Flogging Molly – Life is Good

Sex år sedan succén Speed of Darkness (2011) och blott det sjätte studioalbumet sedan starten för tjugo år sedan. Detta gör att varje gång man får chansen till att tugga i sig nytt material med Flogging Molly så gapar man stort och sväljer hela stycket. Detta är inte alltid till godo märkte jag då de första lyssningarna på nya Life is Good kändes aningen jämntjockt och onyanserat trots den melodirika garneringen. Men när nyhetens behag lagts sig och man portionerar upp anrättningen så börjar låtarna ta form och nyanserna får tydligare ramar. Låten There’s Nothing Left Pt.1 inleder med ett lite mörkare, mer dramatiskt, musikaliskt anslag än vad vi kanske är vana vid men jag gillar det skarpt. Förhoppningarna att albumet skulle fortsätta i samma anda grusas ganska fort med efterföljande The Hand of John L. Sullivan men inte gråter jag för det. Historien om boxaren med samma namn som låten ackompanjeras av klassisk Flogging Molly-musik vilket innebär celtic punk/rock och dansanta irländska tongångar i högt tempo. Det är låtar som denna som har gjort bandet till ett av de mest underhållande man kan se på en livescen idag. Det är omöjligt att stå still och spontandans är lika vanligt förekommande som headbangning på valfri hårdrockskonsert. Men frontmannen Dave King med anhang nöjer sig inte med en stark inledning utan hela albumet är fullt med starka låtar och den fullträff de fick in med närmaste albumföregångaren var ingen tillfällighet. Exempel är Welcome to Adamstown som har en enkel men effektiv refräng, i Reptiles (We Woke Up) låter King sin giftiga tunga tala mot politiken och med ironiska, men ändå allvarliga, titelspåret Life is Good får de nedslagna i samhället ett ledmotiv att följa. För det är ju så att även om bandets musik både är dansat och fylld med glada medryckande melodier så har alltid texterna varit laddade med uppror, stolthet, arbetarklassens slit och kampen mot orättvisor. Så är du ett fan av Flogging Molly sedan tidigare så har du inget att vara orolig över. Trots det långa uppehållet från studion så levererar de fortfarande skarpa låtar med medryckande melodier och vassa texter. Ta dig dock tiden att avnjuta kalaset för innehållet har en positiv tendens att växa med tiden.

Flogging Molly – Life is Good
Vanguard/Spinefarm Records

1. There’s Nothing Left Pt.1
2. The Hand of John L. Sullivan
3. Welcome to Adamstown
4. Reptiles (We Woke Up)
5. The Days We’ve Yet to Meet
6. Life is Good
7. The Last Serenade (Sailors and Fisherman)
8. The Guns of Jericho
9. Crushed (Hostile Nations)
10. Hope
11. The Bride Wore Black
12. Until We Meet Again

https://www.facebook.com/floggingmolly/
http://www.floggingmolly.com/

 

Betyg: 8/10

Ulf Classon

Thomas Wynn And The Believers – Wade waist deep

Tycker du som jag att Tedeschi Trucks Band är briljanta men att det saknas lite blixtar och dunder? Då är Floridasextetten Thomas Wynn And The Believers något att lyssna på. Deras tredje album Wade waist deep innehåller gåshudsframkallande gospel- och soulvinklad sydstatsrock i form av titelspåret och ”Heartbreak alley”. Men när de drämmer till med ”We could all die screaming” förändras de små knottrorna på huden till brännblåsor. Sjungande gitarristen Thomas Wynn förvandlas från en len tröstande stämma till en svavelosande predikant och jag ser förre Nazarethsångaren Dan McCarfferty i en filmroll som skeppspräst på ett förlisande fartyg. ”Mountain fog” matchar det bästa på senaste Joe Bonamassa-plattan och i ”You can´t hurt me” går tankarna till Black Country Communion. I låten ”Thin love” lyser Wynns beundran för Neil Young igenom medan ”I don´t regret” skulle ha kunnat vara något tidigare outgivet med Janis Joplin. Bredden är fenomenal och aldrig har jag hört ett sydstatsrockband gripa om så mycket och samtidigt lyckas med att nypa till på ett så övertygande sätt. Ett extra plus för den oerhört väl avvägda fördelningen av sångpartierna och stämmorna mellan Thomas och hans syster Olivia Wynn Roche.

