Asia – Gravitas

Asia - Gravitas
Asia – Gravitas

Jaha, då har skrivkrampen även drabbat en så pålitlig grupp som Asia. Bara för två år sedan när de släppte XXX var kvaliteten skyhög. Sedan dess har Steve Howe hunnit sluta och en ny gitarrist, Sam Coulson, har anställts i bandet. Förmodligen var han sjukskriven under hela skivinspelningen då han endast hörs på något solo här och där. På spelningen med Asia på Sweden Rock Festival i somras fick han desto mer plats och dränkte nästan stackars Geoff Downes med sin gitarr. Det har Geoff återställt med råge på denna skiva. Dock utan sina sedvanliga melodier och fanfarer.

Den enda behållningen jag har av denna skiva är låten I would die for you. Resten låter som överblivet material från de senaste skivorna. Svaga melodier och en John Wetton som sjunger sina typiska sångmelodier.

Produktionen är i mjukaste laget kan jag tycka också när jag ändå håller på. Skivan är producerad av herrarna John Wetton och Geoff Downes själva. Lite mer stuns i trummorna kunde det vara och som sagt, gitarrerna hörs knappt.

Kort sagt, en svag Asia-skiva. Okej, låten Joe DiMaggio´s glove är inte så pjåkig heller men låter mer som något från en soloplatta med John Wetton. Även Nyctophobia (mörkerrädsla) har sina poänger men lyfter aldrig och blir därför med sin låtlängd väldigt tjatig. För att inte tala om titelspåret Gravitas som börjar sakralt och sedan ganska lovande men sen händer ingenting och detta har de dragit ut på i över åtta minuter!?

Nä, skärpning!

Asia – Gravitas

Frontiers Records

  1. Valkyrie
  2. Gravitas
  3. The Closer I Get To You
  4. Nyctophobia
  5. Russian Dolls
  6. Heaven Help Me Now
  7. I Would Die For You
  8. Joe Di Maggio’s Glove
  9. Till We Meet Again

www.originalasia.com

5 / 10

Peter Dahlberg

No Sinner – Boo Hoo Hoo

No Sinner - Boo Hoo Hoo
No Sinner – Boo Hoo Hoo

No Sinner från Vancouver är tveklöst ett av de coolaste banden jag hört på länge. Colleen Rennison sjunger som om Beth Hart vore hennes mamma och Janis Joplin hennes mormor. Musiken är som om Black Keys hade varit med och producerat soundtracket till filmen The Commitments (1991). Men jag känner ändå att jag inte riktigt beskriver hur Boo Hoo Hoo låter…

Ljudbilden är helt och hållet rakt upp och ner, inga krusiduller; trummor, bas och gitarr med enstaka gitarrpålägg och givetvis den fräsande stubintråden Colleen Rennisons sång. I titelspåret ligger ett lätt blås och svalkar i bakgrunden; man märker det knappt men det ger den medryckande låten dess soul/R&B-känsla. Det är gott om influenser från 60-talet. Animals och Janis Joplin återkommer med jämna mellanrum och precis som Beth Hart är Rennison utan tvekan påverkad av sångerskor som Nina Simone, Aretha Franklin och Etta James. Det enkla men personliga gitarrspelet av Eric Campbell imponerar också. Det är naket, en del eko och slide-effekter, men framför allt blir det aldrig för mycket, exakt det som faller på läppen. Orgel i den närmast gospelsmäktande Rise up är ett exempel på den smakfulla produktionen. Gruppen använder kryddorna där de ska vara, inte för att dölja dåliga råvaror. Låtarna är nämligen förstklassiga och snyggt infattade i helheten. Om jag avtvingar mig tre spår att spela varje vecka resten av året väljer jag nyss nämnda Rise up, Black Keys-dånande Devil on my back och September moon, som hade förgyllt Bob Dylans förstklassiga album Oh Mercy. Bara för att markera var ribban ligger.

No Sinner – Boo Hoo Hoo

Mascot Label Group / Provogue

  1. Boo hoo hoo
  2. Love is a madness
  3. Runnin’
  4. If anything
  5. Work song
  6. That’d be the day
  7. Rise up
  8. Devil on my back
  9. September moon

nosinner.com

Betyg: 9 / 10

Jukka Paananen

Osta – Nova Good morning Dystopia

Osta – Nova Good morning Dystopia
Osta – Nova Good morning Dystopia

Ett angenämt symfoniskt eller om man så vill progressivt verk från polska Osta, ja genrebenämning är ett återkommande samtalsämne och ”progressive” ett som många slänger sig med idag är ju nytänkande vilket den sk. ”progressiva rocken” en gång var på 70-talet.

Här presenteras en behaglig platta med inspiration från just 70-talets symfoniska art. Tankarna hamnar rätt omgående i Pink Floyd’s musikaliska värld och allteftersom spåren avlyssnas växer albumet gradvis. Ljudbilden är klanderfri även om spänningshalten i musiken håller sig till den mer lågmälda arten. Porcupine Tree och deras kanske mera moderna variant av genren stundar även de i tankarna när man befinner sig i det intensiva lyssnandet och ibland svävar även det musikalisk ut i det mer jazzinfluerande.

Duon som det egentligen är med de två unga herrarna Tobias Geberth och Leon Ackermann plus gäster presenterar inte bara en skolad presentation av musik, de gör det med bravur så även om de hyllar sina idoler som exempelvis i spåret The Guards ”tänker då naturligtvis på Pink ”God” Floyd, får de mer än godkänt.

Osta – Nova Good morning Dystopia

Progressive Promotion Records

  1. Prologue 4:51
  2. Fragile Freedom 5:35
  3. Alienation 4:34
  4. Subway 5:13
  5. Red Sky 4:59
  6. Insomnia 6:12
  7. The Guards 9:27
  8. Alaska 4:45
  9. Shine 4:37
  10. Epilogue 3:41

Betyg: 7 / 10

Conny Myrberg

Dynazty – Renatus

Dynazty - Renatus
Dynazty – Renatus

Dynazty visar här upp att de har en del talang samtidigt som de är lite begränsade i sitt uttryck. Influenserna är många men det nya jag kan höra är sneglingen åt framförallt Dead By April och Pain. Kanhända var det såhär det skulle låta redan på föregående skiva då Peter Tägtgren rattade det hela. För att inte fler producenter skulle missförstå dem beslöt de att göra jobbet själva denna gång. Låter ljudmässigt ganska bra faktiskt. Speciellt sången låter bättre än någonsin tidigare. Sångaren, Nils Molin, är klart bandets största styrka. Musikerna är medelmåttiga men backar upp Nils på ett bra sätt.

