A Secret River – Colours of solitude

A Secret River - Colours of solitude

A Secret River – Colours of solitude

Som sagt, ibland dyker det upp ruskigt bra ny musik bara så där utan att man behöver anstränga sig det minsta. Så var fallet när jag kom i kontakt med Eksjöbandet A Secret River då bandet hörde av sig och ville komma och lira på MX-Rockbar i Alingsås. A Secret River bildades för ett antal år sedan av de två utflyttade Göteborgarna Andreas Ålöv (sång, bas, gitarr, keyboards) och John Bergstrand (trummor, percussion), och har efterhand kompletterat sättningen med Mikael Grafström (gitarr) och Björn Sandberg (keyboards). Bandet släppte 2012 en första trespårs-ep som vid detta tillfälle recenserade på denna site och fick ett helt ok mottagande. Själv föll jag fullständigt pladask för detta sköna band, och jag blir mer såld för varje gång jag lyssnar på första fullängdsplattan Colours of solitude.

A Secret River lirar en ganska lugn, finstämd och mycket välspelad progressive som ibland för tankarna till band som: Moon Safari, Anathema och Blackfield men detta utan på något sätt försöka kopiera. Bandet har en otrolig känsla för melodier och arrangemang och musikaliskt sammanhang vilket gör att samtliga spår håller extremt hög kvalitet. Om man gillar prog som inte nödvändigtvis måste vara så invecklad och tillkrånglad utan snarare bygger på riktigt bra låtar med stor variation, intensitet och dynamik är A Secret River bandet för dig.

På den förut nämnda ep:n ingick bland andra spåret Blinding light, som bara den faktiskt är värd inköpspriset av Colours of solitude. Här snackar vi om grymt läckra arrangemang, vacker stämsång och ibland lite udda och oväntade harmonier. Sångaren Andreas Ålöv har en ganska så ”liten” och inte fullt så kraftfull stämma, men den innefattar ändå en mycket stor dos känsla, dynamik och inlevelse vilket med råge överväger. I No way to say goodbye återfinns samtliga nyss nämnda ingredienser men också en stor dos av jazzig lekfullhet och experimentlusta som lyfter låten ännu mer.

I det instrumentala titelspåret Colours of solitude hittar du spår av svensk folkmusik som för tankarna till Merit Hemmingson eller Kaipas tidigaste alster. Överlag är samtliga spår på plattan ytterst välspelade och samtliga musiker visar tydligt att man är skickliga instrumentalister som vet att anpassa sitt spel till vad varje låt kräver. Jag tror faktiskt att det är just detta som i mina öron gör A Secret River till ett så bra och intressant band och Colours of solitude till en så fantastiskt bra platta. De har haft vett att fokusera på bra låtar, snygga arrangemang och harmonier, dessutom kryddat med riktigt bra instrumentala insatser och texter som väl matchar det musikaliska. Emellanåt blixtrar bandet till och en annan intensitet och tyngd infinner sig, men det är ändå det lugnare och mer finstämda tonspråket som är den gemensamma nämnaren. Plattan har redan snurrat otaliga gånger i spelaren och jag hittar hela tiden nya små klurigheter i arrangemang och melodier som gör att jag bara vill höra mer och mer och mer…. och givetvis vill jag att de ska komma och lira i Alingsås. Snart!

A Secret River – Colours of solitude
Bergstrands Beat

1.   Blinding light
2.   No way to say goodbye
3.   Starbomb
4.   Colours of solitude
5.   Are you coming with me
6.   A place to start
7.   Passing grace
8.   On the line

www.asecretriver.com

Betyg 8,5 / 10

Staffan Vässmar

 

 

Yes – Heaven & Earth

YES-heaven
Yes – Heaven & Earth

Ja, tro det eller ej men nu är det dags för ännu en ny platta från Yes. Har tappat räkningen på hur många det är nu och hur många olika nya konstellationer av bandet som vi har sett genom åren. Men jag noterar att banduppsättningen på denna platta innehåller alla de kända namnen förutom (ja, just det) det stora affischnamnet Jon Anderson. Musikerna på denna produktion är följande: Steve Howe – gitarr och bakgrundssång, Chris Squire – bas och bakgrundssång, Alan White – trummor, Geoff Downes – keyboards och Jon Davison – sång och gitarr. Inte nog med att man samlat det gamla manskapet närmast mangrant. Tillbaka är även det fina samarbetet med Roger Dean som återigen har producerat ett (verkligen) urläckert omslag till plattan.  Som producent och mixare har man dessutom anlitat legendariske Roy Thomas Baker som jobbat med artister och band som Queen, The Cars, Guns N’ Roses, Foreigner, Smashing Pumpkins, Alice Cooper, m fl.

