Intervju med Anthony Rondinone, Jolly

Interview with Anthony Rondinone, Jolly in february 2011.
By Conny Myrberg.

In what way has your musical focus changed since your debut “Forty-Six Minutes, Twelve Seconds of Music” when compared to it?

It’s more evolved, than changed, we’ve added components to an existing foundation. I think since 46:12, one of the most notable differences would be that we incorporated more groove and harder riffs. We tried to create more movement on The Audio Guide to Happiness. Just because people consider us a form of prog, doesn’t mean we want people to look like they are solving math problems when they come watch us, we wanted to incorporate sections that allow people to move and have fun when they listen, as well as have those deeper, introspective moments. Also, with this album there was more experimenting with different sounds in production which gives this album more characteristics.

What was it that made you decide to sign a contract with the record label InsideOut Music?

Well they are a well-known and respected label in the genre that we have
been associated with which is obviously a selling point. Also, we met with Thomas Waber from InsideOut when we were on tour with Riverside and Pure Reason Revolution, and we had a very promising conversation with him about JOLLY’s future with the label and where he sees us, it actually made it a pretty easy decision and so far we’ve been happy with them.

I’m very interested in layouts and logo creations, what was the inspiration behind yours and who is the creator?

The layout for this album feels like a textbook in some ways. The cover is unapologetically bold, the inside is straightforward and to the point, It’s also very clean and sleek. Drummer/Producer Louis Abramson did the design of this album, he worked very hard to get everything perfect and we think it looks great. It fits the Feel of the Audio Guide and everything it’s about perfectly.

When I listen to The Audio Guide Of Happiness ”Part 1”, I sense a touch of arena rock with some progressive elements, kind of like bands like Muse. Is it a goal of yours to reach the big arenas or do you prefer the smaller and more intimate stages?

I don’t want to speak for the rest of the guys, but I would love to play in a giant arena. I think our sound and style lends it’s self to that sort of venue. Don’t get me wrong, I love playing in smaller places, there’s something very personal about it, but we got a taste of playing larger venues when we were with Riverside and it’s like a drug in the sense that I think we’re just going to want larger and larger crowds moving and singing along to what we are playing. There’s no other feeling like it, unless you’re Charlie Sheen of course.

From where did you get the inspiration for the lyrics of The Audio Guide Of Happiness ”Part 1” and ”Part 2” which according to InsideOut is in the Pocket Pac on the first?

Well InsideOut is not lying, we did include the lyrics to part 2 in the liner notes of this album, we hope you enjoy reading them without music. The lyrics are inspired by almost everything and anything and sometimes nothing at all. We have a pretty interesting lyric writing process, I do not want to give away all of our secrets yet. Maybe in the future we will discuss meaning a little bit more, but for now I would like to let the listeners find their own meaning in these lyrics. It’s a very introspective album and I believe people listening will be able to take away their own meaning that will help them in their situation.

The music for ”Part 2”, when is it planned to be released and why didn’t it become a double album?

We didn’t want to release both albums at the same time because we wanted you to become familiar with part I first. We thought it would be a bit much to give you the whole thing at once. It’s a lot to take in.

Will the music concept differ in ”Part 2” compared to ”Part 1”?

The concept is the same; it’s still part of the Audio Guide-  There are, however, styles and sounds on Part 2 that are not on Part I. Because it’s a four-phase process, Part 2 containing the 3rd and 4th phase, these will have some different styles because it is further along in the progression, bringing the listener closer and closer to happiness.

The melodic track ”Joy” should, according to me, be able to reach successful list placements – how has it been going with being aired on the radio?

Someone actually recently sent us a message on Twitter saying they put a preview of the album on their station and said they got some good response to it, I don’t know how Joy in particular is doing. If anything it would be on air in Europe and I don’t have a European radio so unfortunately we don’t get to hear if it’s played. We have the same hopes though; I think Joy among a few other songs on the album would do well on the radio. That’s where you come into play, maybe one of your readers is a DJ and will want to play our album over and over on the radio after reading this!

The track ”The Pattern”, with its absolutely magnificent drive, seems to be a song made to be performed live – are those factors that you consider when you compose your material?

Absolutely, I think I mentioned this earlier; we wanted some parts of this album that just moved and had groove and energy. This riff was actually made to do just that and we hope it’s working! So far we’ve gotten a really good response to that song and we’re very happy about that. I actually would like to thank all the fans that have posted feedback about this song and the album in general, we really appreciate all of it.