Låtmässigt är det tyvärr ganska upprepande med dessa taggtråds-gitarrer och smattrande baskaggar a´la Dead By April. Det man hör bakom den moderna fasaden är annars ett bra heavy metal-band. Många bra Dio-passager passerar skivan igenom. En låt har dock fastnat ordentligt och det är Incarnation som jag gillar mycket. Även om refrängen är väldigt power-mässig så älskar jag verserna och framförallt bryggan. Mer sådan dramatik tack! Run amok har ett riktigt grymt gitarriff och är helt ok i övrigt också. Jodå, Unholy deterrent är bra den med! Där har ni en trojka som imponerar.

Som sagt, skulle de ägna sig uteslutande åt mer heavy metal och mindre klatschiga refränger skulle detta kunnat bli riktigt bra. Bandet är okej men med mer träning skulle kanske någon träda fram lite mer virtousmässigt. Nu har de dock en kanonsångare i Nils som använder sin röst ypperligt skivan igenom. Klart godkänd skiva men en del identitetsarbete, i mitt tycke, återstår.

Dynazty – Renatus

Spinefarm

  1. Cross The Line
  2. Starlight
  3. Dawn Of Your Creation
  4. The Northern End
  5. Incarnation
  6. Run Amok
  7. Unholy Deterrent
  8. Sunrise In Hell
  9. Salvation
  10. A Divine Comedy

www.dynazty.com

Betyg: 6 / 10

Peter Dahlberg

Superdrama – The Promise

Superdrama - The Promise
Superdrama – The Promise

Superdrama är ett nytt tyskt band som här släpper sitt första verk som sannerligen låter som att man har förflyttats direkt tillbaka till 60- och 70-talet igen. Det var faktiskt länge sen jag hörde ett band som låter så genuint likt de gamla förebilderna från den första Prog-vågen. Enkelt utryckt så känns det här som en ganska fantastisk mix av Van der Graaf Generator, Procol Harum, Ekseption, Mike Oldfield, Genesis och Yes.

Nåväl, bara för att det låter bekant så är det ju inte givet att det blir bra. Sanningen att säga så var mitt första intryck av musiken ganska negativt eftersom jag noterade ganska stora brister i teknik hos gitarristen Michael Hahn, väldigt mycket falsksång hos sångaren Robert Gozon och ett och annat felsteg bakom Moogen hos Thilo Brauss. Men den här plattan växte och växte med tiden. Jag är väldigt svag för bra keyboards i musiken och det är det verkligen här. Thilo Brauss gör verkligen ett underbart arbete bakom tangenterna trots vissa missar. Varma sköna klanger från piano, hammondorgel och mellotron. Framförallt orgelspelet är makalöst bra och man får verkligen häftiga associationer till exempelvis det bästa med Procol Harum i flera av sångerna. Sen måste jag säga att även övriga musiker har vävt samman kompositionerna till riktigt njutbara alster när man lyssnat igenom dem några gånger. Med andra ord väldigt genomtänkta låtar där inte mycket lämnats åt slumpen. Ni som gillar Peter Hamill kan nog tänkas gilla denna platta skarpt för Robert sjunger bitvis väldigt likt honom. Den enda mer moderna associationen jag får är till den svenska gruppen Carptree (särskilt i låten Beyond the edge där sångstilen är väldigt lik Niclas Flinks).

Samtliga låtar är klart njutbara på plattan och det är svårt att plocka ut några favoriter. Men låtarna Turn the stone, Beyond the edge och avslutningslåten The Promise förtjänar nog att lyftas fram lite extra. Särskilt avslutningslåten är en sån där härligt varm och lite småsorglig sak som undertecknad smälter som smör inför. En perfekt mix av Procol Harum och Peter Hamill/Van der Graaf Generator.

En härlig platta som varmt rekommenderas för riktiga retro-prog-fans. Betyget dras dock ner något p g a lite tekniska brister och kanske för att det helt enkelt är lite för mycket retro i soundet.

Superdrama – The Promise

Progressive Promotion Records

  1. Chance of a Lifetime (05:19)
  2. Evening the Odds (06:45)
  3. Turn the Stone (10:51)
  4. In Love for a Day (06:41)
  5. Beyond the Edge (09:15)
  6. Healing Earth (05:58)
  7. The Promise (11:44)

Betyg: 7 / 10

Karl-Göran Karlsson

Vandenberg’s Moonkings – Vandenberg’s Moonkings

Vandenberg's Moonkings
Vandenberg’s Moonkings

När Adrian Vandenberg klev av rock’n’roll-tåget efter Whitesnaketurnén The Last Hurrah 1998 kunde han blicka tillbaka på en 20 år lång karriär som en av Hollands internationellt sett mest kända rockgitarrister: Debuten med Teaser 1978, de tre Vandenbergalbumen under första halvan av 80-talet, medlemskapet i Whitesnake 1986-1991, Manic Eden 1994 och sedan Whitesnake igen 1994-1998. Nu återvänder holländaren med gruppen och albumet Vandenberg’s Moonkings; rivig rock’n’roll, bluesiga riff och pulserande sväng.

Lust and lies, Close to you och Good thing är en gyllene starttrojka där pang på rödbetan, vi har inget att förlora-mentaliteten gör att alla classic rock-referenser stannar i bakgrunden. Feel it och Leave this town är inte lika intensiva som inledningsspåren men inte mindre medryckande för det. Whitesnake och Led Zeppelins influenser återkommer i One step behind och Leeches medan Nothing touches piskar upp AC/DC-gnistor. De bagateller som förekommer tjänstgör som andningspauser mellan höjdarspåren, det är bara den överproducerade balladen Breathing som faller utanför ramen.

