Jimmy Barnes firar 30 år som soloartist genom att släppa albumet Hindsight 29 oktober

Jimmy Barnes firar 30 år som soloartist genom att släppa albumet Hindsight 29 oktober. Nu kan du se videon till låten Going Down Alone som innehåller gästartister som Neal Schon, Jonathan Cain och Joe Bonamassa.

Foton och setlists från gårdagens spelning på Societén i Varberg.

Vår skribent Andy Flash har lagt ut bilder samt setlists från gårdagens spelning med Quireboys, Close Quarters och Shotgun RivalsSocietén i Varberg.

 

www.andyflash.se/spinechained/quireboys14.htm

www.andyflash.se/spinechained/closequarters14.htm

www.andyflash.se/spinechained/shotgunrivals14.htm

 

Days of Ashes – In the Mirror of Reconciliation

days2Days of Ashes – In the Mirror of Reconciliation

Några ord från bandets info:

Ensam på Kebnekaise mötte jag tystnaden. Där fick jag iden att skapa ett konceptalbum om en människas resa genom livet. Om en resa från mörker till ljus, tunga förluster och en uppväxt präglad av en alkoholberoende pappa. Musiken är progressiv rock/metal och albumet tar lyssnaren ut på en unik resa från de mörkaste stunder av beroende till en plats av läkning och försoning

Ja detta är sannerligen en genomarbetat konceptalbum som också tog nästan 6 år från ide till release inkluderat en 28 sidors booklet. Musiken är fylld av atmosfäriska ljudmattor, progressiva svängningar och toppat med en ypperlig vokalist. Texterna/historien om en människas resa mellan hopp och förtvivlan genom livet är berörande och kan säkert i mycket kännas igen hos oss lyssnare. Här presenteras massor av kvalitativ progressive metal från samtliga musiker, skulle jag personligen önska en dimension till är möjligen en lite tyngre produktion ”kanske är ljudbilden mer svulstig på cd än min mp3 länk?) som ett större skivbolag borde kunna ge. Skivbolag var är ni??

Karlstads bandet sticker ut med en tjej ” Jolene Fredricson” bakom slagverket (inte så vanligt inom genren) Johan Strende på keyboards som också skrivit den mesta av musiken ger oss en ballanserad ljudmatta utan att ta över liksom på gitarr Peter Henningsson gör och gästvokalisten Carita höök på spåret Watching me bleed borde anlitas även på nästa fullängdare. Ett band är aldrig bättre än vad vokalisten är brukar det heta och Fredrik Eriksson tillika textförfattare är också en av bandets styrka. Om man nu vill beskriva musiken för den icke invigde .. är Remedy Lane eran med Pain of Salvation toppat med tidiga Dream Theater rätt nära konceptet.

Watching Me Bleed den dryga åtta minuters långa spåret tillika en av favoriterna kan nog sammanfatta vad Days of Ashes står för musikaliskt så vänner av god progressive metal, här är ett nytt gäng att hålla ögonen på!

Days of Ashes – In the Mirror of Reconciliation
Jay Loe Productions

1 Prologue4:05
2 Walls of Concrete5:07
3 Sentiment7:38
4 Father2:38
5 My Face of Despair5:05
6 Watching Me Bled8:22
7 Hitting the Ground2:54
8 I Don’t Blame You5:15
9 Kisagatomi7:34
10 The Core of Myself5:59
11 Touching Spirituality6:08

Betyg: 8/10

Conny Myrberg

Rebellious Spirit – Obsession

Rebellious Spirit - Obsession - 2014Rebellious Spirit – Obsession

Innan tyskarna i Rebellious Spirit ens fått hår på bröstet så hade de släppts sin debut och knappt ett år efter så är nu uppföljaren här. Inte många kan säga att de släppt två album innan de ens kommit ur skolåldern så något rätt måste de ju göra tycker man. Detta, mitt första möte med bandet, ger mig tyvärr ingen större svar till varför just dessa grabbar förtjänar att bland annat få åka med Axel Rudi Pell på turné. Visst, här finns ungdomlig energi, catchy refränger och ett tungt men radiovänligt sound men det finns inget i deras melodiska hårda rock som inte har gjorts förut och då bättre. Rent musikaliskt landar kvartetten i en mix av åttiotalets melodiska Los Angeles och mer modern trallvänlig radiorock/metal. Jag vill säga att de påminner om Hardcore Superstar men det känns inte helt rätt. Däremot så tycker jag de påminner en del om sina landsmän i Kissin’ Dynamite men även lite Gotthard och Axxis går att skönja. Jag måste faktiskt ge dem ett litet plus i kanten för att de lyckas hitta en liten gnutta eget uttryck i musiken och en del av det står sångaren Jannik Fischer för. Tyvärr är det inte för att han är något utöver det vanliga. Han är ju inte gammal pojken så det finns ju inget tryck i rösten att tala om och hans tyska accent bryter igenom emellanåt vilket gör att sången ibland känns aningen grötig. Det gör att den tyngd och klarhet som behövs i sången till sådan här musik går lite förlorad. Men det är inte där problemet med Obsession ligger. Problemet är att låtarna är allt för ointressant. Det är för tillrättalagt och på tok för strömlinjeformat för att detta skall, inte bara tilltala mig, utan även kunna slå igenom på bredare front. Men grabbarna har ju hela livet framför sig. Fortsätter de bara att slipa på sina låtar och odlar lite hår på sina bröst så kan de nog i framtiden bli ganska hyfsade om än inte superstora i den hårda musikbranschen.