How does a song come to you normally, when you count in everything from the first idea to the finished track? Take ”Storyline” for example, which is also one of my personal favorites.

Oh well thank you! That song from what I remember started out as Joe playing that chord progression and Anadale just singing a melody over it which sounded really nice and we all liked it. Louis started playing a funkier/groovier rhythm and that’s what I started to follow with the bass line. That was the foundation of the song, usually we start with some sort of foundation like that, then as we work on it more and more things get added, and as we start recording and Louis starts to work his production magic, the songs takes on a new life that’s bigger then the 4 of us. We usually start out with a base of a song, then it gets JOLLY-fied and we have the end result, it’s a pretty interesting process.

You guys have been touring with both Riverside and Pure Reason Revolution, who both have a pretty dark visual image on stage (at least when I’ve watched them perform), how would you like to describe yours?

Those guys are the Queen’s tits by the way (that means they are awesome, it’s a popular British saying). I guess I would say we’re pretty dark as well.

A lot of bands are not particularly keen on being categorized within one musical genre or other, like neoprog for example, but if you have to choose one then where would you place yourselves?

Probably Post modern updated classic contemporaryism, but what it used to be, it’s changed now.
How does Sarcasm translate in Sweden?

(Almost the same “Sarkasm”)

After a few record releases a lot of bands usually have live DVD’s following, are there any plans of doing that and will we be able to watch you live in Europe this year?

I certainly hope we will be able to play live in front of you in Europe this year, we’re looking for opportunities to come back of course. We had a great time last year when we were there and we want to return.
As for DVDs, we’ve talked about something like that, who knows what the future holds
. Just be ready.

Is there a dream artist/band of yours that you would like to perform with or have as guest performers on your upcoming albums?

I would have liked to play bass with Michael Jackson if he were still around. I can imagine playing that sort of show and with such a talented musician that would have been a lot of fun.

And on a last note I’d like to thank you for your time and I will be waiting with excitement on The Audio Guide Of Happiness ”Part 2”.

Thank you too! I’m glad you liked Part I, that means a lot. We can’t wait until people have the full collection! Take care.


Holy Moses – Redefined Mayhem

Holy Moses - Redefined Mayhem
Holy Moses – Redefined Mayhem

I snart trettio år har Sabina Classen styrt sitt Holy Moses med järnhand och trots att deras thrash fått lite mer svärta på senare år så har de aldrig vikit av från den inslagna vägen. Personligen har jag alltid tyckt att bandet har varit bättre live än på skiva och efter att ha tagit del av ytterligare ett stycke köttig tysk thrash från Aachen-gänget så är mitt intryck fortsatt intakt. På skiva är Holy Moses bra men inte tillräckligt bra för att mina öron skall slå frivolter av glädje. Det är ettrig och intensiv eurothrash för hela slanten vilket jag gillar men precis som på föregångaren Agony of Death (2008) så är det på tok för enformigt i längden. Problemet är att det inte finns några uppkäftiga krokar eller rejäla melodier som bryter av medan refrängerna är småcoola men inte tillräckligt häftiga. Det är dock rejält elakt mest hela tiden men det är ganska talande att mellantempolåten Into the Dark är skivas mest välljudande spår. Allt behöver inte gå i högsta hastighet hela tiden för att det skall vara brutalt. Men för att vara rå, okonstlad och stenhård tysk thrash så är Holy Moses helt rätt men för den som söker lite mer variation så blir Redefined Mayhem ganska enformig ganska snabbt. Dock är det alltid en fröjd att höra Sabina Classen morra, väsa, growla och gasta så att självaste Hin håle ryggar tillbaka förskräckt.

Holy Moses – Redefined Mayhem

Steamhammer / SPV

  1. Hellhound
  2. Triggered
  3. Undead Dogs
  4. Into the Dark
  5. Sacred Sorrows
  6. Process of Projection
  7. Fading Realities
  8. Liars
  9. Redemption of the Shattered
  10. Whet the Knife
  11. Delusion
  12. One Step Ahead of Death
  13. This Dirt

Betyg: 5 / 10

Ulf Classon

Outloud – Let’s Get Serious

Outloud – Let's Get Serious
Outloud – Let’s Get Serious

Grekiska Outloud släpper nu sin tredje platta sedan begynnelsen 2009, och de fortsätter med sin kvalitativa melodiska hårdrock och hoppas att ännu fler ska upptäcka dem. Tänk en blandning av Tygers Of Pan Tang och Stryper ungefär. Låtarna är starka och arrangemangen välgjorda med en jordnära produktion utan överdrivna finesser.

