Pendragon – Masquerade 20

Under 2016 firade Pendragon sitt klassiska neoprogverk The Masquerade Overture (1996) med en turné som förevigades i Katowice, Polen. Konserten är oerhört väl inspelad. Det visuella är levande och följsamt och ljudupptagningen fångar allt från nye trummisen Jan-Vincent Velazcos intrikata spel till körsångerskorna Christina Booth (Magenta) och Verity Smiths (Clive Nolans musikaler She och Alchemy) harmonier. Däremellan har vi naturligtvis kärntrion Clive Nolan (keyboards), Peter Gee (bas och keyboards) samt bandledaren, gitarristen, sångaren Nick Barrett i sedvanlig högform.

Konserten inleds med huvudverket i sin helhet, från början till slut som sig bör. The Masquerade Overture lämpar sig väl för den här typen av helt album-konsert då den täcker in gruppens vid den tiden samtliga särdrag och har ett naturligt flöde som ger lyssnaren en närapå filmisk känsla. Den andra halvan av konserten vigs åt det moderna Pendragon som är betydligt hårdare, mörkare och med ett djupare textmässigt budskap än det ofta romantiska och fantasyinspirerade tidiga Pendragon.

Som nämnt är musikerna lysande rakt igenom. I synnerhet Nick som verkligen lever upp och gläds åt publikens respons åt det fina framförandet av The Masquerade Overture. Både bandet och albumet har åldrats med värdighet och jag kan utan tvekan utropa Masquerade 20 till en förädling av ursprungsverket. Nick är numera en fullfjädrad gitarrist och har utvecklat en råare version av David Gilmour (Pink Floyd) och Andrew Latimer (Camel). Att han i sången får stöd av körsångerskor är också ett plus. Jag hade gärna sett fler moderna låtar som ”Skara Brae” och ”Eraserhead”, och möjligen också den långlivade ”Queen of hearts”, men faktum är att materialet från det senaste albumet Men Who Climb Mountains (2014) växer ett snäpp i liveformatet och gör att helhetsintrycket blir starkt positivt. Pendragon är ett band som efter snart 40 år alltjämt utvecklas och samtidigt behandlar sin historia med respekt.

Pendragon – Masquerade 20
Metal Mind Productions

Masquerade 20
The Masquerade Overture
As Good As Gold
Paintbox
The Pursuit of Excellence
Guardian of my Soul
The Shadow
Masters of Illusion
King of the Castle
Schizo
Beautiful Soul
Faces of Light
Nostradamus
Explorers of the Infinite
Come Home Jack
This Green and Pleasant Land
Breaking the Spell
Indigo

http://www.pendragon.mu/

Betyg: 9/10

Jukka Paananen

Roger Waters album Is This The Life We Really Want? ute i juni.

Roger Waters första studioalbum på tjugofem år med titeln Is This The Life We Really Want? släpps den 2:e juni via Columbia Records.

Is This The Life We Really Want?

When We Were Young
Déjà Vu
The Last Refugee
Picture That
Broken Bones
Is This The Life We Really Want?
Bird In A Gale
The Most Beautiful Girl
Smell The Roses
Wait For Her
Oceans Apart
Part Of Me Died

Joe Bonamassa släpper akustisk konsert från New Yorks Carnegie Hall

Den 21 och 22:a januari förra året spelade Grammy-nominerade rock- och bluesgitarristen, sångaren och låtskrivaren Joe Bonamassa två unika akustiska konserter på anrika Carnegie Hall i New York. Båda konserterna spelades in och sammanställdes till Joe Bonamassa Live At Carnegie Hall – An Acoustic Evening. Skivsläpp (dubbel-CD, dubbel-DVD, Blu-ray och trippel-LP) 23:e juni via Mascot Label Group.

