Djinn- ny textvideo från Michael Romeo (Symphony X).

Gitarristen  Michael Romeo ”Symphony X” som släpper sin första officiella soloplatta War Of The Worlds / Pt. 1 den 27 juli på Music Theories Recordings har lagt ut ett smakprov i form av textvideon Djinn.

 

Michael Romeo – War Of The Worlds / Pt. 1
Introduction
Fear The Unknown
Black
F*cking Robots
Djinn
Believe
Differences
War Machine
Oblivion
Constellations

Joe Bonamassa släpper nytt studioalbum!

Den tvåfaldigt Grammy-nominerade gitarrhjälten Joe Bonamassa ger ut sitt nya studioalbum Redemption den 21 september 2018 på Provogue records/Mascot Label Group. Två svenska gig är också bokade i september, 24/9 Hovet/Stockholm och 26/9 Lisebergshallen/Göteborg. Videon till spåret titelspåret Redemption ser du här.

 

Joe Bonamassa – Redemption
1 Evil Mama
2 King Bee Shakedown
3 Molly O’
4 Deep In The Blues Again
5 Self-Inflicted Wounds
6 Pick Up The Pieces
7 The Ghost Of Macon Jones
8 Just ‘Cos You Can Don’t Mean You Should
9 Redemption
10 I’ve Got Some Mind Over What Matters
11 Stronger Now In Broken Places
12 Love Is A Gamble

Coheed And Cambria – nytt album ute i oktober.

Coheed And Cambria offentliggör omslag och låtar till nya plattan The Unheavenly Creatures. Skivsläpp femte oktober.

Coheed And Cambria – The Unheavenly Creatures
1. Prologue
2. The Dark Sentencer
3. Unheavenly Creatures
4. Toys
5. Black Sunday
6. Queen Of The Dark
7. True Ugly
8. Love Protocol
9. The Pavilion (A Long Way Back)
10. Night-Time Walkers
11. The Gutter
12. All On Fire
13. It Walks Among US
14. Old Flames
15. Lucky Stars

http://www.coheedandcambria.com/

The Night Flight Orchestra – Sometimes The World Ain’t Enough.

 

Fjärde fullängdaren från ett av Sveriges främsta Old School Rockband kör på utan pardon. Grundarna Björn Strid och David Andersson levererar minst sagt ännu ett grymt album som sätter sig direkt i rockhjärtat. Jag med många andra vilka är frälsta i de lite hårdare takterna där metal ala Soilwork med nämnda Björn Strid (då med growlsång) har nog ändå våra musikaliska DNA-rötter i hederlig rock?!  Inledande This Time sätter direkt ribban på de högre höjderna, melodisk medryckande och visst svänger det rejält här. Turn To Miami och aor-rocken med Toto känsla presenteras med den äran. Sometimes The World Ain’t Enough 70/80-tals vibbarna får en att genast vilja bläddra bland de gamla vinylerna och Moments Of Thunder för tankarna till Peter Cetera och Chicago när de var på topp. The Last Of The Independent Romanti  avslutar plattan med svängig rock och ett nästan fånigt leende på läpparna infinner sig.

Sången sitter där liksom melodierna och en produktion som inte tar överhand. Tycker du om melodisk rock med positiva influenser är detta ett givet val. Att bandet som också inkluderar medlemmarna Sharlee D’ Angelo (ARCH ENEMY, SPIRITUAL BEGGARS) Richard Larsson, Jonas Källsbäck och Sebastian Forslund även levererar live vilket undertecknat kan intyga så har du möjlighet att beskåda The Night Flight Orchestra, gör det!

The Night Flight Orchestra – Sometimes The World Ain’t Enough
Nuclear Blast

01. This Time
02. Turn To Miami
03. Paralyzed
04. Sometimes The World Ain’t Enough
05. Moments Of Thunder
06. Speedwagon
07. Lovers In The Rain
08. Can’t Be That Bad
09. Pretty Thing Closing In
10. Barcelona
11. Winged And Serpentine
12. The Last Of The Independent Romanti

https://www.facebook.com/thenightflightorchestraofficial/

 

Betyg: 8/10

Conny Myrberg

RanestRane – Starchild

RanestRane - Starchild
RanestRane – Starchild

Det italienska bandet RanestRane avslutar nu sin albumtrilogi inspirerad av Stanley Kubrick’s film ”År 2001 – ett rymdäventyr” (eller ”2001: A Space Odyssey” på engelska) med det nya albumet ”Starchild”. De tre plattorna formar ett mäktigt epos och tar absolut sammantaget bandet ytterligare ett steg framåt i jämförelse med det tidigare alstret ”Shining” (som även det bygger på en Kubrick-film).

