The Quireboys – Black Eyed Sons

Quireboys, The - Black Eyed Sons
The Quireboys – Black Eyed Sons

En gång tidigare under The Quireboys trettioåriga karriär har det hänt att vi fått en ny skiva två år i rad. Å andra sidan så är färska Black Eyed Sons blott bandets åttonde studiogiv under dessa år. Men efter förra årets ojämna, men ytterst trevliga, Beautiful Curse så är det nu alltså dags för ett nytt album igen och britterna viker inte av från sin inslagna bluesiga pubrockstig. Det betyder stänkande Rolling Stones-rock, tårdrypande Rod Stewart-ballader och allt där emellan. Tyvärr får de lugna tongångarna och akustiska gitarrer för mycket plats för att det skall kännas befogat. Utan att vara direkt dåliga så är ändå till exempel Stubborn Kinda Heart (snygg Neil Young-gitarr dock), The Messenger (poänglös power ballad), Mothers Ruin (väldigt intetsägande) och Monte Cassino (Lady Lane) exempel på akustisk drivna och allt för anonyma ballader. Sådana här låtar kan bandet skriva i sömnen och behöver vi verkligen fler? Nej det behöver vi inte men då är det tur att skivan innehåller desto fler högklassiga Quireboys-låtar som jag mer än gärna återkommer till. Inledande Troublemaker (Black Eyed Sons) är skivans starkaste kort med ett härligt rock’n’roll-sväng och platsar utan tvekan in i bandets backkatalog. Efterföljande What Do You Want From Me är måhända ingen stänkare men är en skön mellantempolåt som gungar på finfint och även om den drar ut lite på tiden och riskerar att bli enformig så är den ändå fullt godkänd. Tempot tas ner ytterligare i tredje spåret Julieanne och här får vi en bra akustiskt driven ballad i en snygg rocktappning där sångare Spikes numera extremt hesa stämma skulle få självaste Rod Stewart att bli grön av avund. I Double Dealin’ är det upp på det bluesiga rock’n’roll-spåret igen och med en snygg orgel och ett bra tryck i refrängen så lyckas dom kapsla in det som gjorde att jag en gång i tiden föll för bandets musik.

Okej, skivan må ha en del menlösa ballader för mycket och snittet på tempot över hela skivan är något för lågt för min smak men ändå, jag gillar Black Eyed Sons. Dom har som vanligt fått till en snygg organisk ljudbild, dom har en bra variation på låtarna (även om variationen kunde ha varit mer annorlunda för min del) och dom levererar Quireboys-rock som ingen annan kan. Inget Quireboys-fan lär bli missnöjd med Black Eyed Sons och lyckas man dessutom lägga vantarna på samma utgåva som jag har äran att få ta del av så blir upplevelsen ännu större. Inte nog med att man får med bandets akustiska spelning från förra årets Sweden Rock Festival på CD man får även en proffsigt filmad och väldigt elektrisk laddad konsert på DVD från London samma år. Så trots att bandet på Black Eyed Sons inte kommer upp i fornstora dagar så är albumet ändå tillräckligt bra för att köpas om du är ett fan och vill du ha en Quireboys-överdos så är det bara att sikta in sig på trippelutgåvan. Mycket nöje!

The Quireboys – Black Eyed Sons
Off Yer Rocka Records/Border Music

1. Troublemaker (Black Eyed Sons)
2. What Do You Want From Me
3. Julieanne
4. Double Dealin’
5. Stubborn Kinda Heart
6. Lullaby of London Town
7. The Messenger
8. You Never Can Tell
9. Mothers Ruin
10. Monte Cassino (Lady Lane)

http://www.quireboys.com

Betyg: 6/10

Ulf Classon

Steve Rothery (Marillion) offentliggör releasedatum på CD/DVD’n Live In Rome.

Den legendariske Marillion gitarristen Steve Rothery släpper Live In Rome på CD/DVD den 25 augusti via InsideOut Music. Även en turné med Rothery & band är planerad med följande nordiska stopp.

4 Oktober – John Dee, Oslo
6 Oktober  – Konserthuset Lilla salen, Västerås
15 Oktober – Kulturhuset Viften, Köpenhamn
16 Oktober – Kulturmaskinen, Odense

Steve Rothery

CD1
1.    Morpheus
2.    Kendris
3.    The Old Man Of The Sea
4.    White pass
5.    Yesterday’s Hero
6.    Summer’s End

CD2
1.    Waiting To Happen
2.    Afraid of Sunlight
3.    Easter
4.    Sugar Mice
5.    Cinderella Search
6.    Monolith
7.    Materna Luna

Eric Johnson – Europe Live

Eric Johnson – Europe Live
Eric Johnson – Europe Live

Den snart 60-årige perfektionisten Eric Johnson har sedan han slog igenom i tv-programmet Austin City Limits för 30 år sedan nitiskt förädlat sitt mångsidiga gitarrspel. I april förra året turnerade han i Europa och presenterar med Europe Live en provkarta på sina konster.

