Mike Tramp – Museum

MT_4p-digipak.indd
Mike Tramp – Museum

Mike Tramp går vidare från White Lion med ännu en halvakustisk platta. För ett år sedan släpptes Cobblestone Street där Mike visade en lite nyare sida, nu som singer-songwriter och herr Tramp följer här upp med nya fullängdaren Museum som i mycket tar vid där förgående skivsläppet slutade. Redan efter första lyssningen slår det en att Mike funnit ett vinnande koncept, lågmält men ändå med så träffande texter och jag finner här idel starka spår. Mina tankar går obehörigen till ”guden” inom genren Mark Spiro.

Trust In Yourself den inledande låten sätter omgående nivån på albumet och på nästa spår New World Coming är man liksom fast. Moget framtoning javisst men konceptet står sig rakt igenom och behöver man en relax-stund så är denna platta att rekommendera. Vill man härleda mer musikaliskt så är Tom Petty också ett namn som dyker upp i tankarna när man hör flertalet av spåren som exempelvis Freedom.

Mike sammanfattar själv rätt så träffande om sin nya skapelse med följande ord: ”There’s no makeup or make believe at my ”Museum”, but plenty of truth, heart and soul”.

Mike Tramp – Museum
Target Records

1 Trust In Yourself
2 New World Coming
3Down South
4 Better
5 Freedom
6 Commitment
7 And
You Were Gone
8 Slave
9 Mother
10 Time For Me

www.miketramp.dk

Betyg: 7/10

Conny Myrberg

Three Seasons, Abramis Brama och Bigelf klara till Getaway Rock Festival.

Three Seasons, Abramis Brama och Bigelf är några av de nya klara akterna till Getaway Rock Festival.

getaway2014
Länkar till våra recensioner om bandens senaste släpp, Three Seasons Bigelf  Abramis Brama.

WAMI – Kill the King

WAMI - Kill The King - 2014
WAMI – Kill the King

Bakom akronymen WAMI döljer sig idel hårdrocksadel plus en fjunig polack. Det var när basisten Marco Mendoza var ute på turné som han imponerades av gitarristen Iggy Gwadera i förbandet Anti Tank Nun. Det ena ledde till det andra och här är vi nu med bandet WAMI vars bokstavskombination är sammansatt av, förutom Mendoca och Iggy, sångaren Doogie White och trummisen Vinny Appice namn. Detta betyder att den gemensamma meritlistan innehåller band och artister som Rainbow, Michael Schenker, Black Sabbath, Heaven & Hell, Yngwie Malmsteen, DIO, Thin Lizzy och Whitesnake. Inte illa för en tonårig aspirerande gitarrist att få ingå i ett sådant sällskap. Men det är inte för inte som Iggy har fått denna chans för som han spelar gitarr! Det är varken överambitiöst eller för invecklat utan han lirar helt enkelt gitarr så som det skall spelas när det kommer till sådan här musik. Det är väl föga förvånande att musiken på debutalbumet Kill the King låter som en smältdegel av ovanstående grupper om WAMIs musik. Exodus (The Red Sea Crossing) inleder med ett tungt melodiskt Black Sabbath-sväng, efterföljande The Rider för tankarna till ett ettrigt DIO-riffande och tredje spåret Wild Woman (You Oughta Know) är en Whitesnake-stänkare med bluesiga undertoner. En trio låtar som direkt stakar ut färdriktningen för hur detta album låter och jag gillar det jag hör. Det är knappast nyskapande och du känner snabbt igen dig i den klassiska hårdrocken som du lyssnat så många gånger på tidigare men WAMI har ändå lyckas skapa låtar med en hög kvalité. Du har till exempel Guardian of Your Heart som är en powerballad i ordets sanna bemärkelse, Heart of Steel med en snygg refrängmelodi och The Resistance vars heavy metal-gung har ett aggressivt anslag. Så fortsätter sedan hela albumet och du har egentligen aldrig en tråkig stund. Du står å andra sidan inte och tjuter som en liten tonårsflicka på en pojkbandskonsert heller för den delen men ibland räcker det gott med en hög kvalité och stabila låtar. Det som gör att jag faller för denna ändå så enkla flört med oss älskare av klassisk hårdrock är Doogie White. Jag har alltid haft hans namn högt upp på min lista över favoritsångare och han gör mig inte besviken denna gång heller. Hans röst innehåller som vi vet spår av både David Coverdale och Ronnie James Dio men trots det har han en omfångsrik egen ton och ett brett register. Det som gör att denna legosoldat till sångare lyfter sig på detta albumet är att han för en gång skull har fått vara med och skapa sina egna sångmelodier redan från början. Det hörs att han är mer bekväm och tillfreds med sin egen insats och plats i bandet vilket ger låtarna ett helt annat liv.