Rebellious Spirit – Obsession
Steamhammer/SPV

1. Obsession
2. Lost
3. Silent Scream
4. Walls of Lies
5. Summer Moved On
6. Confidence Men
7. Look What I’ve Become
8. Between the Highs and Lows
9. Together
10. Forever and Ever
11. In My Dreams
12. Breakout

www.rebelliousspirit.de

 

5/10

Ulf Classon

The Tea Party – The ocean at the end

The Tea Party - The ocean at the endThe Tea Party – The ocean at the end

Ett band som har fått skamlöst liten uppmärksamhet inom de progressiva kretsarna är det Kanadensiska bandet The Tea Party. Själv kom jag i kontakt med bandet när jag för ett antal år sedan fick en platta med dem av en polare. Tyvärr hamnade plattan orörd och inte genomlyssnad i skivskåpet och återupptäcktes först flera år senare. Till min stora glädje upptäckte jag då ett fantastiskt band som jag därefter inte har hittat någon annan motsvarighet till.

Historien om The Tea Party tog sin början i staden Windsor, Ontario, Kanada när Jeff Martin, Stuart Chatwood och Jeff Burrows tidigt 1990 slog sig samman och bildade bandet. Man släppte året därpå sin självbetitlade debutplatta, men det var i samband med andra släppet Splendor Solis -93 som man började hitta sin egen mycket unika stil som var inspirerad av mellanösterns tonspråk. Detta sound förfinades och utvecklades på de följande plattorna och The Tea Party fick tidigt epitetet: Moroccan-Roll på grund av sina österländska influenser. Bandet hade precis som Led Zeppelin anammat detta udda tonspråk och instrumentering, men man byggde till skillnad från Zeppelin hela sitt sound på det. Detta inte minst genom att man använde sig av en stor mängd udda stränginstrument och slagverk. Efter ett antal riktigt bra plattor: The edges of twilight –95, Transmission –97, Triptych –99 och The interzone mantras –01, kröntes karriären 2004 då den makalöst bra plattan Seven circles släpptes. Plattan innehöll en nyvunnen tyngd och komplexitet som kändes extra spännande och gjorde den till i mina öron bandets absoluta mästerverk. Tyvärr hade det vid denna tidpunkt börjat knaka rejält i fogarna inom bandet och man splittrades nästkommande år efter nästan två miljoner sålda plattor världen över.

Efter ett uppehåll på nästan tio år återförenades bandet då man gav sig ut på en turné i hemlandet och Australien vilket också utmynnade i en riktigt bra live-platta: Live from Australia. Nu har bandet äntligen återkommit med ett nytt studioalster betitlat The ocean at the end. Redan vid första genomlyssningen känns det mesta väldigt välbekant och välljudande! Speltekniskt är samtliga i bandet mycket skickliga och man har i rytmsektionen med Stuart Chatwoodoch Jeff Burrows ett grymt sväng och groove som ger ett mycket drivet sound. Jeff Martin har en mycket varm, mörk och kraftfull stämma som tillsammans med ett utmärkt gitarrspel också bidrar till bandets egensinniga sound. I kombination med det österländska tonspråket ger det helt unikt sound.

Låtmaterialet på nya alstret får nog betecknas som det mest lättillgängliga i bandets karriär hittills och består till största delen av godkända spår. Det finns också några riktigt bra spår som: The L.o.C, The black sea, Submission och framförallt The ocean at the end. Sistnämnda låt har stora likheter med Zeppelin-låten Since I´ve been loving you och byggs upp på ett liknande sätt. Jeff Martin levererar i låten ett gitarrsolo som självaste Jimmy Page hade kunnat vara mäkta stolt över, om det nu hade varit han som lirat.

Tyvärr innebär det mer lättlyssnade formatet att mycket av den tyngd och komplexitet från förra studioplattan gått förlorad, vilket jag saknar mycket. Totalt sett känns The ocean at the end ändå som en välkommen återkomst till den progressiva scenen, men jag tycker faktiskt att plattan känns lite väl uddlös för att komma från ett så meriterat band som The Tea Party. Slutintrycket blir ju ändå klart godkänt men förväntningarna var betydligt högre ställda än så.