Thomas Wynn And The Believers – Wade waist deep
Mascot/Provogue

1. Man Out Of Time
2. Wade Waist Deep
3. Heartbreak Alley
4. My Eyes Won’t Be Open
5. Thin Love
6. I Don’t Regret
7. You Can’t Hurt Me
8. Mountain Fog
9. Burn As One
10. Feel The good
11. We Could All Die Screaming
12. Turn It Into Gold

https://thomaswynnandthebelievers.com/

Betyg: 9/10

Jukka Paananen

RPWL släpper konsertfilm A New Dawn

Tyska RPWL släpper konsertfilmen A New Dawn den 14:e juli i formaten BluRay,DVD, 2CD och 3LP. Inspelningen ägde rum i Luitpoldhalle/Freising i Tyskland den 31:e oktober 2015 med många gäster och aktörer.

 

Yogi Lang (vocals)
Kalle Wallner (guitar)
Markus Jehle (keyboards)
Werner Taus (bass)
Marc Turiaux (drums)

Nad Sylvan – The Bride Said No

Två år efter Nad Sylvans solodebut med plattan ”Courting The Widow” är det så dags för uppföljaren med namnet ”The Bride Said No”. Det finns en svag koppling till förra plattan i och med att ’The Vampirate’ återigen figurerar i några låtar, inklusive titellåten. Dock är originalidén om bruden som svarar nekande baserad på en låt som Nad började skriva på redan 1989.   

Som vanligt spelar Nad det mesta på keyboards och även en hel del gitarr men den nya plattan gästas dessutom av en hel rad kända namn som t ex Tony Levin, Steve Hackett, Roine Stolt, Guthrie Govan, Nick D’Virgilio och Jonas Reingold. Ett nytt grepp är samarbetet med flera mycket skickliga kvinnliga vokalister (Jade Ell, Tania Doko och Sheona Urquhart). Nad har skrivit det mesta själv men två låtar (”When The Music Dies” och ”Crime of Passion”) har han skrivit tillsammans med Anders Wollbeck.  

Låtarna håller genomgående hög kvalitet, tycker jag, faktiskt ännu bättre än på förra plattan. Det är förvånansvärt lättlyssnat, trots att flera låtar har en komplicerad struktur med många ”twists and turns”. Låtarna har ett mer modernt sound även om man fortfarande hör influenserna från 70-talet här och där. Ett bra exempel är första ’riktiga’ låten ”The Quartermaster”. Ett bra gung i refrängen och med ett läckert understöd från Nick D’Virgilio bakom trummorna. Riktigt bra spel på diverse keyboards av Nad vilket faktiskt gäller genomgående på hela skivan. Det är mycket tydligt att Nad inspirerats mycket av de ackordssekvenser och sounds som master Tony Banks använt i Genesis. Det gör att man hela tiden hittar nya njutbara partier.

Låt nummer två inleds återigen med dessa sköna keyboards innan sången tar vid. Låten är en hyllning till alla dessa storheter inom musiken som försvunnit den senaste tiden. Kanske är det speciellt David Bowie han tänker på men här har jag förmodligen fel. Helt OK låt men kanske inte den bästa på albumet.

En av de bästa låtarna på albumet är den lugna ”What Have You Done”. Mycket melodisk och i ett röstläge som verkligen passar Nad. Efterhand får han också skönt understöd i sången av Jade Ell (som Nad också skrivit låten tillsammans med). Låten lyfts på slutet av en gitarrduell (!) mellan Steve Hackett och Guthrie Govan där jag faktiskt tycker den senare avgår med segern. Mycket fina passager på gitarrerna! Genom hela låten finns återkommande ett speciellt ackord som ger en extra krydda till anrättningen; ett ackord som även det flitigt använts tidigare av Tony Banks. Jag är tyvärr för musikaliskt obildad för att beskriva ackordet på ett mer faktabaserat sätt. Men ifall ni lyssnar på låten förstår ni nog vad jag menar.

Följande låt ”Crime of Passion” är mer dramatisk och här får Nad utmana sin sång betydligt mer men även det utfaller på ett lyckosamt sätt. Härliga trummor från Nick igen och jag tror att det denna gång är Roine som tillför lite extra gitarrkrydda. Återigen en mycket melodisk och fin sång i stadigt rocktempo.