Vandenbergs gitarrspel är mångsidigt och alltid ett verktyg för att förmedla ett musikaliskt budskap. Whitesnakecovern Sailing ships ger därför skivan en avrundning som stämmer till eftertanke: Tänk om Vandenberg hade kunnat fullfölja sitt arbete med Whitesnakeskivan Slip of the tongue (1989), som gitarrekvilibristen Steve Vai spelade in i holländarens skadefrånvaro. Hur intressant hade inte det varit? Och hur länge dröjer det innan Coverdale och Vandenberg jobbar ihop igen?

Vandenberg’s Moonkings – Vandenberg’s Moonkings

Mascot Label Group

  1. Lust and lies
  2. Close to you
  3. Good thing
  4. Breathing
  5. Steal away
  6. Line of fire
  7. Out of reach
  8. Feel it
  9. Leave this town
  10. One step behind
  11. Leeches
  12. Nothing touches
  13. Sailing ships

www.moonkingsband.com

Betyg: 7 / 10

Jukka Paananen

A.C.T – Circus Pandemonium

A.C.T - Circus Pandemonium
A.C.T – Circus Pandemonium

Ibland kan det faktiskt löna sig att få vänta riktigt länge på något som man verkligen gillar. Det har hunnit gå fem år sedan de sköna skåningarna i A.C.T stod på en svensk scen, och det har hunnit gå ytterligare ett par år sedan förra plattan: Silence –2006 var högaktuell. Nämnda platta hamnade lite i bakvattnet efter de tre tidigare grymt bra plattorna: Today´s report – 1999, Imaginary friends – 2001 och Last epic – 2003. Visst hade Silence flera riktigt bra spår som: Truth is pain, This wonderful world m.fl., men det kändes ändå som om bandet hade fått lite idétorka och att deras musikaliska genialitet inte riktigt kom fram. Hur är det då gått för bandet under de år som har passerat? Har man lyckats få igång det magiska samarbete som genererat så många fantastiskt bra låtar genom åren? Svar på denna fråga kommer du få om du läser vidare. A.C.T är dock äntligen tillbaka!!

Det ska direkt sägas att förväntningarna på nya plattan var gigantiskt höga innan plattan spelades för första gången, men alla eventuella tveksamheter blåstes bort redan i inledningen.

A.C.T har alltså inte bara lyckats komma tillbaka till den svenska progressiva livescenen med flera gig inplanerade under våren, utan man har dessutom med sig ett nytt album, Circus Pandemonium i bagaget. Plattan är liksom Last epic ett konceptalbum, men där nämnda platta avhandlade livet i ett hyreshus, handlar nya alstret om just en circus från början av 1900-talet. Det ska direkt sägas att förväntningarna på nya plattan var gigantiskt höga innan plattan spelades för första gången, men alla eventuella tveksamheter blåstes bort redan i inledningen. Efter ett kort intro drar den muntra och klassiskt A.C.T –ljudande The end igång och man märker snabbt att den magiska lekfullhet och upptäckarlusta som alltid har kännetecknat A.C.T:s alster är tillbaka med råge. Följande Everything´s falling ångar på i samma anda, och här återfinns alla de glädjespridande och sprittande sångmelodierna, de komplext intrikata instrumentala insatserna, och inte minst de fantastiska harmonierna i stämmor som minner om band som: City Boy, 10 cc, ELO mfl.

A truly gifted man är en annan skön låt som bara gör att man bara vill höra mer och mer och mer! Udda rytmer, men på sedvanligt A.C.T-manér som gör den till en given framtida liveklassiker. Vid detta läge i lyssningen inser jag att det som kommer emot mig ur högtalarna faktiskt nog är bland det bästa som A.C.T överhuvudtaget presterat. Den ena godingen efter den andra radas upp, och när den instrumentala och tekniskt överjävliga Confrontation, med Jim Gilmour (Saga) på gästkeyboards avslutats har man man återigen blivit påmind om dessa grabbars otroliga musikaliska förmågor. Kan det bli bättre än så här? Ja faktiskt, för direkt efter kommer plattans antagligen bästa spår. När den vackra, gripande och mäktigt majestätiska A mother´s love avslutats är lyckan närmast total, och glädjetårarna inte långt borta.

Som sagt är nya Circus Pandemonium ett så fantastiskt bra album, med så många sanslöst bra låtar att de följande spåren: The funniest man alive, A failed escape, Lady in white och avslutningen i Freak of nature gör att helheten nästan blir svår att ta till sig. Det blir nästan för mycket av det goda, då summan av alla enskilda spår nästan spränger den totala betygsgränsen. Circus Pandemonium kommer högst troligt att ligga absolut längst upp i toppen på många musikrecensenters årsbästalistor, inklusive min egen! A.C.T har definitivt förvaltat sin ”viloperiod” på absolut bästa sätt, och som svar på i inledningen tidigare ställd fråga ifall A.C.T har lyckats överträffa sig själva och sina tidigare alster är svaret givet? Svar: JA FÖR SATAN!!

A.C.T – Circus Pandemonium

  1. Intro
  2. The end
  3. Everything´s falling
  4. Manager´s wish
  5. A truly gifted man
  6. Presentation
  7. Look at the freak
  8. Argument
  9. Confrontation
  10. A mother´s love
  11. The funniest man alive
  12. A failed escape attempt
  13. Lady in white
  14. Freak of nature

www.actworld.se

Betyg: 10 / 10

Staffan Vässmar

Intryck från Progressive Nation at Sea 2014

DSC_0402mini

Rockfestival. Lera, regn, camping, fylla, obefintlig sömn, problem att ta sig mellan camping och konserter. Blandning av riktiga musikälskare och festprissar som snackar sönder låtarna och skränar. Naturligtvis kul med all musik men, som sagt, det har verkligen sina baksidor. Men skall det då alltid behöva vara så? Nej, jag har faktiskt just fått uppleva ett lysande undantag. En festival med Progressiv Rock ombord på en lyxkryssare(Norwegian Pearl. Mycket bekvämt boende (till och med balkong i hytten), läcker buffémat (öppen i princip dygnet runt), varmt väder (ständigt 20-25 grader), sol, absolut inget regn (J), svaga vindar, all möjligt dricka (med eller utan alkohol) till anständiga priser, fyra scener med parallell musik med bara några minuters gångavstånd emellan. Till och med en Jacuzzi och pool i full gång bara tio meter från en av de stora scenerna.