Johnsons tydligaste särdrag är hans solon och som hos Allan Holdsworth flyter tonerna ut som hos en violinist. Melodierna är undantagslöst vackra och det starkaste argumentet till att lyssna på hans musik. Ett annat är variationsrikedomen. De rockigare numren Zenland, Zap och Evinrude fever påminner starkt om Steve Morse Band och ibland lyser även countryimpulser igenom. Hans bluesiga sida med tunga Fatdaddy från fjolårsalbumet Up Close – Another Look i spetsen drar åt den stil Jeff Becks album gick i runt millennieskiftet. Även mastodonten Last house on the block för tankarna till Jeff Beck men innehåller inslag av både Cream och fusion. De atmosfäriska och underbart melodiösa Manhattan, Cliffs of Dover och Sun reprise motiverar både stil- och kvalitetsmässigt varför Eric Johnson förärades en plats jämte Joe Satriani och Steve Vai när den första G3-turnén gick av stapeln 1996.

Allt känns dock inte lika övertygande. Mr PC är en helvetisk jazzsmet signerad John Coltrane och placerar mig i den inre cirkeln i Dantes Inferno. Vidare är de väna balladerna Austin och Forty mile town malplacerade då de ger det i övrigt rufsiga och spontana albumet en vattenkammad lugg. Dessutom har han långt bättre västkustlåtar i sin repertoar. Och avslutningsvis en mindre anmärkning för att Song for life som enda nummer representerar Johnsons utsökta akustiska spel. Allt sammanvägt och värderat ger dock Europe Live den oinvigde en förvisso obalanserad men på något sätt ändå korrekt föreställning av gitarrgeniet Eric Johnsons karriär och förmågor.

 

Eric Johnson – Europe Live
Mascot/Provogue

1. Intro
2. Zenland
3. Austin
4. Forty mile town
5. Mr PC
6. Manhattan
7. Zap
8. Song for life
9. Fatdaddy
10. Last house on the block
11. Interlude
12. Cliffs of Dover
13. Evinrude fever
14. Sun reprise

http://www.ericjohnson.com

7/10

Jukka Paananen

Perfect Beings – Perfect Beings

Perfect Beings - Perfect Beings front
Perfect Beings – Perfect Beings

Många band säger sig vara influerade av det gyllene progressiva 70-talet och har intentioner att forma sitt sound och tonspråk därefter. Oftast tänker man då på band som: Yes, Genesis, King Crimon, Pink Floyd mfl. Amerikanska bandet Perfect Beings begår genom sin självbetitlade platta albumdebut men man har sökt sig en helt annan musikalisk väg än det stora flertalet. Medlemmarna i bandet kommer från så vitt skilda akter som: Moth Vellum, Slash, Bruce Dickinson Band vilket har format deras musik till något klart speciellt och annorlunda.

Att det är just 70-talets sound och tonspråk som är några av de viktigare ingredienserna i Perfect Beings sound är ganska tydligt, men man har som tidigare nämnts valt att inte närma sig den symfoniska genren. Detta känns väldigt befriande då en Genesis / Yes-klon till hade känts som ytterligare en för mycket. Perfect Beings lirar en välspelad men ganska så snäll progressive där det känns som om en ung, lekfull, experimentell och progstinn Paul McCartneys ande vilar över hela härligheten. Sångaren Ryan Hurtgen har en röst och frasering som på många sätt påminner om ”Maccas” sångsätt vilket ytterligare förstärker likheterna. Gitarristen Johannes Luley har en fin timing, känsla och inlevelse i sitt spel, och som också känns väl anpassat till låtarna på plattan. Det är inte så stor variation på låtmaterialet utan de flesta spår är som nyss nämnts ganska lugna, snälla och stämningsfulla, dock utan att bli mesiga. Inledande The canyon hill är ett bra exempel på hur merparten av låtarna på Perfect Beings låter, men ibland blixtrar det trots allt till lite här och där med lite längre progressiva och experimentella passager. I avslutande One of your kind blir Yes-känslan ganska påtaglig då Luley levererar ett snyggt slidesolo som självaste Steve Howe hade kunnat vara stolt över. Överlag är samtliga musikers insatser av hög kvalitet vilket bidrar till det ganska lyckade slutresultatet. Trots flera bra spår: Helicopter, Walkabout, Program kid, så känns det som om något fattas och som gör att plattan inte riktigt håller hela vägen fram. Detta något är enligt min mening fler låtar som sticker ut med mer glöd, fart och intensitet inbakad. Detta hade helt klart höjt helheten och definitivt genererat ett högre slutbetyg.

 

Perfect Beings – Perfect Beings

My sonic temple

1.   The canyon hill
2.   Helicopter
3.   Bees and wasps
4.   Walkabout
5.   Removal of the identity chip
6.   Program kid
7.   Remnants of shields
8.   Fictions
9.   Primary colors
10. One of your kind

www.perfectbeingsband.com

 

Betyg 6,5 / 10

Staffan Vässmar