Alltså, det verkar vara en rejäl satsning denna gång. Inget kan väl gå fel, eller? Ja, tänk om det vore så enkelt att man bara lugnt kunde lite på gamla meriter. Men så är det verkligen inte. Tyvärr, måste jag säga.

Inför denna review gjorde jag (om jag skall vara ärlig) ett riktigt kardinalfel, nämligen läste några redan tillgängliga recensioner av plattan. Och jag häpnade över hur dåliga betyg som många gav plattan. Så dålig kan den väl inte vara, tänkte jag. Nej, jag tycker faktiskt inte det men den är ändå inte något som kommer att ligga högt på min årsbästalista. Vi prog-fantaster är nog egentligen rätt kräsna och accepterar inte för mycket återupprepningar av gamla sound och stilar, hur mycket vi än gillat originalplattorna och originalbanden. Man vill höra lite nya vinklingar för att inte helt tröttna. Lite så är det här – det låter verkligen jättemycket Yes men det känns så snällt och ofarligt att det blir tråkigt. Inga djärva nya grepp utan snällt tillrättalagt (för den amerikanska snällpop-marknaden?). Trall-vänlig prog skulle jag nästan kunna säga. Visst, jag erkänner villigt att flera av låtarna i början av plattan (låtarna 1-3) sätter sig på hjärnan och snurrar runt i huvudet ett tag men dock inte så länge. Efterföljande låtar är betydligt svagare och några av dem känns riktigt usla så det känns lite fattigt till slut.

Nåväl, jag är ändå inte lika kritiskt som många andra utan jag ger utan tvivel godkänt för verket. Det är snyggt producerat och, som sagt, Yes-soundet sitter som fastgjutet. Man hör Steve Howes karaktäritiska gitarrspel (fast nog låter det lite tröttare och harmlösare än vanligt?), Chris Squires basgångar (och hans härliga bakgrundssång), Geoff Downes är hur bra som helst bakom tangenterna och Alan White gör sitt jobb (varken mer eller mindre). Det som är mest kluvet att hantera i bedömningen är ju sången från Jon Davison. Helt klart är det Jon Anderson vi hör även om vi vet att det inte är det (!). Herr Davison måste vara klonad av Jon Anderson! Så sanslöst lik i sångrösten att man häpnar. Det enda man möjligen kan anmärka på att han inte ens försöker sig på att sjunga med lite mer volym och intensitet. Det gjorde i alla fall Jon Anderson (även om det inte alltid gick så bra). I vilket fall – det faktum att kärnan i Yes uppenbarligen tycker att Yes utan Jon Andersons röst inte är Yes men att man då ändå anlitar en kopia istället för att ta tillbaka den riktige Jon (som enligt uppgift lär vara fit for fight och villig igen) lär nog vara anledningen till att så många ogillar den nya plattan. Kanske känner man att det här är lite över gränsen för vad man kan göra. Jag vet faktiskt inte själv riktigt vad jag skall tycka i detta ärende men självklart skulle Yes med den riktige Jon Anderson kännas mycket bättre. Så trots ett snyggt sound och en fin produktion (inte minst med det snygga omslaget) så blir det ändå ett blygsamt slutbetyg. Fast jag måste hävda att det mer beror på det rätt svaga låtmaterialet än på att jag skulle vilja bestraffa bandet för deras val av sångare.

Yes – Heaven & Earth
Frontiers Records

1. Believe Again
2. The Game
3. Step Beyond
4. To Ascend
5. In A World Of Our Own
6. Light Of The Ages
7. It Was All We Knew
8. Subway Walls

http://www.yesworld.com

Betyg: 6 av 10

Karl-Göran Karlsson

Nystartat men rutinerat skivbolag i Malmö agerar språngbräda för nya band.