DSC_0317mini

 DSC_0275mini

Fyra dagar full med musik och under två av dessa trevliga strandhugg på rederiets (Norwegian Cruise Line) egen ö Great Styrrup Island (fina
badstränder) och Great Bahamas Island (med fin utflykt till läckra stränder, mangroveträsk och undervattensgrottor). Härliga människor ombord som helt klart var där för kärleken till denna sorts musik. Jag såg faktiskt inte spår av någon fylla eller något exceptionellt festande! En intressant iakttagelse på båten var också att de stora utrymmena med spel, casino, taxfree-försäljning, juveler och klockor i princip var tomma under hela resan (folk var helt enkelt där enbart för musiken och jag kan tänka mig att entreprenörerna ombord faktiskt gjorde rätt så dåliga affärer). Men i alla fall, underbar stämning var det och mitt bland alla betalande deltagare fanns alla musiker lätt-tillgängliga för alla och uppenbart glada att få umgås med sina fans ute på båten. Väldigt trevligt att se exempelvis medlemmarna i Spock’s Beard och Pain of Salvation stå intill och njuta av samma konserter som en själv.

I det följande skall jag kort skriva lite om vad vi fick se och höra (några utvalda konserter varje dag). Vi var alltså en publik bestående av cirka
1600 personer (medräknat musiker och arrangörer) och med övrig besättning var passagerarantalet någonstans i närheten av 2000 personer (båten tar max 2600 deltagare).

DSC_0519mini

Huvudarrangören för arrangemanget var ett företag som kallar sig Sixthman (representerat av Jennifer här på bilden) men i bakgrunden fanns eldsjälen Mike Portnoy som tillsammans med kompisen Derek Sherinian gjort ett jättejobb för att få allt att klaffa och för att få dit gräddan av band inom genren. Mike själv var i högsta grad inblandad i ett flertal av konserterna. Inte bara som medlem i Transatlantic men även som trummis i Bigelf (se bilden där han snott sångarens höga hatt!) och i konstellationen PSMS (Portnoy, Sheehan, MacAlpine, Sherinian). Och han gjorde det verkligen med den äran och det var uppenbart att han trivdes som fisken i vattnet med detta. Det var i sanning en njutning att se honom i alla dessa konstellationer. Han höll alltid igång det hela med bravur och med en sanslös spelglädje hela tiden. Och hans sätt att jonglera med vänster hands trumpinne över pekfingret mitt i spelet (ofta flera varv!) är ju ett akrobatiskt konststycke som visar att han behärskar trummandet till 110 % och att han kan kosta på sig att showa rejält (påminner om Thomas Ravellis livsfarliga jonglerande med fotbollen bakom ryggen som VM-målvakt!).

DSC_0444mini

Tisdag 18 februari

Transatlantic

DSC_0265mini

Festivalen inleddes med att Transatlantic körde hela nya plattan Kaleidoscope. Det lät väldigt bra och man förstår att de nu har kommit igång
rejält i sin turné som pågått ett tag. En väldigt bra start och man undrade faktiskt nu vad som skulle kunna toppa detta på festivalen. En undran som var helt obefogad – det mesta som kom sedan var faktiskt mer eller mindre lika bra!

Jon Anderson

DSC_0282mini

Jag fick återse Jon Anderson (såg honom senast i San Francisco 2011) och han genomförde i princip samma show igen med få ändringar (antar att det också var samma show han höll i Göteborg förra året). Mycket känslosamt och varmt. En ödmjuk och älskvärd Jon Anderson, nu i närheten av 70 år (!), visar att han fortfarande behärskar att stå på scen på egen hand. Rösten var faktiskt ännu bättre nu än förra gången. Varma applåder hos den mycket stora publiken. Väldigt många på båten var uppenbarligen gamla Yes-fans och det här var verkligen känslofyllt för dem.

Devin Townsend Project

DSC_0290mini

Sist på kvällen gick då Devin Townsend in på scenen. Snacka om kontrast till konserten med Jon Anderson! Devin är en fullfjädrad entertainer och jag undrar ibland om inte han borde bli standup-comedian istället för rockmusiker. Lika självsäker, arrogant, spydig och reptilsnabb i käften som sådana. Med dessa egenskaper var tillställningen bitvis helt lysande även om ljudet inte var helt tillfredsställande under konserten. Stor show!

Onsdag 19 februari

Programmet denna dag var helt späckat: Haken, Beardfish, Flower Kings, Riverside, Pain of Salvation, Spock’s Beard + Adrian Belews Power Trio i en enda lång sekvens!

Haken

DSC_0302mini

I fantastiskt väder körde Haken igång en helt klanderfri konsert med ett par riktiga toppnummer. Till dessa hör definitivt att man lyckades genomföra mästerverket Cockroach King i en helt lysande version. Jag trodde faktiskt inte att man skulle våga sig på detta. En otrolig upplevelse att få vara med om! Konserten hade också en komisk topp när bandets trummis plötsligt försvann mitt i ett nummer. Ingen förstod någonting men plötsligt så började basisten skratta högt och pekade mot Jacuzzin. Trummisen hade helt enkelt sprungit ner från scenen till Jacuzzin och tagit sig ett dopp. Några sekunder därefter återvände han till trumsetet på exakt rätt position i låten och fortsatte spela. Stort jubel naturligtvis!

Beardfish

DSC_0323mini

Rickard Sjöblom och hans Beardfish gjorde en alldeles utmärkt konsert i värmen och jag är säker på att de vann en hel del nya fans på kuppen. Till saken hör att Mike Portnoy ju utnämnt Beardfish som en av hans personliga favoriter så det måste ju ha varit väldigt hedrande att bli inbjuden till en spelning här.

Riverside

DSC_0332mini

Efter Beardfish var det så dags för det jag väntat på så länge (efter att ha missat så många av deras konserter i Sverige och närområdet): Riverside! Konserten blev i sanning minnesvärd men kanske inte för musikens skull. Tyvärr råkade man ut för mycket förargliga tekniska problem i början av konserten. Mikrofonen för Mariusz Duda fungerade inte och då förstår ni själva hur illa det var. Det här störde helt klart bandet (framförallt Mariusz) och därmed blev konserten tyvärr aldrig var den annars kunde ha varit (på mitten lät det dock helt OK). Lite oväntat inträffade dock under denna konsert att vinden lade sig helt och en alldeles otrolig molnhimmel med solnedgång visade sig. Det blev en så otroligt stämning p g a detta när nu musiken började fungera igen. Rent magiskt! Tyvärr valde dock bandet ett slutnummer (kommer inte ihåg vilket) som inte blev helt lyckat och man kände nog att det var lite synd att det till slut blev så här.