 

1. THIS TRAIN
2. DRIVE
3. THE VALLEY RUNS LOW
4. DUST BOWL
5. DRIVING TOWARDS THE DAYLIGHT
6. BLACK LUNG HEARTACHE
7. BLUE AND EVIL
8. LIVIN’ EASY
9. GET BACK MY TOMORROW
10. MOUNTAIN TIME
11. HOW CAN A POOR MAN STAND SUCH TIMES AND LIVE?
12. SONG OF YESTERDAY
13. WOKE UP DREAMING
14. HUMMINGBIRD
15. THE ROSE

Bent Knee skriver på för InsideOut Music/Sony Music Entertainment.

Bent Knee skriver på för InsideOut Music där albumet Land Animal släpps den 23:e juni. Videon tillika titelspåret ser du här.

 

 Land Animal

1. Terror Bird
2. Hole
3. Holy Ghost
4. Insides In
5. These Hands
6. Land Animal
7. Time Deer
8. Belly Side Up
9. The Well
10. Boxes

https://www.facebook.com/BentKneeMusic/

 

 

Mark Papagno – The Man Whom The Trees Loved

Den amerikanske gitarristen Mark Papagno har släppt albumet ”The Man Whom The Trees Loved” som förutom hans eget gitarrspel innehåller väsentliga bidrag från tre välkända musiker inom Progrocken: Adam Holzman (keyboards) från Steven Wilson Band) och Bryan Beller (bas) och Marco Minnemann, båda från The Aristocrats. Den sistnämnde ingår ju även i The Mute Gods tillsammans med Nick Beggs och Roger King

Med en sådan uppsättning musiker kan väl inget gå fel, eller? Det gör det inte heller men det är å andra sidan inte den storstilade succé som man kanske först förväntade sig. Vad vi får lyssna till ligger nära det som vi brukar beteckna Fusion, d v s en sorts blandning mellan rock (med progressiva rockelement) och jazz. Förvisso ganska svängigt (mest tack vare Marco Minnemanns eminenta spel bakom trummorna) och oftast med njutbara gitarr-riff och keyboardkomp. Men jag tycker det är något som saknas. Detta något är enligt min mening gedigna kompositioner med tydlig struktur. Istället är det ett antal lösa element som blandas hela tiden. Vandringar i ackord, upp och ned, utan tydliga mål där bästa exemplet är låten ”Darkness Falls” (förutom den mycket snygga inledningen). Den låt som ändå fungerar bäst är den inledande ”The Listener”. Här kommer alla musiker till sin rätt och Marks gitarrsound är riktigt fint. Men bästa låten på plattan är för mig ändå den lugna (och trumfria) ”When the rain begins”. Lugn och stämningsfull med fin harmoni mellan gitarr och keyboards.

Slutbetyget blir klart godkänt men man känner ändå en viss besvikelse med tanke på uppsättningen musiker. Å andra sidan, den som vill höra Marco Minnemann i högform bakom trummorna kan absolut uppskatta denna platta.

Mark Papagno – The Man Whom The Trees Loved
Egenproducerad

1. The Listener
2. Where Memory Sleeps
3. Darkness Falls
4. When The Rain Begins
5. Ritual
6. A ”cause du sommeil et á cause des chats”: Because of Sleep and because of the Cats
7. The Man Whom the Trees Loved
8. The Vanishing

http://markpapagnomusic.com/

Betyg: 6/10 

Karl-Göran Karlsson

Hidden Lands – Halycon

Uppsalakvartetten Hidden Lands tredje album tar avstamp i sina båda föregångare. Det är symfonisk rock med en mjuk ljudbild som för tankarna till neoprog. Men man öppnar också nya dörrar när keyboardisten Hannes Ljunghall strängar sina gitarrer.