Jag gillar detta och framförallt 80-talskänslan som gruppen förmedlar. Det låter som någon hårdare AOR-skiva som blivit återutgiven för att ny publik ska kunna upptäcka dem. Så är inte fallet, detta är sprillans nytt material med undantag av covern Enola Gay av synthpoparna O.M.D. från 1980. Outloud gör här en fantastisk version/hyllning till låten med det ack så tragiska innehållet.

Sångaren låter bättre och säkrare än tidigare också. Låtmässigt fastnar jag för den snabba metal-dängan Toy Soldiers och även den mer melodiska I Was So Blind samt den uppkäftiga A While To Go, för att nämna några. Annars är hela skivan bra tycker jag. De undviker snyggt att fastna i de värsta klyschfällorna och bara låta som en karbonkopia av något annat. De behåller fokuset.

Med det sagt tror jag inte att de erövrar världen med denna skiva heller men helt klart ett steg framåt i deras karriär. De förtjänar helt klart att uppmärksammas!

Outloud – Let’s Get Serious

AOR Heaven

  1. Death Rock!
  2. I Was So Blind
  3. One More Time
  4. Bury The Knife
  5. Like A Dream
  6. It Really Doesn’t Matter
  7. A While To Go
  8. All In Vain
  9. Another Kind of Angel
  10. Let’s Get Serious
  11. Toy Soldiers
  12. Enola Gay

Betyg: 7 / 10

Peter Dahlberg

Brother Firetribe – Diamonds In The Firepit

Brother Firetribe – Diamonds In The Firepit
Brother Firetribe – Diamonds In The Firepit

Nu när Tuomas Holopainen tar en paus från sitt Nightwish passar gitarristen från samma band, Emppu Vuorinen, på att släppa nytt med sitt sidoprojekt Brother Firetribe. Senast detta hände var 2008 så det var inte en dag för tidigt. Namnet Brother Firetribe fick de från en finsk tennisspelare som heter Veli Paloheimo. Veli betyder bror på svenska och så vidare.

Detta är den berömda tredje plattan, ni vet, vinna eller försvinna-plattan. Plattans namn kommer sig av att diamanter anses få en klarare lyster om de ligger i en firepit först. Det kan väl också ses som en vinkning till bandets låtar på skivan. Består de av diamanter och är det vi lyssnare som är firepiten? Låt oss ta reda på det.

Jag konstaterar i alla fall glatt att de känns igen med sitt keybordbaserade sound. Sångaren Pekka Heino (!) är kvar också. Faktum är att hela bandet är desamma som på förra plattan. Så långt allt väl. Ni kanske redan hört första singeln For Better or for Worse och diggat igenkännande. Edge of Forever sägs vara skivans hårdaste låt och låter väldigt Survivor-inspirerad. Detta sagt med all respekt. Inget Survivor-plagiat rakt av utan de har lyckats mixa det med Brother Firetribe-soundet. Snyggt jobbat!

Far Away From Love sätter däremot stämpeln för den största delen av skivan. Lite softare AOR med tonvikten på starka melodier istället för ös och bäng. Plattans höjdare tycker jag dock att Closer to the Bone är. Mycket stark och lite suggestiv låt. Suveränt framförd. Tydligen ska detta ha varit första låten som skrevs till detta album. Den fick äran att avsluta den.

Avslutningsvis är det oklart hur mycket ny mark Brother Firetribe kommer att bryta med denna skiva men ni som stått vid deras sida tidigare har ingen anledning att svika dem. De har inte svikit er.