Efter konserten fick jag en kort pratstund med Mariusz och han beklagade verkligen de tekniska problemen och bad mig göra ett nytt försök vid deras nästa konsert på fredagskvällen. Jag tog tillfället i akt och frågade Mariusz hur det ligger till med den nya utlovade plattan med Lunatic Soul. Han bekräftade att arbetet med denna är näst intill klart och att en release är planerad till oktober detta år. Det finns till och med en titel bestämd – han nämnde den, en ganska lång sådan men jag kommer inte i nuläget ihåg den. Alltså, det är slut med den raka numreringen 1,2,3 (eller om man så vill svart, vit, grå). Den nya Lunatic Soul-plattan kommer att bli mycket mörk och kanske påminna mest om den första plattan. Intressant var att Mariusz nämnde att han har kontrakt på två plattor detta år. Jag tolkade det som att det blir en ny platta med Lunatic Soul men även en ny platta med Riverside. Härliga nyheter! Vi får se om han och bandet orkar med denna produktionstakt.

Pain of Salvation

DSC_0346mini

Så gick vi då med viss spänning till den första konserten med Pain of Salvation. Rätt så fantastiskt att de ändå satsade på att ställa upp med tanke på Daniel Gildenlöws svåra sjukdom och hans rätt så dominanta ställning i bandet. Men oron var obefogad, visade det sig. Bandet gjorde ett fullt godkänt gig och Ragnar Zolberg gjorde en mycket bra insats som frontfigur och sångare. Jag hörde efteråt att deras andra konsert dagen efter på den erkänt svåra Spinnaker-scenen (som jag missade på grund av andra konserter) faktiskt var ännu bättre. Väldigt kul för bandet och för Daniel!

Spock’s Beard

DSC_0368mini

Nästa band i elden var Spock’s Beard och förväntningarna var höga efter att ha upplevt deras fantastiska konsert i Night of the Prog för ett par år
sedan. Bandet körde här mest låtar från den allra senaste skivan. Men här får jag tyvärr säga att jag kände viss besvikelse för det här var inte alls lika bra som på Night of the Prog. Svårt att säga vad som fattades för musikerna jobbade på riktigt duktigt. Men sångaren Ted Leonard känns ibland rätt profillös och på denna konsert tyckte jag inte den fenomenale Ryo på klaviaturerna riktigt fick till det. Nåväl, det visade sig att vi faktiskt verkade ha valt den svagaste av de två konserterna som genomfördes på båten. Efteråt har jag fått höra att deras andra konsert på avslutningskvällen var mycket bättre (gick dock samtidigt med Riverside!). Det sved lite att höra att man hade kört den fantastiska låten The Light tillsammans med Neal Morse som plötsligt dök upp för extranumret. De som var där sa att Neal hade varit fullkomligt lysande.

The Flower Kings

DSC_0390mini

Så kom då turen till The Flower Kings. Enligt Hasse Fröberg så hade man inför de båda konserterna på båten bara haft två timmar på sig att repa inför gigen och för en annan låter detta ju rätt otroligt. Man förstår naturligtvis att speciellt Roine helt enkelt inte hade tid för så mycket repeterande med TFK med tanke på den stora utmaningen senare på avslutningskvällen (beskriven senare). Men att vi har att göra med ett mycket samspelt band som är fullfjädrade proffs bevisades med all tydlighet. Bandet gjorde ett utomordentligt bra gig, faktiskt det bästa jag har sett med dem! En bidragande orsak var det fantastiska ljudet. Teknikerna hade just för denna konsert (och faktiskt för de allra flesta konserterna) lyckats till 100 %. Det lät hur bra som helst! Fantastiska versioner av Numbers och flera låtar från senaste plattan.

Torsdag 20 februari

Bigelf

DSC_0439mini

DSC_0437mini

Efter att ha hört från landsmän att Bigelf gjort ett fenomenalt framträdande på en annan scen under tisdagen gick vi för att se dem spela uppe på Pool-Stage. Bigelf, som varit nära att självdö i sviterna av deras tidigare gitarrists tragiska död, har nyligen släppt en ny platta som låter utomordentligt bra. En sorts märklig blandning av Beatles och Deep Purple tillsammans med en stor dos mellotron(!). Nu gjorde väl kanske inte bandet ett så stort intryck (de hade lite problem med vinden som plötsligt tog i lite grand – enda gången vädret var lite tjurigt på resan) men jag måste nog ändå ge dem fullt godkänt. Sångaren och basisten är väldigt coola på scen, måste man säga. Och det gjorde ju inte saken sämre att Mr. Mike Portnoy satt vid trummorna både på konserten och på nya skivan. Värt att kolla upp!

Animals as Leaders

DSC_0451mini

Sen väntade festivalens märkligaste konsert. En helt galen trummis och två ekvilibrister till gitarrister. Totalt kaos och kakafoni. Men ändå
fascinerande. Någon sa efteråt att konserten kunde beskrivas som en hel timma långt trumsolo kompat med gitarr. Ingen skönhetsupplevelse direkt för örat men inte på något sätt dåligt (beroende på vilken smak man har dock).

Adrian Belew Power Trio

DSC_0457mini

Torsdagskvällens stora överraskning och glädjekick var annars konserten på Pool-Stage med Adrian Belew, Julie Slick och trummisen Tobias Ralph. Makalös spelglädje från början till slut. Det är helt otroligt vilka ljud den mannen kan få ur sin gitarr! Och han gör det hela tiden med ett stort leende på läpparna. Vilken entertainer! Man ser att han njuter oerhört av att spela. Sen blir saken inte sämre av att han spelar med två andra superproffs. Trummisen Tobias Ralph förbluffade oss med att byta trumpinne mitt under giget när hans vänstra pinne gått fullständigt sönder. Han öppnade ett inplastat paket mitt under spelningen (till stor del med tänderna) och fick tag i en ny trumpinne utan att det överhuvudtaget märktes i musiken. Helt makalöst! Sånt gör bara riktiga proffs.