The Tea Party – The ocean at the end
InsideOut Music

1.   The L.o.C
2.   The black sea
3.   Cypher
4.   The maker
5.   Black roses
6.   Brazil
7.   The 11th hour
8.   Submission
9.   The cass corridor
10. Water´s on fire
11. The ocean at the end
12. Into the unknown

www.teaparty.com

www.facebook.com/theteapartyofficial

 

Betyg: 6,5 / 10

Staffan Vässmar

Livingston – Animal

Livingston - Animal - 2014
Livingston – Animal

Det här var jag inte beredd på när jag tog mig an en ny albumrelease från ett välrenommerat heavy metal-bolag. Hade jag hört Livingstons musik tidigare så hade jag aldrig tagit mig an att recensera detta, deras tredje album, heller för den delen för detta var inget vidare. Dessa britter som omlokaliserade sig från London till Berlin och ”slog igenom” skall tydligen vara väldigt framgångsrika med bland annat en hitsingel vid namn Broken. Men jag har då aldrig hört talas om varken dem och eller hört deras musik vilket känns lite konstigt då jag slukar det mesta som kommer i min väg oavsett genre så länge det är gitarrbaserat. Men jag skulle bli förvånad om de skulle slå igenom på en bredare front för även om Animal är ett väl genomfört hantverk som är snyggt paketerad så är inte detta något som den breda massa tuggar i sig. Musikaliskt rör dom sig i ett luddigt poprockigt landskap i mellantempo där en del metalliska inslag susar förbi och allt är väldigt emotionellt och det är de stora och deppiga känsloutryckningarna som gäller. Ljudbilden känns programmerad och en ständig ekoeffekt ligger och gnager på trumhinnan. Jag kommer att tänka på band som U2, Muse, The Killers och även lite Manic Street Preachers men närmast hamnar de nog Chris Cornells James Bond-låt You Know My Name minus stråkarna. Eller nej, det gör dom nog inte, men ändå inte överdrivet långt ifrån. Oavsett så dryper det av melodier och catchy refränger mitt i en melankolisk känslostorm som garanterat lär attrahera en och annan nedstämd tonårstjej. Låtar som Chemicals och The Hunter kan säkert leta sig in på de alternativa rockradiostationerna men i min stereon kommer de för evigt att vara ospelade från och med nu.

Livingston – Animal
Long Branch Records/SPV

1. Intro
2. When it Goes Away
3. Big Mouth
4. Chemicals
5. Time Bomb
6. Skin & Bones
7. The Hunter
8. Opposite Tracks
9. In My Head
10. Into the Rain
11. Reckless
12. Human Animal

www.livingstonmusic.co.uk

 

Betyg: 3/10

Ulf Classon

Ironbird – Black Mountain

Ironbird - Black Mountain
Ironbird – Black Mountain

 

Precis när man börjar fundera på vart svenska Mangrove tagit vägen så dyker gitarristen Magnus Jernström upp som gubben i lådan med ett nytt band vid namn Ironbird. Denna järnfågel är precis vad en riffjunkie som mig behöver just nu när höstens stora vemod börjar rulla in. De lyckas kombinera Black Sabbaths tunga sjuttiotalsriffande med nittiotalets stonerrocksgung utan att det skär sig det minsta. Däremellan petar de in ett svängigt Thin Lizzy-riff, lite yvigt Led Zeppelin-djup och inte allt för sällan kommer jag att tänka på Pepper Keenan-eran av Corrosion of Conformity. Det bästa med alltihopa är att de inte tvingar ner alla influenser i en och samma gryta utan varje låt har fått sin egen identitet. Tillsammans med bandets härliga förmåga att knyta samman låtarna med varandra gör att Black Mountain blir ett väl sammansatt och varierat album. Många band inom den så kallade retrorock-genre har en tendens att bli allt för odynamiska och bara riffa på men Ironbird undviker den fällan utan problem. En del av det är sångaren Rasmus Jansson förtjänst som har en förmåga att anpassa sig efter vad låten behöver. På det blytunga titelspåret lägger han sig till med ett högt Ozzy Osbourne-register, på de spår som andas mer ökenrock så hittar han ett lägre tonfall och på de mer sansade låtarna får han utnyttja hela sin strupe. Jag säger inte att han har det bredaste registret en sångare kan han men till denna sorts tunga rock så funkar det utmärkt och han utnyttjar de resurser han har mycket bra. Detta är en debut som smakar mumma för en sådan som mig som har fallit för den nya vågen av gammal tung rock. Med en speltid på strax under fyrtio minuter så har albumet en lagom längd för att det inte skall bli för långrandigt men ändå lämna ett sug efter att få höra mer. Låten som bär bandets namn har snabbt blivit en favorit och jag ser fram emot vad detta band kan uträtta i framtiden. Men först och främst väntar jag ivrigt på vinylutgåvan för jag tror att det retrodoftande sound bandet lyckas få till kommer blomma ut än mer när det väl spelas upp på svart vax. Precis vad denna sorts musik förtjänar.

Ironbird – Black Mountain
Transubstans Records/Record Heaven

1. Hard Times Light Shines
2. Black Mountain
3. Waterfall (The Sky is Burning When Your Soul Turns to Ashes)
4. Tomorrows Dream
5. Ironbird
6. Up On the Hill
7. In Time
8. Nothing’s Real

www.facebook.com/ironbirdsweden

https://soundcloud.com/transubstans-records/ironbird-black-mountain

 

Betyg: 8/10

Ulf Classon