Brother Firetribe – Diamonds In The Firepit


  1. Intro
  2. Love’s Not Enough
  3. Far Away From Love
  4. For Better Or For Worse
  5. Desperately
  6. Edge Of Forever
  7. Hanging By A Thread
  8. Trail Of Tears
  9. Winner Takes It All
  10. Tired Of Dreaming
  11. Reality Bites
  12. Close To The Bone

Betyg: 7 / 10

Peter Dahlberg

Mekong Delta – In a Mirror Darkly

Mekong Delta - In a Mirror Darkly
Mekong Delta – In a Mirror Darkly

Man har aldrig tråkigt ihop med Mekong Delta. Ja bandet alltså, inte området i Vietnam, där har jag aldrig varit. Hur som helst så har jag alltid funnit dessa tyskar ganska underhållande vilket gör att jag alltid tar mig tid att lyssna när de varit aktuella med ny musik. Men efter att ha lyssnat på nya given In a Mirror Darkly och gjort ett återbesök i backkatalogen så inser jag att jag aldrig har så där exceptionellt roligt när jag lyssnar på deras skivor. Det är underhållande progressiv thrash i den mest tekniska skolan men det är aldrig så pass bra så att jag löper amok i mina vänners stereoapparater och tvingar dem att lyssna så fort jag får chansen. Med det sagt så kan jag konstatera att In a Mirror Darkly är ytterligare ett kapitel i bandet karriär de kan vara ganska stolta över för det är en oerhört solid produkt de levererar. Musicerandet är av ypperlig klass, Martin LeMars sånginsats är riktigt stark och aggressiviteten i thrashen finns kvar trots det intrikata anslaget. Antalet taktbyten och udda rytmer finns det i överflöd och det blir på det sättet aldrig riktigt tråkigt att lyssna på skivan. Men det blir som sagt aldrig riktigt roligt heller. Låtarna tenderar att bli något långrandiga, variationen mellan de olika styckena är för små och ibland kan det vara svårt och veta när skivan byter spår. Men det finns ljuspunkter. I Janus så hittar bandet ett skönt medryckande läge och ett mer dramatiskt anslag lyfter musiken över mängden. Även i den instrumentala Inside the Outside of the Inside med sitt Rush-iga intro så hittar de det där lilla extra som gör att man hajar till och koncentrerar sig lite mer. Men det är också allt. Albumet In a Mirror Darkly är som helhet trevlig men inget ut över det vanliga. Redan frälsta fans lär inte bli besvikna men så värst många nya fans tror jag knappast tyskarna fiskar upp denna gång tyvärr.

Mekong Delta – In a Mirror Darkly

Steamhammer / SPV

  1. Introduction
  2. Ouverture
  3. The Armageddon Machine
  4. The Sliver in Gods Eye
  5. Janus
  6. Inside the Outside of the Inside
  7. Hindsight Bias
  8. Mutant Messiah

Betyg: 6 / 10

Ulf Classon

Intervju med Doug Aldrich, Whitesnake


Foto: © / Sweden Rock Festival 2008


Intervju med Doug Aldrich, Whitesnake, februari 2011.
Frågeställare Daniel Reichberg.

Det har redan gått nästan nio år sedan den före detta Dio-gitarristen Doug Aldrich anställdes av rocklegenden David Coverdale som gitarrist och låtskrivarpartner i lika legendariska Whitesnake. I mars ringlar ormen åter in i CD-spelarna, denna gång med ”Forevermore”. Tre månader senare uppträder ensemblen på Sweden Rock Festival i Blekinge.
ArtRock har talat med Doug Aldrich om nya skivan, samarbetet med åldermannen Coverdale och andre gitarristen Reb Beach, relationerna till före detta medlemmar och slutligen några ord om förlusten av Ronnie James Dio. Umeå icke att förglömma!

När jag intervjuade David Coverdale i samband med förra Whitesnakeskivan ”Good to Be Bad” frågade jag om det skulle komma ännu fler Whitesnake-album. David svarade då att ”orkar jag skriva låtar i ett år till?” och ”orkar jag med pressen?”. Likafullt – i mars kommer ”Forevermore”. Vad fick David att ändra sig?

Jag vet faktiskt inte riktigt, men jag är jätteglad att han gjorde det. Kemin oss emellan är fantastisk och låtarna kommer på ett helt naturligt vis. Mycket organiskt. Dessutom har vi skrivit på för Frontiers Records, där vi verkligen känner oss som hemma.

Den gången hintade David att ni kanske skulle släppa låtar för nedladdning kontinuerligt för att sedan samla ihop allting på ett officiellt album…

De tankarna fanns nog kvar, men skivkontraktet stoppade dem. David är vad vi på engelska kallar en ”dynamo” av konstant nya idéer. Han funderar ständigt på hur vi ska föra ut vår musik. Det som hände var att vi kom hem från turnén 2009 och innan vi visste ordet av var vi i studion igen och jobbade på nytt material.