Fredag 21 februari

Portnoy, Sheehan, MacAlpine, Sherinian (PSMS) and friends

DSC_0546mini

DSC_0534mini

Först att visa upp sig på avslutningsdagen var denna supergrupp. Trots god ekvilibristik tilltalade tyvärr inte det här mig särskilt mycket. Här var det mer fråga om att visa upp god teknik än att spela njutbar musik, om jag vågar säga så. Exempelvis gillade jag inte alls solot av Derek Sherinian. Det bara skar i öronen utan att ge något. Bättre blev det när de kallade upp  ett antal andra artister att agera sångare (t ex Ted Leonard och Devin Townsend, den sistnämnde makalöst arrogant och underhållande). Då blev det mycket bättre.

Riverside

DSC_0563mini

En av de saker som verkligen fick mig att till slut satsa på PN14 var att Riverside var med i Line-upen. Jag hade missat bägge deras senaste besök i Sverige p g a olyckliga tjänsteresor som jag inte kom undan. Så nu kändes det att ’nu jäklar var det dags!’. Och det här behövde jag verkligen inte ångra. För trots en något misslyckad första konsert (beskriven tidigare) fick jag en andra chans att se dem i den erkänt svåra Spinnaker Stage – en lokal som har lågt i tak och kändes väldigt trång. Både Haken och Adrian Belew Power Trio hade tämligen misslyckade gig här de tidigare dagarna och jag hade mina onda aningar att även Riverside skulle ånyo kämpa mot teknik och dåliga akustiska förutsättningar i lokalen. Men så fel jag hade! Fredagens gig blev festivalens allra bästa! Absolut magisk! Ljudet var perfekt (jag trodde inte det var möjligt i denna lokal) och bandet var verkligen på topp. Det kändes verkligen att man ville revanschera sig för deras tidigare rätt misslyckade konsert på Pool Stage. Riverside är nog ett av de bästa live-band jag har sett. Ser verkligen fram emot fortsättningen och kan bara fortsätta att applådera detta underbara polska band.

Avslutningen – Del 1: Transatlantic

DSC_0590mini

Så kom då finalen med Transatlantics andra spelning. Intensiv och dynamisk – men faktiskt inte särskilt bra! Jag tyckte att alla musiker i bandet
faktiskt spelade över här. Alla ville briljera snarare än spela tillsammans och koordinerat med de andra. Här är jag helt överrens med Hasse Fröberg som senare utryckte precis samma uppfattning. Särskilt Neal Morse flippade ut och spelade med riktigt usel timing på sina keyboards. Kanske var han fortfarande kvar i euforin i samband med Spock’s Beard-spelningen strax innan Transatlantic-konserten. Man spelade nu flera låtar från tidigare Transatlantic-plattor och det märktes i publiken att det här var låtar som gjort intryck – allsången var tidvis stark. Lite trist att kvaliteten inte riktigt var på topp.

Avslutningen – Del 2: Transatlantic med Adrian Belew och Jon Anderson

DSC_0603mini

DSC_0628mini

DSC_0629mini

Vi som var där visste ju att avslutningen skulle bli något alldeles extra. Men döm om vår förvåning när plötsligt Adrian Belew dök upp på scenen! Det var ju inte riktigt vad vi hade väntat på i denna sena timme (långt efter midnatt). Han körde den fantastiska King Crimson-låten Indiscipline (”I like it!!!!!”) – ännu en humörhöjare! Jag måste verkligen skriva – ”I like Adrian Belew!!!!!”.

Men tiden var alltså sen och vi började så smått undra om den utlovade finalen med Jon Anderson och And You and I-låten skulle utebli. Karln är ju 70 år och det här hade kanske tagit på krafterna. Men vad händer då när tvivlet börjar komma? Jo, in kommer Jon och vad är det han kör igång med? Jo, The Revealing Science of God från Tales of Topographic Ocean! En av mina absoluta favoritlåtar med Yes. 21 minuter lång! Och han och de andra gör det makalöst bra. Plötsligt fungerar alla tillsammans – det är slut med de egotrippade solona och nu kör man koncentrerat tillsammans för att ge Jon maximalt med support för låten (se bild DSC_617). Det var verkligen rörande att se hur fantastiskt bra de nu spelade ihop. Och man förstår att Roine och de andra hade fått en otroligt hemläxa så här i sista stund. Som jag förstår
det var det Jon som själv föreslog denna låt i ett väldigt sent skede. Jon själv bara log när allt var färdig –så lycklig så det var inte sant!
Verkligen rörande att se. Men det var inte slut med det. Nu körde man även igång den gamla klassikern Starship Trooper – en annan låt där Roine verkligen fick visa vad han går för med tanke på Steve Howes gitarrslingor på denna låt. Lika bra framfört. Stort jubel i publiken. Och sen kom den ju – And You and I – i en lång version med ett crescendo på slutet där Roine fick mycket stort utrymme för solon (faktiskt det allra sista solot i numret var hans). Det fantastiska med denna låts slutparti var att ett flertal av banden som spelat på festivalen nu kom uppspringande på scen och en del av dem tog faktiskt över lite instrument och började jamma med (exempelvis Ryo Okumoto med fler kollegor från Spock’s Beard – bild DSC_628 ). Ni ser själva i bilderna (det finns även Youtube-sekvenser utlagda som visar dessa euforiska scener) vilket party det blev till slut.

Ja, detta var i sanning en upplevelse för livet. Kanske blir det efterföljare (Mike Portnoy nämnde flera gånger att man funderade på PN15)
men jag har svårt att tro att det kommer att ske redan nästa år. Men med tanke på hur lyckat det var så är det nog troligt med en fortsättning. Jag
kan inte annat än rekommendera alla som kan att hänga på ifall det blir en fortsättning. Visst sved det i plånboken men det var länge sen jag kände att man fick så mycket för pengarna. Kan bara konstatera att lyckliga omständigheter gjorde att jag hade möjligheter att delta och känner mig oerhört priviligierad för detta. Tack för en fantastisk fest – inte minst alla svenska band som deltog.