Låten ”A French Kiss in an Italian Café” är kanske den mest hit-inriktade låten med sin sköna bakåtlutande stil och takt. Sköna stämningar i partierna som föregår refrängen.

Men favoriten på plattan för mig är dock den långa titellåten. Nad sjunger här tillsammans med Tania Doko som på ett mycket förtjänstfullt sätt gestaltar den ångerfulla bruden. Överhuvudtaget gillar jag den långa låten med dess många passager. Faktiskt är det Tanias sång och alla instrumentella detaljer som jag gillar allra mest. Det finns ett flertal olika partier i låten och alla är njutbara. Något som sticker ut är keyboard-ljudet precis före refrängen ”But the Bride said no”. Det är nästan Norman Bates-klass på skräckkänslan (om ni nu kommer ihåg filmmusiken i badkars-sekvensen från Hitchcock-filmen ”Psycho”). Även gitarr-ackorden strax därefter är jätteläckra! Liksom Jonas Reingolds intensiva basspel, Nads smått hysteriska solon på mini-moogen och Steve Hacketts solo fyllt av övertoner. Överhuvudtaget en fantastisk avslutning på en mycket bra platta. Nads hittills bästa – utan tvekan.  

Nad Sylvan – The Bride Said No
InsideOut Music

1 Bridesmaids
2 The Quartermaster
3 When The Music Dies
4 The White Crown
5 What Have You Done
6 Crime Of Passion
7 A French Kiss In An Italian Café 00:05:58
8 The Bride Said No

http://www.nadsylvan.com
https://www.facebook.com/Nadsylvanartist 
https://twitter.com/sylvanofficial 

Betyg: 8/10 

Karl-Göran Karlsson

Siena Root – A Dream of Lasting Peace

Musikkollektivet Siena Root lägger stor stolthet i att spela in sin musik på gammal analog utrustning för det rätta ljudets skull. De lägger lika stor vikt vid att hålla sina kompositioner levande vilket alltid har gett bandet det där lilla extra i min bok. Detta resulterar i tung och svängig bluesbaserad sjuttiotalsrock där jamkänslan är ständigt närvarande. Bandet lirade denna musik långt innan ordet retrorock ens var uppfunnet vilket återigen visar varför de är bäst på det de gör. Okej de är kanske inte speciellt nydanande men sättet de förenar Deep Purples gitarr- och orgeldueller med Mountains driv och The Allman Brothers lössläppta tyglar är klanderfritt. De är inte rädda för att ta ut svängarna och bjuda på oväntade infall som tar med lyssnaren på en småpsykedelisk resa genom det bästa musikaliska årtiondet.

Det föregående albumet Pioneers (2014) var inte långt ifrån en fullträff och samma gäller nya A Dream of Lasting Peace. Där föregångaren hölls tillbaka en aning på grund av lite för dålig variation mellan låtarna så är det nu åtgärdat men istället är nu några spår lite mer anonyma än sina syskon. Detta är dock inget stort problem då de starka låtarna istället är urstarka. Öppningsspåret välter dig på ända direkt, Sundown eggar med en stark refräng, den lite långsammare The Piper Won’t Let You Stay visar att bandet behärskar tung Bonamassa-blues och riffandet i No Filters är löjligt medryckande. Det enda som jag egentligen hade önskat är något längre låtar för att deras underbara jam skall få lite mer utrymme att förföra mig på. Men då måste de å andra sidan tumma på ljudkvalitén när skivan pressas och det passar inte in i bandets filosofi. Det tackar jag istället för då det varma härliga ljudet som strömmar från vinylen ut ur mina högtalare och varsamt omfamnar mig är precis det jag vill uppleva när jag lyssnar på Siena Root. Kan det kanske också vara så att jag har upplevt årets bästa album?

Siena Root – A Dream of Lasting Peace
M.I.G./Border Music

1. Secrets
2. Tales of Independence
3. Sundown
4. The Piper Won’t Let You Stay
5. Outlander
6. Growing Underground
7. Empty Streets
8. No Filters
9. Imaginarium
10. The Echoes Unfold

http://sienaroot.com/

https://www.facebook.com/sienaroot

 

Betyg: 9/10

Ulf Classon