Melodirikedomen som strömmar från cd:n är som Mozart på ett silverfat. Det är enkelt och lättillgängligt men samtidigt finurligt arrangerat och naturligt flödande. Ljunghalls synthar har alltid en mjuk ton men alternerar mellan uppfriskande blåsfanfarer, pianomelodier, rytmiskt klämtande malletinstrument som marimba och xylofon samt svävande och susande toner man känner igen från Tony Carey (ex-Rainbow, Planet P Project). I inledande ”The prince of goofs” bubblar marimbafigurerna omlott i ett fusionlikt arrangemang med Yes-lika bas- och gitarrdrillar. Bruno Edlings verser låter djupt deltagande innan han förlöser en allsångsvänlig refräng som för tankarna till det kanadensiska Saga. ”Water spirit” avtäcker trollska bilder, som en morbid John Bauer, till toner som för tankarna till ett slags symfonisk doom. Den instrumentala ”Ulleråker” är å andra sidan som en tondikt redo att gestaltas på en balettscen medan ”No one is in this for love” öser som ett furiöst Rush med sina rafflande synt-gitarr-bas-trumsynkoper. Texterna är definitivt värda ett omnämnande. De känns personliga men ändå tillräckligt öppna för lyssnarens egna tolkningar. Hör bara den tio minuter långa och gripande balladen ”The silent service”. Och så har vi det hemliga vapnet. Oftast lutar sig gitarristen Ljunghall mot Yes och Steve Howe även om den vackra ”Songbirds” snarare gränsar till Marillion. Men oavsett vilket, när jag lyssnar på avslutande ”Rooftop farewell” känns Hannes som en gitarrist som bara väntat på rätt tillfälle att komma ut. Och Halycon är tillfället. Albumet är smockfullt med variationsrik musik som lockar till upprepad lyssning. Och med lite mer luft runt Phillip Bastins bas och Gustaf Nybergs trummor hade inspelningen varit lika suverän som musiken och framförandet.

Hidden Lands – Halycon
Progress Records

1. The Prince Of Goofs
2. Water Spirit
3. Ulleråker
4. No One Is In This For Love
5. The Silent Service
6. Songbirds
7. Octavius
8. Rooftop Farewell

https://www.facebook.com/HiddenLands

Betyg: 9/10

Jukka Paananen

Lonely Robot – The Big Dream

Lonely Robot – ett projekt som är helt och hållet i händerna på den suveräna sångaren och låtskrivaren John Mitchell – kommer nu med sitt andra album sen debuten 2015. Första plattan ”Please Come Home” var en sensationellt bra platta för mig även om jag kände till John sen tidigare ifrån band som It Bites, Kino och Frost*. Förväntningarna var därför höga på uppföljaren. Som vanligt har John hand om det mesta på plattan, d v s i princip allt utom trummorna som spelas av den hårt slående Craig Blundell som är känd från turnéerna med Steven Wilson. Vissa sånginslag görs dock även av Kim Seviour, Heather Findlay och Marillion-sångaren Steve Hogarth (den sistnämnde dock enbart som bakgrundssångare).

Science Fiction-känslan från första plattan är kvar och den här gången har huvudpersonen (”The Astronaut”) hamnat på en okänd planet efter att ha varit nedsövd (”in hibernation state” – vi känner igen det från filmer som t ex Stanley Kubricks ”2001 – ett rymdäventyr) under lång tid. När han vaknar upp finner han att han hamnat i ett skogslandskap och att märkliga figurer med djurhuvuden finns runt omkring. Vad som sedan händer är lite svårt att få grepp om från texterna som känns tämligen surrealistiska. Istället är det temat liv och död som genomsyrar verket vilket förmodligen har sin bakgrund i själva tanken på att kunna genomföra en sån här ”inhibernation”. Till sin hjälp i resonemangen kring liv och död har John anlitat den kände brittiske skådespelaren Lee Ingleby som framförallt är känd för sin medverkan i Harry Potter-filmerna som karaktären Stan Shunpike men han har också medverkat i en mängd engelska TV-produktioner. På den här plattan fungerar han lite grand som berättare i bakgrunden på flera av låtarna, inte minst i inledningslåten ”Prologue (Deep Sleep)” där han återger funderingar och tankar på hur vi kan föreställa oss hur det är att vara död eller hur det är att födas. Exempelvis med strofer som ”to goto sleep and never wake up” eller ”waking up without remembering ever having gone to bed”! En intressant tes som framförs är att de perioder på natten då vi sover utan att drömma är det närmaste vi kan föreställa oss döden. Dessa perioder är ju helt tomma för oss – ett gap i tillvaron som vi helt enkelt inte kan få grepp om eller minnas. I vilket fall, de här korta monologerna är väldigt effektfulla, inte bara i inledningslåten utan på många andra ställen på albumet. Det ger en intressant filosofisk touch till verket som jag verkligen gillar.