Karl-Göran Karlsson (text och foto)

 

Mitt (andra) möte med den store skotten

Fish-close-crop-bw

Här kommer en essä från min resa till Skottland nu i september. Historien började egentligen för flera månader sedan. Jag hade läst att Fish skulle komma till Trädgårn. Lyssnar ganska sällan på honom numera men eftersom det ändå är en av uppväxtens husgudar tyckte jag det vore kul att få intervjua honom för artrock.se. Så jag skickade iväg en förfrågan. Inget svar.

Långt senare kom ett mail från Fish. Något överrumplande eftersom jag hunnit glömma alltihop. Han svarade att visst, det går väl bra. Den första september var releasedatumet för kommande plattan A Feast Of Consequences. Han erbjöd sig att även skicka den för en recension. Jag tackade ja men talade om att jag just då skulle åka på en guidad busstur runt Skottland…av alla ställen. Snabbt kom ett svar tillbaka: ”Men om du ändå kommer hit kan vi väl träffas någonstans? Så kan du göra din intervju och även få en skiva?” Det lät ju nästan för bra för att vara sant så jag nappade naturligtvis på inbjudan. Efter lite mailväxling bestämdes Edinburgh lördagen den 7:e september. Han bifogade tågstation och telefonnumret hem.

Min svåger Tomas, också ett Fish-fan, var med på resan. Våra fruar följde med en guidad tur i stan medan vi själva gav oss ner till Edinburghs myllriga tågstation. Jag slog en signal till Fish och talade om när vi väntades anlända. Tåget rullade iväg. Efter ett par mil ut på vischan klev vi av på en grusparkering som låg vid ett litet samhälle. Vi spekulerade vilket bilmärke han kunde tänkas köra. Då dundrade en Volvo XC70 ( hyfsat oväntat) in på parkeringen. I den satt en glad Derek och vinkade. Vi hoppade in och hälsade, sen bar det av i rallyfart längs småvägar och rondeller.

Efter några kilometer kom vi fram till en liten gård. Jag uppfattade det som att han hyrde sitt hus av bonden som bodde där. Vi girade runt ett hörn och där framme låg det. Bekant från bilder på nätet. Huset var en halvstor vit enplansvilla och utanför fanns ett antal planteringsbäddar, omsorgsfullt ordnade med nät över vissa odlingar. Längre bort låg också ett blått växthus. Vi undrade när han hade tid med det. Han ryckte på axlarna och sa att det var hans stora avkopplingshobby. Fast under turnéer hade han lite hjälp av bonden. Snart skulle vi bli varse att just avkoppling kanske inte är Dereks starkaste nummer.

Vi följde efter in i huset. Viss tvekan. Tar man av sig skorna här? Svenska som vi är tog vi det säkra före det osäkra och tog av oss. Han vände sig förvånat om. ”Äh, ta på er igen. Det är ju bara japaner som håller på sådär.” Efter köket fanns en öppen dörr åt höger. Vi kom in i ett enormt vardagsrum. Eller ja, vad man nu ska kalla det. Rakt fram låg tjocka mattor under trumset, förstärkare och stolar. Replokalshörnet. Bakom detta fanns en tjock stenvägg med en stor dämpad ruta. Kollade aldrig in men förstod att mixerrummet fanns där. Åt höger låg själva vardagsrumsdelen. Ett par stora skinnsoffor och en ganska imponerande skivsamling med både cd, vinyl och dvd:er en masse.

”Kaffe eller te?”

”Öh, kaffe tack.

Han stormade tillbaka ut i köket. Borta vid ett bord satt en kille som vi småpratade lite med. Det var Steve Vantsis, bassist sedan Sunsets On Empire. Vi kollade även in plattorna och alla häftiga tavlor när Fish kom med kaffet. Sedan slängde han på nya plattan på hög volym och…försvann igen. Efter en längre stunds lyssnande ( det lät svinbra) så gick jag för att kolla vad han tagit vägen. Längst in i ett kontor hittade jag honom mitt uppe i ett intensivt samtal. Efter ett tag var han tillbaka igen. Jag talade om att vi mötts en gång tidigare och att jag då gav honom en liten karikatyrtavla. Han sken upp och vinkade med mig. Längst in i kontoret plockade han fram tavlan och flinade.

Utanför bromsade en ny bil in på grusplanen. Resten av bandet klev in och Fish presenterade dem för oss. Ganska lång tid hade gått och vi började känna oss en aning rastlösa. Skulle de inte börja repa snart? Hinner vi med intervjun? Medan Tomas snackade lite med en av bandmedlemmarna ute i trädgården frågade jag Fish om vi inte skulle ta intervjun. Han kom med ut till köksbordet och stängde dörrarna till vardagsrummet.

Jag satte telefonen på inspelning och intervjun började. Till min lättnad var det en mycket talför man som svarade uttömmande på frågorna. Tjugo minuter senare var vi klara och tog några foton tilsammans med honom utanför huset. Sedan bar det av med Volvon mot stationen igen. Vi småpratade även då. Jag frågade bland annat om vad han tyckte om att köra de gamla Marillionlåtarna live. Var det för publikens skull? Eller gillade han dem fortfarande? Svaret blev det sistnämnda. Att även Marillionlåtarna var en del av honom. Han nämnde att Assassin, He Knows You Know samt ( tror jag) Grendel skulle köras på turnén tillsammans med flera av de nya låtarna. Och till alla som undrar kan jag nu säga vilken Marillionplatta respektive Fishplatta som han personligen tycker bäst om: Clutching At Straws och A Feast Of Consequenses. Är faktiskt benägen om att hålla med. Innan vi klev ur bilen frågade jag om han ville ta en öl i Göteborg efter giget. De skulle visserligen vara lediga dagen efter men Bergen väntade nästkommande dag. Till slut sa han: tja kanske nån öl.

Vi får väl se. Men jag och Tomas fick oss åtminstone en smått surrealistisk förmiddag utanför Edinburgh.