Det finns egentligen inte så mycket mer att skriva om när det kommer till WAMIs debut. Det är som sagt inget nytt under solen men det är trots allt en väldigt trevlig stund för oss som älskar vår hårdrock riffig, melodisk och omfångsrik. Vi som köper Kill the King har redan kompletta diskografier med DIO, Rainbow och Whitesnake i skivhyllan men vi är heller inte rädda för att upptäcka ny musik inom en gammal genre. Sen är det uppfriskande att höra en ny gitarrist som på ett mycket bra sätt tar sig an en genre som många av dagens unga strängbändare förmodligen anser mossig och daterad. Så låna gärna WAMI en stund av din tid om inte annat för att höra en ny gitarrstjärna födas.

WAMI – Kill the King
Metal Mind/Border Music

1. Exodus (The Red Sea Crossing)
2. The Rider
3. Wild Woman (You Oughta Know)
4. Guardian of Your Heart
5. One More For Rock’N’Roll
6. Heart of Steel
7. The Resistance
8. Young Blood
9. Get Out of My Way
10. Transition
11. I Don’t Wanna Lose You

http://wamiband.com/wami

Betyg: 7/10

Ulf Classon

 

Ace Frehley – Space Invader

Ace Frehley Space Invader
Ace Frehley – Space Invader

Hur skulle man reagera om man på 1970-talet hamnade i en värld full av pengar, sex, droger och sprit bara på grund av att man spelade gitarr i ett band. För Ace blev frestelserna för stora och han sumpade sin plats i KISS ett par-tre gånger minst. För den gamla KISS-publiken framstår Ace ändå som den enda riktige rockaren/rebellen i bandet. Han var den coole som alltid hade en skum kommentar eller ett sjukt skratt att ta fram i intervjuer. Den mest kända intervjun är väl den med Tom Snyder från oktober 1979. (se länk nedan)

KISS (Gene och Paul) var även väl medvetna om att Ace soloskiva från 1978 var den som sålde mest av alla medlemmarnas. Ace gick bara in och körde sin rock n roll a´la KISS som vanligt och det var precis det publiken ville ha. KISS var ju trots allt världens största band vid denna tid. Men kalkonfilmen KISS meets the phantom of the park samt bristen på en gemensam KISS-platta tog udden av bandets popularitet. Även om bandet fick en gigantisk hit med I was made for lovin´you följande år så var det många fans som hittade nya idoler att följa. Sedan vet vi att KISS mer eller mindre hade en svacka tills de torkade av sig sminket 1983. Då var Ace redan ute ur bilden sedan ett par år tillbaka.

Ace fortsatte sin solokarriär under senare halvan av 1980-talet och släppte tre skivor mellan 1987-1989. Därefter skulle det dröja ända till 2009 innan nästa kom. Då vet vi förstås att original-KISS satte på sig sminket igen 1996 och gjorde sig en förmögenhet på att turnera i fyra-fem år innan bubblan sprack igen.

 

Nu fem år sedan förra plattan släpps då en ny. Inledande titellåten Space invader är en rocklåt som har en discoaktig refräng vilket bara passar in bra. Hade nästan önskat att han retats mer och gett den ett mer dansant trumbeat. Första singeln Gimme a feelin har ni säkert redan hört. En helt okej Ace-låt men lite tråkig i mina öron. Gillar då I wanna hold you bättre som låter lite The Sweet möter KISS ungefär. Covern på Steve Millers The Joker (utan busvisslingen) är även den godkänd. Sin vana trogen avslutar han skivan med en instrumental låt.

Att lyssna på hela skivan i sträck blir lite mastigt men i små portioner går den an. Tycker ändå att Ace har gjort ett klart godkänt jobb även denna gång!

