONE”. Titeln sägs vara inspirerad av amerikanska annonsers telefonhänvisningar (notera landskoden 46 för Sverige och riktnummer 26 för Gävle). Bandet har gjort sig känt för att spela väldigt varierade kompositioner i en massa olika stilar men med mycket inspiration från 70-talets rock, blues och prog. När det gäller proginriktningen så är det kanske plattorna ”Sleeping in Traffic Part 1+2” som gjort djupast intryck. Inte oväntat kastar sig bandet mellan stilarna även på den nya plattan och kanske är det rent av yvigare än någonsin vilket gör det lite svårt att klassificera verket (om man nu måste göra det).

På den nya plattan finns egentligen bara en enda låt som jag skulle vilja säga är mitt i prog-fåran och det är titellåten ”Comfort Zone”. Det är den låt som sätter sig direkt och som är den stora behållningen för mig. Den nästan 10 minuter långa låten är fylld av melodiska och melankoliska slingor både instrumentalt och i sången och med klassiskt mellotronkomp. Emellertid, när det gäller det sistnämnda så låter det tyvärr lite tunnare än de gamla äkta pjäserna från 70-talet så jag antar att det är någon sorts samplad variant. Men det kompenseras mer än väl av snyggt pianospel och ett fint arrangemang. En underbar låt på det hela taget. En annan ganska njutbar låt som dock inte kan sägas vara typisk prog är ”The one inside” som märkligt nog är uppdelad i tre delar från introt (Part 1) till det snygga mittpartiet (där jag får klara associationer till några tidiga Pain of Salvation”) och avslutande låt på plattan (Part 3).

Men, som sagt, utöver detta så måste jag säga att plattan har svårt att riktigt fånga mitt intresse. Visst briljerar Rickard och de andra här på många låtar med en imponerande förmåga att spela olika stilar. Exempelvis den lite Beatles-influerade ”Can you see me now”. Att de kan spela lite tyngre bevisas exempelvis i “King” och i ”Daughter-Whore” men tyvärr lämnar dessa låtar mig ganska oberörd. Speciellt svårt har jag att ta till mig den långa ”If We Must Be Apart (A Love Story continued)” även om jag gillar Rickards spel på orgel. Det är inte på något sätt dåligt men låten ger mig inte den där känslan man vill ha att man vill lyssna om och om igen. Låten lyfter liksom aldrig. Ibland är på något sätt alla nya vändningar och vinklingar lite distraherande även om det finns gott om exempel på liknande låtar som man har lärt sig älska genom åren på grund av just de stora variationerna. Men, nej, inte här.

Sammantaget gör detta att jag har svårt att sätta ett riktigt högt betyg för plattan, trots att jag vet om det imponerande musikaliska handlaget som finns i bandet och inte minst hos Rickard Sjöblom. I vilket fall, jag ser fram emot nya tillfällen att se dem live för där vet jag att de nästan alltid levererar.

Beardfish – +4626-COMFORTZONE
InsideOut Music

1 The One Inside Part One – Noise In The Background
2 Hold On
3 Comfort Zone
4 Can You See Me Now
5 King
6 The One Inside Part Two – My Companion Through Life
7 Daughter – Whore
8 If We Must Be Apart (A Love Story continued)
9 Ode To The Rock’n’Roller
10 The One Inside Part Three – Relief

www.beardfishband.com

www.facebook.com/beardfish

 

Betyg: 6 av 10

Karl-Göran Karlsson

Blind Guardian – Beyond the red mirror

blind guardian

Blind Guardian – Beyond the red mirror

Min bekantskap med Hansi & Co sträcker sig bak till 2006 och detta är bara andra albumet sedan dess. Skivorna från 2006 och 2010 står högt i kurs hos mig och jag har sett dem live tre gånger och även beundrat den hängivna publiken som tycks kunna alla låtar ”by heart” så att säga. Det har varit snudd på väckelsemöten. Framförallt i allsången The bard song.

Frågan är nu om inte Blind Guardian har drabbats av någon slags hybris. Nya plattan är lika dramatisk som vilken Wagner-opera som helst. Första singeln Twilight of the gods bådade gott och visade upp ett Blind Guardian vid god vigör. Men inledande Ninth wave är förvisso ett mäktigt stycke men lyfter aldrig till några höjder. Likaså Prophecies går på tomgång och låter bara typisk Blind Guardian. Sådär fortsätter det några låtar framåt. Pompöst, snabbt och mäktigt men ack så uttjatat. Jag vaknar till lite när The throne kommer. Här faller bitarna på plats igen. Den är mörk, filmisk och dramatisk men samtidigt melodiös och stark nog att stå på egna ben. Miracle machine är en pianoballad men tyvärr ganska intetsägande. Avslutande Grand parade kör också på i gamla hjulspår.

Nä, sammanfattningsvis en besvikelse på det stora hela. Två okej låtar gör ingen skiva. De borde skriva av sig sina filmmusik-behov på annat sätt. Det är alldeles för pompöst och omelodiöst. Jag förstår att det är svårt att skriva nya hits i det format som de har men denna väg är helt fel att gå. Enligt mig i alla fall.

Skivans räddning: Twilight of the gods och The throne

Blind Guardian – Beyond the red mirror
Nuclear Blast

1. The Ninth Wave
2. Twilight Of The Gods
3. Prophecies
4. At The Edge Of Time
5. Ashes Of Eternity
6. The Holy Grail
7. The Throne
8. Sacred Mind
9. Miracle Machine
10.Grand Parade

 
www.blind-guardian.com

Betyg 5 /10

Peter Dahlberg