Dennis Jacobsson

Fish – den store skotten

portrait4

Efter spänningar inom gruppen så lämnade frontmannen Fish ( Derek William Dick) sitt Marillion. Året var 1988 och gruppen hade just släppt sitt sista, och enligt undertecknad, bästa album Clutching at straws samt Fish´s definitiva avsked, liven The thieving magpie. Så långt är de flesta med. Efter detta var gruppens egentliga storhetstid över och medias fokus har alltjämt legat mer på det nya Marillion än på Fish fortsatta solokarriär.

Anledningen till att jag skriver den här artikeln är att jag ser Fish som mer intressant ur progrock-synvinkel men faktiskt även som den logiska fortsättningen på Marillion. ( Samma situation som Pink Floyd vs Waters.)

Den idag 43-årige skotten lade ribban mycket högt med debuten Vigil in a wilderness of mirrors 1989. Musiken hade blivit något förenklad men präglades av snygga arrangemang, genomarbetad produktion och framför allt texter som var bättre än någonsin. Ösiga och, i positiv bemärkelse, hitbetonade Big wedge spelades på MTV. På radion hördes då och då balladen A gentleman´s excuse me. För övrigt en av de texter Fish själv är mest nöjd med. Med andra ord en bra start på karriären. Men från och med nu dog medias bevakning nästan helt ut.

Två år senare kom uppföljaren Internal Exile. Kanske inte i samma toppklass som föregångaren men fullt godkänd. Här finns bl a den proggiga Shadowplay, den suggestiva Tongues, livefavoriten Credo och balladen Just good friends. Den sistnämda gjordes senare som duett med sångerskan Sam Brown. Tanken var väl att äntligen få till en radiohit efter Kayleigh. Så blev tyvärr inte fallet.

1993 var det dags för album nummer tre. Det var en samling covers på 70-talslåtar som hette Songs from the mirror. Också en helt OK platta med låtar som man förstår har funnits som inspiration för Fish. Eller vad sägs om Fearless ( Pink Floyd), I know what I like ( Genesis) och Five years ( Bowie). De flesta av plattans låtar är smakfullt och kärleksfullt omtolkade.

En liveskiva! Äntligen! Tänkte jag när Sushi kom 1994. Och visst, den är riktigt bra! Ett dubbelalbum befriat från overdubs och finputsning, eller som det står i innerkonvolutet: This is raw Fish. ( Med andra ord en grymt häftig skivtitel.) Låtvalet är en best of från de tre ovan nämnda plattorna samt ett par marillionspår. Credo sitter som en rak höger och Five years görs helt lysande. Sångrösten brister emellanåt men som sagt; det här är äkta och osminkat live.

Samma år ( ’94) kom även Suits och jag säger bara SUCK! Vad hände? Gick luften ur honom totalt? Jag kan inte riktigt sätta fingret på det men nåt saknas. Tio lagom korta, lagom käcka spår som snabbt bleknar. Det påminner varken om Fish eller Marillion. Lady let it lie släpptes som singel och är kanske inte helt kass men… Med tanke på att han inte spelade nån av plattans spår ens under denna turnén tyder ju på att han knappast var nöjd själv. Jag hoppades på en uppryckning och…

Jajamen! Ut kommer 1997 en lysande platta vid namn Sunsets on empire. Här snackar vi betydligt mer attityd. Till stor del kan han tacka den briljante Steve Wilson ( Porcupine Tree) som står för hjälp av låtskrivande, gitarr och produktion. Råa gitarrer och inspirerade låtar som mestadels behandlar livet på turné gör detta till ett starkt album. En favorit härifrån är Brother 52 som liksom Goldfish & clowns släpptes som singel. De här samt ytterligare ett par spår från skivan kördes även live under turnén 1999. En turné som gjordes i samband med släppet av…

Raingods with zippos. Ännu en riktigt stark skiva som inleds med ett gäng bra låtar, bl a Alex Harvey-covern Faithhealer. ( Har alltid tyckt att den skulle vara klockren som konsert-intro. Det tyckte uppenbarligen Fish också under den här turnén.) Faktiskt finns den live som singelbaksida redan på Big wedge 1989. På flera låtar är Steve Wilson åter med på gitarr. De inledande 6 låtarna är tillhör inte det bästa Fish presterat… men det gör sista låten Plague of ghosts. Ett fantastiskt, episkt stycke som egentligen består av 5 låtar. Här blommar man ut i sann symfonirock-anda med mycket atmosfär och vissa modernare inslag. Texterna är Fish-poesi när den är som bäst, dvs VÄLDIGT bra! Man får gå tillbaka till topparna på Clutching… för att hitta något liknande! Jag lovar, det var en rysare att få uppleva hela stycket ( ca 25 minuter) live. Under år 2000 hade Fish gått ut med att uppföljaren skulle gå i samma anda men vad händer?

Jo, 2001 kommer plattan Fellini days som visar sig vara karriärens andra totala magplask. Här händer inte mycket. Slätstruknare än så här har Fish aldrig varit. Utförligare recensioner av denna skivan publicerades i ”Artrock” 3/01.

I skrivande stund håller herr Dick på med kommande album Field of crows. Själv hoppas jag på att han visar lite mer fantasi den här gången. Vi får väl se.

Det enda som är säkert är att han trappat ner en del på spelandet. Anledningarna är flera; strulande med ett antal skivbolag, bristande uppbackning av bolagen när det gäller promotion, skilsmässa samt en popularitet som knappast kommer att hamna i närheten av Marillions igen.  Det var t o m så illa att han efter turnén ’99 gick ut med att han inte skulle turnera mer, möjligen sporadiska spelningar där han visste att det fanns rätt utrustning etc. Mycket tråkigt eftersom han är en livepersonlighet utan dess like. Har själv sett honom tre gånger och det var inget annat än magi.

Förutom detta så har Fish sedan några år slagit sig in i skådespelarbranchen. Det har blivit en del tv-roller i bl a Zorro och fler lär vara på gång.

Han har inte synts till så mycket utanför Marillion/Fish-världen. Dock kan man hitta honom som gästvokalist på Tony Banks (Genesis) soloalbum Soundtracks samt en paradroll som ”Highlander” på Ayreons ypperliga dubbelalbum Into the electric castle.

Jag är övertygad om att denne store Lothian-bo har mycket kvar att ge. Han är ändå en ikon inom neoproggen och förtjänar ett bättre öde än hittills i sin solokarriär. SLAINTE MHATH!

Dennis Jacobsson