Dead End Exit Records är skivettiketten som RoastingHouse i Malmö startade när man märkte att de större skivbolagen kategoriskt tackade nej till alla nya band som faktiskt behövs för att få in lite nytt blod i rock och hårdrocksvärlden. De större bolagen har inte möjlighet att släppa ”okända” band pga hur situationen i branschen förändrats, och det finns så mycket bra artister och band därute som pga detta aldrig får en ärlig chans. Detta gäller även på live-sidan och därför slår sig Dead End Exit Records och KB ihop för att den 19 juli presentera en helkväll med 4 grymma up-and-coming rock- och metalband för malmöpubliken och inbjudna samarbetspartners i branschen!

Kulturbolaget, Malmö – 19 juli
Fri entré mellan 19-20:00, sen 50 kr. 
18 år. Inget förköp.
På scen: Supralunar, Deceptic, Carubine, dEMOTIONAL

AnotherWayOut

KB 19 juli Malmö

Ännu ett smakprov från Yes kommande album Heaven and Earth.

Med ny vokalist Jon Davison släpper Yes Heaven and Earth den 21 juli via Frontiers Records, bakom producentstolen finner vi ingen mindre än legendariska Roy Thomas Baker. Videon In A World Of Our Own ser du här.


Yes – In a World of Our Own (Lyrics Video) on MUZU.TV.

Hawkwind klar för Getaway Rock Festival.

Brittiska spacerockarna Hawkwind grundades redan 1969 och är nu med bland de sista klara banden till årets upplaga av Getaway Rock Festival.

Samtliga släppta akter:
Volbeat, Slayer, Dimmu Borgir, Opeth, Steel Panther, Mustasch, Black Star Riders (Thin Lizzy), Arch Enemy, Watain, Hawkwind, Kreator, Airbourne, Skid Row, Edguy, Doro, Napalm Death, Michael Monroe, Marduk, Bigelf, Dregen, The Haunted, Heaven Shall Burn, Gorgoroth, Freedom Call, Vader, Sonic Syndicate, Skindred, Possessed, Powerwolf, Skitarg, Sólstafir, Paul Di’Anno, Heavy Tiger, Abramis Brama, Kadavar, The Agonist, Malevolent Creation, Satan’s Satyrs, Mantar, Robert Pehrsson´s Humbucker, Gorguts, The Unguided, Three Seasons, Maskinisten, Blues Pills, Black Trip, Her Bright Skies, Close Quarters, Revelations, Sorcery, Luftslott, Stone Division, Storyteller, Electric Religions, Crooked Letter, Patronymicon, Greybeards, Propane Headrush.

GRF_Hawkwind

II:XII, À Priori Memoriaé sista delen i Echo Us trilogin ute i september.

Echo Us släpper sista delen i trilogin med titeln II:XII, À Priori Memoriaé den 12 september via Dust On The Tracks. Smakprov i form av videon Nightlight ser du här.

www.echous.net/apriorimemorae.htm

Steve Hackett – Genesis Revisited: Live in The Royal Albert Hall

Steve Hackett Genesis Revisited Live at the Royal Albert Hall
Steve Hackett – Genesis Revisited: Live in The Royal Albert Hall

Efter succén med Genesis Revisited II-plattan och den efterföljande (minst dubbelt förlängda mot ursprungligen planerade) turnén är det förståeligt att Steve nu också släpper en live-CD och DVD. Den är inspelad i den magnifika och anrika Royal Albert Hall i London i oktober 2013 under en konsert som nog var en sorts avslutning på den första delen av turnén (min gissning). Inramningen verkar ha varit magnifik när man ser den fantastiska bilden på omslaget på plattan. Jag förstår verkligen att det måste ha känts lite extra högtidligt för en musiker (som även har klassisk musik på repertoaren) att få spela här. Eller som Steve själv säger ”I have always wanted to play the Albert pub”. Naturligtvis kan han inte låta bli att även anknyta till det som konsertlokalen är mest känd för, nämligen “Last Night of the Proms” som ju är den årliga avslutningen på serien av s k promenadkonserter. Steve inleder nämligen med att hälsa välkommen till ”Last Night of the Progs”!