Första textraden på skivan lyder ”I’m going back to the place I was born”. Funderar han på att flytta hem till England?

Jag tror inte det. En del av David är väldigt brittisk, men han är också amerikansk medborgare och genom sin familj väldigt fäst vid Lake Tahoe i Nevada, där han bor. Sedan är han tokig i gamla westernfilmer med John Wayne och Clint Eastwood, och nu bor David i precis en sådan miljö

När jag hör ”Love Will Set You Free” går tankarna till den gamla Whitesnakelåten ”Hot Stuff”…

Aaaahhhh…hey…ha-ha-ha, det kan inte hjälpas, men jag älskar de där tidiga Whitesnakelåtarna! ”Hot Stuff”, ”Ready an’ Willing”, ”Wine, Women and Song”… Även titellåten på ”Good to be Bad” är en bugning inför klassiska Whitesnake. ”Walking in the Shadow of the Blues”… Det är ett sånt coolt groove i de gamla låtarna. Jag menar, Ian Paice är en av de största.

Sedan har vi den långa, episka ”Forevermore”.

Det var aldrig tanken att den skulle bli sådan, men så utvecklades den åt det hållet. Jag älskar låtar som tar dig till en helt annan plats än där de började. Whitesnake har gjort en del sådana under sina år, till exempel ”Sailing Ships”. ”Forevermore” satt jag och skrev medan jag vaggade min lille son. David tyckte att vi kunde vara nöjda med de tolv låtar som var klara, men jag tiggde att vi skulle ta en till, och det blev ”Forevermore”, vilken David satte på första tagningen i studion! Jag kände mig helt bortblåst. Vilket geni! Det finns förresten en akustisk version av låten som jag älskar ännu mer. Men trummisen älskar den inte, eftersom han inte är med!

Vad skiljer ”Forevermore” från dess föregångare ”Good To Be Bad”?

Dels tycker jag den är mer varierad. Musikaliskt är David öppen för väldigt mycket. Skulle jag föreslå banjo till en låt, så skulle han svara ”kör till”. Det finns sexlåtar, men också låtar om saknad. Men framför allt är albumet en riktig bandskiva. Särskilt Reb Beach är mycket mer delaktig med sitt fantastiska gitarrspel och sin underbara röst. På förra skivan hände det att Reb spelade in sina solon hemma i Pittsburgh och sedan mailade dem till David. Den här gången var vi allihop hemma hos David i Lake Tahoe.

Händer det att du och Reb bråkar om vem som ska ta vilket gitarrsolo?

Aldrig. Förr var jag ganska överbeskyddande över mina egna delar, solon men framför allt komp. Ville gärna att det skulle vara exakt som jag skrivit. Men så kom Reb in i studion och verkligen brann genom gitarren, så jag lät honom spela exakt vad och när han ville! Ta till exempel ”Dogs in the Street”, där vi från början skulle ha delat på gitarrspelet, men så var Reb så jäkla bra att jag inte ville in och tävla.

Hur skulle du beskriva skillnaderna mellan dig och Reb?

Olika känsla, olika attack. Han är mer skolad än jag, har gått på Berkeley College of Music. Han kan så mycket om harmonilära. Jag trodde mig ha skrivit en perfekt sångstämma till ”Forevermore”, men så kom Reb in och visade en mycket bättre. Som solist är han inne på tapping och svajarm, en sorts Steve Vai/Eddie Van Halen/Jimi Hendrix-musiker. Själv är jag mer influerad av sådana som Michael Schenker och – må han vila i frid – Gary Moore.

Var du ett Whitesnakefan innan du själv blev medlem?

Ja, absolut! 1985 gick jag med i ett band som hette Lion, vars sångare Kal Swan var ett enormt David Coverdale-fan. Kal presenterade mig för ”Ready an’ willing”- ”Come an’ Get It”- och ”Love Hunter”-plattorna, vilket var fantastiskt, för här i USA trodde folk att ”Slide it In” var den enda skivan som fanns. ”Ready an’ willing” – vilken bad-ass-låt! Och ”Hit an’ Run” – jag ÄLSKADE den! Jag är väldigt imponerad av att David gick vidare och bildade något genuint eget istället för att ta den enklaste vägen, vilket hade varit att bilda ett Deep Purple-klonband.