FAKTA: Omslaget är gjort av ingen mindre än Ken Kelly som gjorde de odödliga omslagen till KISS-skivorna Destroyer och Love Gun.

Ace Frehley – Space Invader
Steamhammer/SPV

1. Space Invader
2. Gimme A Feelin` (radio edit)
3. I Wanna Hold You
4. Change
5. Toys
6. Immortal Pleasures
7. Inside The Vortex
8. What Every Girl Wants
9. Past The Milky Way
10. Reckless
11. The Joker
12. Starship

www.acefrehley.com

Betyg: 6 / 10

Peter Dahlberg

Jack White – Lazaretto

Jack White - Lazaretto
Jack White – Lazaretto

Den coola katten Jack White är tillbaka med en ny sologiv och efter den positiva upplevelsen med förra albumet Blunderbuss (2012) så var förväntningarna stora från mitt håll. Tyvärr infrias inte mina högt satta förväntningarna med Lazaretto. Den följer sin föregångare rent musikaliskt och vi kastas mellan rock, blues, pop, country, folkballader och rythm’n’blues men är i jämförelse allt för spretig och ojämn. Blunderbuss var ingen supersolid historia den heller men hängde ändå samman och färgades både av solsken och nattsvärta av en personlig Jack White. Lazaretto är även den känslofylld men nu känns det istället som herr White är mer ofokuserad än tidigare. Den retroälskande Jack White är i sina bästa stunder helt genialisk så att även Lazaretto innehåller njutbara stunder är det inget snack om. Inledande Three Women är stökig bluesrock med en snygg orgel och påminner om något North Mississippi Allstars inte skulle känna sig helt obekväma med att spela in. Tredje spåret Temporary Ground är oerhört snygg countrypop som lyfter sig över mängden med stråkar och en härlig pedal steel-gitarr. Would You Fight For My Love? är lite rakare och cool Jack White-rock med snygg körsång och den passar in fint i mängden men är inget som höjer skivans slutbetyg. Instrumentala High Ball Stepper är fräsig bluesrock med en rivig distad gitarr men om det är ett mänskligt eller syntetiskt läte/ljud de lagt på vet jag inte men det blir lite irriterande efter ett tag. De trevliga spåren fortsätter med Rolling Stones-osande Just One Drink som visar hur bra Whites retrorock kan låta när han är fokuserad på att göra riktiga låtar medan That Black Bat Licorice är bevis på hur bra det kan bli när hans mest yviga idéer hakar i varandra. Här får vi baktakter, en nästan rappande Jack, smäktande stråkar, gungande bas, mullrande distad gitarr och det är spretigt värre men resultatet blir härligt Jack White-coolt i slutändan. Mer sansade spår som Alone in My Home, Entitlement, I Think I Found the Culprit och Want and Able är alla väldigt snygga med piano, stråkar och så vidare men aldrig tillräckligt för att nå några exceptionella höjder.

Att skivan inte är helgjuten gör ändå inte så mycket för trots att allt inte hänger samman till hundra procent gör ändå Lazaretto till en utmaning som aldrig blir riktigt tråkig. Jack White är en uppfriskande fläkt som vågar ta nya tag på den gamla musiken. Det är inte alltid det faller väl ut, som i titelspåret som är allt för experimentell, men när det väl klickar då blir det istället så mycket bättre. Lite som tidigare nämnda North Mississippi Allstars som är upplärda i den gamla skolans bluesträsk men är nyfikna på det nya men ibland kanske förbjudna för genren. Musikaliskt kanske man inte skall dra allt för stora paralleller med North Mississippi Allstars och en Jack White på solokvist men jag förmodar att deras musikaliska sinneslag är rätt så närstående. Hur som helst så gillar jag albumet Lazaretto men White behöver stanna upp, fokusera och sedan leverera men då utan att släppa på tyglarna helt och hållet för då tror jag han återigen kan närma sig den nivån som han hade på Blunderbuss.

Jack White – Lazaretto
XL Recordings/Playground

1. Three Women
2. Lazaretto
3. Temporary Ground
4. Would You Fight For My Love?
5. High Ball Stepper
6. Just One Drink
7. Alone in My Home
8. Entitlement
9. That Black Bat Licorice
10. I Think I Found the Culprit
11. Want and Able

Betyg: 6/10

Ulf Classon