Bandet introducerades väl i Sverige egentligen först (men då med buller och bång) i samband med ett Musikens Hus Goes Progressive evenemang i Göteborg i mars förra året. Innan dess var det nog få här i landet som kände till dem. Nu har de genomfört också ett andra besök i Sverige i samband med introduktionen av nya skivan, även det på Musikens hus i Göteborg i maj i år och på nytt med en väldigt väl genomförd och uppskattad konsert. Deras konserter är väldigt speciella i och med att de då även visar att de synkat många av sina låtar direkt mot speciella partier av de filmer som de bygger sin musik kring. Av denna anledning har ibland deras konserter fått beteckningen ”Cine-concert”. Den allra mest spektakulära synkningen här får väl sägas vara scenen med Jack Nicholson i filmen ”The Shining” där han går lös med yxa på en dörr och detta har man lyckats väva in på ett fenomenalt spännande och dramatiskt sätt i musiken (sekvensen ”Here’s Johnny”).

För er som fortfarande inte har lyssnat på bandet kan man nog säga att de nog hamnar i neoprogfacket med väldigt stark inspiration av Marillion. Inte bara inspiration, de samarbetar också flitigt med Marillion och både Steve Hogarth och Steve Rothery har på olika sätt medverkat på skivor och konserter med bandet. Det rör sig alltså om mycket melodisk och ibland oerhört sentimental musik framfört av imponerande skickliga musiker. Drivande i bandet är sångaren, tillika trummisen och låtskrivaren Daniele Pomo. Det är en fröjd att se honom hantera både trummor och sång under konserterna. Övriga i bandet är Riccardo Romano på keyboards, Massimo Pomo på gitarr och Mauricio Meo på bas.

Nya skivan inleds med en väldigt vacker låt i ” L’insieme delle cose” där Daniele sjunger ett tema i falsett som repeteras genom en stor del av låten. Vi hör väldigt fina keyboards från Riccardo och ett gitarrsound från Massimo som otvivelaktigt är väldigt inspirerat av Steve Rothery. Vi hör också genomgående mycket fin och stämningsfull sång av Daniele. En riktig kanonstart på skivan och kanske rent av den bästa låten både instrumentalt och vokalt.

Efter detta följer en instrumental låt med en mer direkt koppling till filmen i ”Do You Read Me Hal”. Det här är en av de mer dramatiska scenerna i filmen där rymdskeppets centraldator HAL vägrar släppa in en av astronauterna efter en reparationstur utanför skeppet. HAL har nämligen förstått att de båda aktiva astronauterna tänker försöka koppla bort datorn. Vi får höra originaldialogen med kompande musik som faktiskt för tankarna väldigt mycket till Pink Floyd. Det här följs sedan av en sångmässig kommentar (tror jag) i låten ”Ambasciatore Delle Lacrime”. Låten har en väldigt snygg avslutning med ett mycket fint gitarrsolo där man återigen vävt in lite ljudklipp från filmen.

I låten ”Sognero Mai?” hör vi sedan i början lite hårdare och tuffare gitarrtoner och en distinkt takt. En bit in får vi höra ett härligt solo på Hammondorgel från Riccardo. I slutet hör vi sedan den helt makalösa upplösningen på historien ombord på rymdskeppet när HAL efter att ha fått nästan alla minnesenheter bortkopplade börjar sjunga en sång (”Daisy”) som den lärt sig en gång i början av sin ”master”. En sång som långsamt försvinner allteftersom den sista minnesenheten kopplats bort. Det här har en otäck koppling till verkligheten i vetskapen om att sånger som man en gång lärt sig i barndomen ofta är någon som gamla människor med alltmer bristande minne med ökande ålder trots allt kan komma ihåg ända till slutet.  Det här partiet av låten ackompanjeras av kyrkorgel och man får verkligen känslan av ett Requiem, även i det avslutande vokala partiet med komp av akustisk gitarr. Mäktigt och faktiskt väldigt sorgligt.