Jämfört med Genesis Revisited II-plattan så är låtvalen på denna konsert rätt så annorlunda. Förvisso finns många av numren från plattan med men ett flertal är också utbytta mot andra Genesis-låtar. På något sätt så känns låtlistan som att Steve denna gång har plockat ut det allra bästa från båda Genesis Revisited-plattorna (den första utgiven 1996 och den andra 2012). Exempelvis spelar man såna höjdarnummer som The Fountain of Salmacis och Watcher of the Sky som ju båda fanns på den första plattan. Man får på något sätt också känslan av att Steve tagit intryck av förväntningar från fansen också när det gäller låtvalet vilket skulle kunna förklara denna justering i låtvalen jämfört med Genesis Revisited II-plattan.

Inte bara platsen gjorde konserten speciell men även det faktum att flera prominenta gästartister dök upp som tillägg till basuppsättningen på bandet (som var Nad Sylvan (sång), Rob Townsend (saxofon, flöjt, percussion), Roger King (keyboards), Lee Pomeroy (bas) och Gary O’Toole (trummor)). Vi får höra John Wetton sjunga på Firth of Fifth, Ray Wilson sjunger tillsammans med Nad Sylvan i Carpet Crawlers och I know what I like , Amanda Lehmann sjunger Ripples men som svensk tycker jag det är allra häftigast att få höra Roine Stolt dra sitt härliga gitarrsolo med en närmast sönderstressad Wah-Wah pedal till det intensiva slutpartiet i The Return of the Giant Hogweed. Det får till och med Steve att utbrista ”Oh, those Swedes guys certainly can play!”. Förutom Roines insats så tycker jag att Ray Wilsons inhopp är det mest lyckade. Han sjunger väldigt bra ihop med Nad på de två låtarna som han medverkar i. Jag gillar hans röst och har full förståelse för att han fick förtroendet på den allra sista Genesis-plattan Calling all stations. När det gäller sånginsatserna i övrigt så är jag inte alltför imponerad av vare sig John Wetton eller Amanda Lehmann (eller till och med Gary O’Tooles för den delen). Faktum är att jag nästan tycker att Nad kunde ha få tagit hand om hela klabbet istället för att blanda runt med olika sångare. Särskilt efter att Nad bevisligen växt in fint som sångare även på flera av låtarna som andra sjöng på Genesis Revisited II plattan. Nad har vissa problem med de lite högre registren här och var men det kompenseras till övervägande del av resterande partier där jag tycker det låter jättebra.

Det är som sagt en lång rad med riktiga Genesis-klassiker på plattan så man kan verkligen säga att vi har att göra med en platta av Greatest Hits-karaktär. Personligen är jag djupt imponerad över hur bra det låter och hur troget Steve har återskapat det ”äkta” (om jag vågar säga det) Genesis 70-talssoundet från perioden med Peter Gabriel och de därpå följande plattorna Trick of the Tail och Wind and Wuthering. Det tyder på en särskilt stolthet och respekt för vad de gjorde tillsammans på den tiden även om urvalet av låtar kanske också är präglat av det faktum att låtarna har så tydliga avtryck av just Steve Hacketts spelskicklighet och kompositionsinsatser. Sen kan man inte låta bli att fundera över hur det verkligen är möjligt att behålla skärpan och inspirationen när man har spelat dessa låtar så många gånger. Ta till exempel låten Firth of Fifth. Hur många gånger har inte Steve Hackett spelat denna låt live? Det här är ju en låt som han haft med även tidigare på sina solokonserter vilket lär betyda att antalet gånger den framförts på scen måste vara väldigt, väldigt stort. Det lär säkerligen vara ett tresiffrigt tal och frågan är om inte det kan vara i närheten av fyrsiffrigt. Med tanke på att en annan knappast kan lyssna på en platta mer än 10-15 gånger innan man blir s a s ”mätt” så är det verkligen imponerande att Steve fortfarande kan leverera det där sugande gitarrsolot som gjort honom så berömd vid konsert efter konsert. Det är bara att bocka och buga för ett fullfjädrat proffs som lägger ner mer än hela sin själ i detta!