I vår/sommar blir det ännu en turné, som bland annat når Sweden Rock Festival. Vem kommer att spela klaviatur?

Just nu letar vi efter journalister som kan spela keyboards och sjunga! Skämt åsido, så har vi en lista på folk vi är intresserade av. Själv skulle jag gärna ta tillbaka Timothy Drury, om han har möjlighet.

Varför hoppade Timothy av från Whitesnake?

Tim är en oerhört upptagen man. Jobbar med multimedia, fotograferar, ger ut new age-musik och skriver låtar tillsammans med Don Felder från Eagles.

Ni kanske kunde ragga upp Jon Lord?

Sluta skämta – jag skulle ÄLSKA det! Jon är alla tiders främsta rockkeyboardist och jag hoppas han sitter i ett slott och aldrig mer behöver arbeta.

På Sweden Rock-spelningen kommer ni att ha en del gästmusiker. Jag inser givetvis att du inte kommer att avslöja vilka det blir, men hur ser Davids relation idag ut till gammelgubbar som Micky Moody och Bernie Marsden?

Numera är David vän med dem igen. Snackar med Bernie då och då. Själv känner jag Bernie sedan en tid. Härlig kille och en av de bästa bluesrockgitarrister som finns. Jag skulle gärna dela scen med vem som helst av de gamla medlemmarna, för de är rockkungligheter, hela högen.

För tre år sedan talade David om att ge sig ut på akustiska turnéer med lågmälda versioner av låtarna och chans för fansen att ställa frågor.

David är verkligen bra på sånt. Jag tror säkert det kan bli så i framtiden, och blir jag tillfrågad ställer jag upp direkt. Det vore kul att prova på olika gitarrstämningar, ungefär som Jimmy Page, Stephen Stills och George Harrison.

Slutligen ett par frågor på temat Ronnie James Dio. Hur kändes det när du fick budskapet om hans död?

Det var en chock. Man visste ju att han var sjuk, men när jag såg att Heaven and Hell spikat livedatum 2010 blev jag jätteglad, för då trodde jag att Ronnie besegrat cancern. Jag fick ett första besked när jag var på en gitarrfestival i Bologna med George Lynch, Yngwie Malmsteen och Glenn Hughes. Det kom ett sms från Dio-keyboardisten Scott Warren om att han ville ha tag i mig. Jag ringde upp och Scott berättade att Ronnie ville träffa mig en sista gång. Jag ringde omedelbart min fru och sa åt henne att ta vår son och sticka hem till Ronnie på stubben och berätta att vi alla älskade honom. Min fru gjorde det, men själv satt jag tyvärr på planet när Ronnie dog. Jag fick aldrig chansen att säga adjö. Och nu efteråt har samma sak hänt med Phil Kennemore i Y&T och med Gary Moore, en av de mest passionerade gitarristerna någonsin…

Finns det kvar något outgivet material med dig och Ronnie tillsammans?

Jag hittade faktiskt en låt här hemma, där Ronnie sjunger, spelar gitarr och bas. Jag tror han programmerade trummaskinen också, eller är det Simon Wright som spelar? Minns inte riktigt, men det är en gastkramande låt, där Ronnie ville att jag skulle spela solo.

Kommer låten att ges ut?

Allt ligger i Wendy Dios händer. Hon är en klippa på att hålla Ronnies minne vid liv. Andra skulle ha sugit ut varje dollar, men Wendy ger bara ut bra saker som hon vet att de riktiga fansen verkligen vill ha.

Från sorgerna till framtiden – vad finns bortom Sweden Rock Festival?

Whitesnake kanske kommer på turné till Sverige i höst. Stockholm, Göteborg, Malmö… Vet du vad? Förra gången vi var i Sverige fick jag ett nytt favoritställe, en stad som heter Umeå! Så jävla häftigt ställe. Underbart vackert bredvid floden och så kör alla Chevrolet och Ford Mustang.