Därefter kommer nog min favorit på plattan, den långa i huvudsak instrumentala ”Stargate”. Efter en lugn och stämningsfull inledning når vi efter cirka 3 minuter ett mer taktfast parti där trummorna tar mer plats och vi hör ett fint samspel mellan keyboards och gitarr. Men det bästa kommer efter 5 minuter när Daniele får briljera med alldeles utmärkt spel på trummorna under ett långt påföljande parti. Här presterar bandet alldeles ypperlig instrumental rockmusik. Låten fortsätter sen med ett vokalt parti kompat enbart med akustisk gitarr. Trots att man inte förstår vad Daniele sjunger så måste jag säga att det är oerhört vackert. Italienskan är verkligen ett melodiskt språk som passar utmärkt i sångform. Till sist avslutas låten med oerhört fina melodiska insatser på både gitarr och keyboards där man återigen känner starka Marillion-vibbar. Ett riktigt praktverk!

Låt nummer 6 ”Prometeo Tra Le Stelle” är också bra men sticker inte direkt ut. Till sist kommer så den avslutande ”Abandoned” där vi så får höra Steve Hogarth i de vokala partierna fint ackompanjerad på piano. Eller skall vi säga de talade partierna för här reciterar han mest med sin lite sargade röst som spricker ibland. Texten verkar vara väldigt filosofisk om människans roll i universum. Som en sorts experiment av Gud som misslyckats. Sista textstroferna antyder detta (”The experiments failed, God shook his head, and walked away”). Möjligen är detta ett försök att på något sätt tolka slutet av filmen som åtminstone jag hade väldigt svårt att förstå.

Slutomdömet om detta album blir mycket gott. Det här är en väldigt bra slutpunkt på trilogin och kanske deras bästa album överhuvudtaget, även om en del enskilda låtar på tidigare album också måste lyftas fram bland höjdpunkterna. Men jag tycker absolut att nuvarande koncept där man inte har med så mycket dialoger från filmerna i fråga fungerar bättre. Det banar onekligen vägen också för internationella framgångar. Jag önskar bandet lycka till framöver med nya utmaningar och ser fram emot nästa besök i Sverige.

Betyg: 8/10 

RanestRane – Starchild

MaRaCash Records

  1. L’insieme delle cose
  2. Do You Read Me HAL
  3. Ambasciatore Delle Lacrime
  4. Sognero’ Mai?
  5. Stargate
  6. Prometeo Tra Le Stelle
  7. Abandoned

https://www.ranestrane.net/

https://svse.facebook.com/RanestRane/

http://ranestranefanwebscandinavia.blogspot.com/

Ryders Creed – Ryders Creed

Brittiska albumdebutanterna i Ryders Creed parerar snyggt de värsta radiorockfällorna och levererar ett tungt och melodiskt rockalbum som andas både dåtid och nutid. Låtarna är ganska okonstlade men skiftar snyggt mellan blytunga brottarriff, svängig pubrock från Australien och lite mer luftigare stunder. Variationen är ganska god men färdsträckan är ganska rak även om det svänger till lite emellanåt. Albumet kan nästan delas in i tre delar där första delen är den med mest potential för rotation på radion med enkel uppbyggnad på låtarna. Mittendelen är mest varierad med den AC/DC-osande Set You Free och tempostarka Ryder och avslutande delen är den bästa enligt mig med sin härliga tyngd och mustiga muskelriff. Det hade kanske inte skadat med några fler utmärkande refrängmelodier men sångaren Ryan Antony tar igen det med en stark och klar stämma. Hans teknik påminner en del om Metallicas James Hetfield vilket ger musiken ett skönt Load-skimmer vilket jag uppskattar. Där slutar dock liknelserna med de amerikanska giganterna och att hitta andra band att jämföra med är svårt trots att det inte är speciellt nyskapande. Jag brukar vanligtvis avfärda musik som påminner allt för mycket om det som går att höra på den nischade rockradion men Ryders Creed verkar ha något som jag inte kan värja mig emot. Okonstlade melodisk tungrock med hitpotential är kanske min nya grej?

Ryders Creed – Ryders Creed
Off Yer Rocka Recordings

1. Headspace
2. Promise
3. On the Road
4. Set You Free
5. The Only Thing I’m Good At
6. Ryder
7. Begging for More
8. Raise the Hoof
9. My Life
10. Rise

https://www.ryderscreed.co.uk/

https://www.offyerrocka.com/

 

Betyg: 6/10

Ulf Classon