Jag kan omöjligt gå in på väldigt mycket detaljer i de olika låtarna utan jag kan bara säga att det mesta är framfört helt klanderfritt. Som sagt, mycket troget originalen men utan att för den skull vara rena kopior. Det finns en hel del variation och utvikningar som i de flesta fall stärker helhetsintrycket. Exempelvis spelar Rob Townsend ofta teman på blåsinstrument som Tony Banks ursprungligen spelade på klaviatur och det funkar bra. När det gäller just klaviaturerna så måste jag säga att Roger Kings insats är makalöst bra och för det mesta saknar man inte Tony Banks det minsta. Roger är också noga med att framhäva lite extra de Genesis-typiska partierna med Mellotron-stråkar och Mellotron-körer. Exempelvis kör han det magnifika introt på Watcher of the Skies lite extra långsamt vilket ger ännu mera tyngd åt låten. Detsamma kan även sägas om låten The Fountain of Salmacis där Mellotron-ljudmattorna har en mycket framträdande roll. Måste också nämna att i just denna senare låt passar Nad Sylvans sångstil extra bra och det gör denna låt till en av de allra bästa på plattan. Får inte heller glömma Lee Pomeroys basspel som jag tycker ger lite extra tyngd till flera av låtarna.

Men det stora toppnumret på denna platta är utan tvivel klassikern Supper’s Ready. Jag frågar mig: Har det någonsin gjorts en bättre version live än den vi får höra här? Kanske är det så (jag har ju verkligen inte hört dem alla) men jag är i alla fall djupt imponerad av vad denna ensemble presterar. Det var återigen avgjort bättre att låta Nad ta över hela sånginsatsen här (den var ju splittrad i flera sångare på Genesis Revisited II plattan). Roger King gör återigen storverk bakom klaviaturerna och sen är det så härligt att få höra Steves fina solo på slutet av låten där han får improvisera fritt till den mäktiga mattan av keyboards. Fantastiskt bra version som bara den rättfärdigar ett inköp av denna fantastiska produktion.

Det enda som gör att jag inte kan ge absolut toppbetyg är att jag faktiskt tycker man lite grand schabblar bort den självklara slutlåten Los Endos. Det var inte lyckat att lägga in ett par av Steves egna kompositioner här som inledning. Det sänkte faktiskt kvaliteten lite för mycket. Ett par andra saker som jag reagerade på var det lite jazziga jammandet i slutpartiet på I know what I like (som faktiskt lät lite larvigt i mina öron) samt den mindre lyckade sånginsatsen av Amanda Lehmann i Ripples. Kanske var det lite nervositet inblandad för Amanda men jag tyckte inte det lät riktigt bra och just där saknade jag så otroligt mycket Phil Collins ljusa röst.

Men trots att jag inte kan leverera absolut toppbetyg för just den här plattan är det bara att gratulera Steve och hans medmusiker till denna monumentala succé och önska lycka till på en turné som det faktiskt fortfarande inte går att se något slut på (vilket är helt otroligt!).

 

Steve Hackett – Genesis Revisited: Live in The Royal Albert Hall
Inside Out Music

 

Cd1:
01 Dance On A Volcano 06.40
02 Dancing With The Moonlit Knight 07.19
03 Fly On A Windshield 03.40
04 Broadway Melody Of 1974 02.54
05 Carpet Crawlers 06.10
06 The Return Of The Giant Hogweed 08.38
07 The Musical Box 11.26
08 Horizons 02.01
09 Uniquiet Slumbers For The Sleepers 02.13
10 In That Quiet Earth 04.59
11 Afterglow 04.12
12 I Know What I Like 06.37

Cd2:
13 Firth Of Fifth 10.16
14 Ripples 05.28
15 The Fountain Of Salmacis 08.01
16 Supper’s Ready 26.16
17 Watcher Of The Skies 09.08
18 Los Endos 08.56

www.hackettsongs.com

Betyg: 9 av 10

Karl-Göran Karlsson