Nick Hasted – You Relly Got Me: The story of the Kinks

The Kinks brukar ofta puttas åt sidan som ”det fjärde” av sextiotalsbanden med Beatles, Rolling Stones och The Who på medaljplatserna. Detta är rätt så orättvist, med tanke på vad norra Londons största rocksöner faktiskt har uträttat. Först slog man igenom med singlarna You Really Got Me och All Day And All of the Night, sedan blev man ett mer betraktande, lyriskt betagande band med låtar som Dead End Streets, Sunny Afternoon och i synnerhet den undersköna megaklassikern Waterloo Sunset, därefter gjordes en rad konceptalbum med tillhörande teatrala scenshower…

The Story of The Kinks (Omnibus Press)
The Story of The Kinks (Omnibus Press)


The Kinks brukar ofta puttas åt sidan som ”det fjärde” av sextiotalsbanden med Beatles, Rolling Stones och The Who på medaljplatserna. Detta är rätt så orättvist, med tanke på vad norra Londons största rocksöner faktiskt har uträttat. Först slog man igenom med singlarna You Really Got Me och All Day And All of the Night, sedan blev man ett mer betraktande, lyriskt betagande band med låtar som Dead End Streets, Sunny Afternoon och i synnerhet den undersköna megaklassikern Waterloo Sunset, därefter gjordes en rad konceptalbum med tillhörande teatrala scenshower (undertecknad är särskilt förtjust i de båda Preservation-volymerna från 1973 och -74) och slutligen blev man till sin egen förvåning ett jätteband i USA, där man kring sena sjuttiotalsalbum som Misfits och Low Budget sålde ut de största arenorna. Under resans gång lyckades gruppen, kretsande kring bröderna Ray och Dave Davies, delta vid skapandet av hårdrocken, bli föregångare för punkare och britpoppare och fightas till hatets rand. Notera också att Kinks mellan åren 1964 och 1989 gav ut album nästan vartenda år, inte sällan två gånger per år.

Den här boken berättar alltihop på ett ovanligt bra sätt. Ovanligt bra tack vare att författaren lägger sitt allra mesta krut på det viktiga – musiken. Jodå, nog omtalas brödernas alla misslyckade äktenskap (varav Rays tid med Pretenderssångerskan Chrissie Hynde väl är det mest kända), visst omtalas promiskuöst leverne, psykiska sammanbrott, Daves stroke och incidenten då Ray blev skjuten i benet, men dessa företeelser hamnar tacknämligt vid sidan om, för att istället skjuta fokus på bandets – i synnerhet Rays – mästerliga konstnärliga bana. Varje album granskas på djupet avseende vilka musikaliska influenser som står att finna och inte minst vad i sin omgivning som den ständigt observante (men inte alltid lika sympatiske) Ray lagt under luppen den här gången. Källmaterialet är oftast förstahands, då Nick Hasted har intervjuat båda bröderna och en rad sidofigurer, och boken är befriande fri från de felaktigheter som skymmer alldeles för många liknande böcker. Det enda galna jag hittar är att en dansk stad skulle gå under det engelskklingande namnet Fredericksburg.


The Kinks are often pushed aside as the ”fourth” of the sixties bands with The Beatles, The Rolling Stones and The Who on the medal spots. This is rather unfair, considering the amount of work North London’s greatest sons have actually done. First the breakthrough with singles You Really Got Me and All Day And All of the Night, then the more considerate, lyrically captivating songs like Dead End Streets, Sunny Afternoon and in particular the exquisitely beautiful mega-classic Waterloo Sunset , then ​​a series of concept albums with accompanying theatrical stage shows (I’m particularly fond of the two Preservation acts from 1973-74), and finally the surprise development into a giant band in the USA, with late seventies albums like Misfits and Low Budget and sold out stadiums. Along the way, the group around brothers Ray and Dave Davies participated in the creation of heavy metal, they became precedent for punks and brit pop and and they fought like hell. Add that between 1964 and 1989 the Kinks released an album almost every year, often twice a year.

This book tells it all in a remarkably good way. Unusually good thanks to the author focusing on what matters most – the music. Sure, he speaks of the brothers’ all failed marriages (including Rays time with Pretenders singer Chrissie Hynde), he mentions promiscuous lifestyle, mental breakdown, Dave’s stroke and the incident when Ray was shot in the leg, but these phenomena end up creditably on the side, and instead focus lies with the band’s – particularly Ray’s – masterful artistic career . Each album is reviewed in depth, with respect to musical influences to be found as well as what surroundings the ever-observant (but not always likeable) Ray puts under the microscope. The source material is usually first-hand, as Nick Hasted has interviewed both brothers and a number of side characters, and the book is liberatingly free from the errors that obscure way too many similar books. The only craziness I find is a Danish city under the very Anglo-sounding name of Fredericksburg.


Daniel Reichberg