Musiken då? Ja, den som skaffade förra plattan kommer att känna igen sig. Flera av låtarna (t ex ”Symbolic”) låter närmast exakt som låtar på den första plattan. Det här gör att jag kanske inte blev riktigt lika positivt överraskad av den här skivan jämfört med debuten. Alltså, lite för lite variation och spåren är heller inte riktigt lika starka som t ex ”God vs Man” och ”Are We Copies?” på debuten. Men här finns helt klart några riktigt bra låtar även på denna platta. Jag gillar exempelvis den mystiska inledningen ”Prologue (Deep Sleep)” med sköna, mystiska stämningar och utmärkt recitation av Lee Ingleby. Den därpå följande ”Awakenings” är betydligt hårdare med ett fantastiskt tätt och djupt sound (jag älskar basgångarna och pianoklinket) och fin sång (delvis i flera stämmor) av John. Låten har ett mycket skönt parti i slutet med mellotronstråkar och ett fint gitarrsolo som för tankarna till Porcupine Tree. Även följande låt ”Sigma” är fin med en mycket snygg refräng och sköna harmonier tillsammans med en distinkt takt frambankad av Craig Blundell. Det här är kanske den låt som ligger närmast ”hitlåtarna” från den tidigare plattan.

Efter denna starka inledning sjunker nivån en del. ”In Floral Green” är en lugnare, närmast lite smörig låt där vi återigen hör Lee Inglebys funderingar. ”Everglow” (som även släppts som video) är en tung, närmast lite överproducerad låt där pulsen och andhämtningen går upp rejält. Samma sak kan man nog säga om ”Symbolic”. En fin låt men, som redan sagts, det här har man hört förut. ”The Divine Art of Being” är en lite överambitiös ballad som även den känns lite väl smörig för oss som gillar Prog. Men innan plattan är slut kommer ändå en riktigt bra låt (titellåten) där man i den långa instrumentella inledningen återigen får vibbar av Porcupine Trees tidigare alster. Nya recitationer kommer på slutet kompat av härliga mellotronstråkar. Till slut kommer så den lilla textsekvensen om ”Lonely Robot” (”please, come home….”) som vi känner igen från första plattan och den avslutas med något som förefaller vara en raket som startar. Är det dags att lämna den här märkliga planeten, kanske? Det här är nog min favoritlåt på plattan, trots avsaknaden av Johns härliga sång.

Något som tyvärr drar ner betyget för mig på denna platta är Craigs sätt att spela trummor. Istället för att hålla en tät och robust takt på låtarna gör han ständiga utflykter och improvisationer som får en att känna att nu har han tappat takten helt för en stund. Det här är irriterande, tycker jag. Dessutom är jag förvånad över hur dominant spelet på bastrummorna är jämfört med spelet på de övriga mindre trummorna i de högre tonregisterna och på cymbalerna. Det känns obalanserat och onödigt ”bullrigt” (finner inget bättre ord). Här kunde kanske John haft lite stramare tyglar på den gode Craig.

Men, det här är helt klart en jättebra platta (särskilt för er som gillar John Mitchell) som jag gärna rekommenderar.

Lonely Robot – The Big Dream
InsideOut Music

Prologue (Deep Sleep)
Awakenings
Sigma
In Floral Green
Everglow
False Lights
Symbolic
The Divine Art Of Being
The Big Dream
Hello World Goodbye
Epilogue (Sea Beams)

Lonely Robot

Facebook

Betyg: 7/10 

 

Karl-Göran Karlsson