220 Volt – Walking In Starlight

220V_Walking_In_Starlight
220 Volt – Walking In Starlight

 

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om denna skiva. Otaliga gånger har jag lyssnat på den och tyckt att det jag hör låter ganska okej. Sångaren är okej, musiken (hårdrock inte heavy metal) är okej, låtarna känns okej. Ändå får jag en känsla av mättnad. Det räcker nu liksom. De flesta låtar går i ett bekvämt mellantempo som efter ett tag blir otroligt tröttsamt och gör att allt smälter ihop till en enda gegga.

Jag kan jämföra med Uriah Heeps senaste som också var alldeles för mycket och för upprepande. Den hade ändå sina ögonblick. Det har tyvärr inte 220 Volt. De är för lata med arrangemangen och tror att det räcker med att få till ett schysst gung. I låt efter låt efter låt.

Sångaren sjunger bra men använder samma tonläge alldeles för mycket. Visst är det skönt att ligga i komfortzonen men som lyssnare blir man bara irriterad. Det är ju inte så att det inte finns andra att lägga sin lyssningstid på.

År 2014 är det inte längre okej att bara låta som en sämre kopia av sina idoler. Ni måste även kunna tillföra något eget som får en att haja till lite. Det finns så många band därute och så mycket talang. Då går det inte att bara damma av ett gammalt namn och sedan servera halvljummet kaffe.

220 Volt – Walking In Starlight
AOR Heaven

1. Walking In Starlight
2. System Overload
3. Broken Promises
4. Alive
5. Blind
6. Stranded
7. Get Me Out
8. The Waiting
9. Through The Wastelands
10. Burning Heart
11. Take A Good Look
12. One Good Reason
13. Guiding Light

Betyg: 5/10

Peter Dahlberg

 

Grand Design – Thrill of the night

GRAND_DESIGN_Thrill_of_the_Nite
Grand Design – Thrill of the night

Det är sleazigt och det är feta körer och grandiosa refränger. Mixa Mötley Crue med Kix och Def Leppard så hamnar ni ganska nära hur svenska Grand Design låter idag. Tidigare har soundet varit mer fokuserat på Def Leppard men på denna platta har de utvecklat soundet och låter mer som ett glamband från 1986-1987. Med det vill jag inte säga något negativt. Många av mina favoritskivor kommer från dessa år. Jag har alltid gillat när man överproducerar lite istället för att komma så ”jordnära” som möjligt på skivor.
Det är grundaren och sångaren Pelle Saether som producerat och det låter väldigt bra. Framförallt arrangemangen är grymma. Lite fetare trumljud kunde det kanske varit och klarare ljud. Jag bara tänker att när man ändå är på gång så varför inte gå hela vägen? Men det är bara för att jag själv älskar ett fett trumljud. Sedan kanske de också ville sleaza till det lite?
Men vilka låtar de fått till denna gång. De radar upp hit efter hit. Låtordningen är också smakfull och lagd med eftertänksamhet. Helt klart deras bästa och jämnaste skiva hittills. Kanske lite väl gitarrbaserad. Hade önskat att någon låt kunde vara lite mer keyboardstyrd för att väga upp det lite. Nu tänker jag typ King Kobra men det är kanske inte den vägen de vill gå. Som sagt är de mer sleaziga här än tidigare. Gillar ni det så är det bara att tuta och köra! Jag tycker den ändå är genomgående bra med några toppar.
Favoritspår: 10 outta 10 och Get up n love someone

Grand Design – Thrill of the night
AOR Heaven

1. U Got Me Good
2. Rawk N Roll Heart Attack
3. The Rush Is Gone
4. 10 Outta 10
5. When The Greatest Love Of All Kicks In
6. Rip Iddup
7. Get Up N Love Someone
8. You’re The Only One
9. Who’s Gonna Rawk You Tonite
10. Thrill Of The Nite

www.granddesignrocks.com

 

Betyg: 7 / 10

Peter Dahlberg

 

Gregory Lynn Hall – Heaven To Earth

GLH_Heaven_To_Earth
Gregory Lynn Hall – Heaven To Earth

Här har vi en ganska okänd kille om man inte är såld på en grupp som heter 101 South sedan tidigare. Annars sjunger Gregory Lynn Hal mest reklamjinglar för att överleva och är en mycket anlitad sådan. Nu har han dock knåpat ihop sin egen solo-skiva där han spelar alla instrument själv. Han har endast bjudit in några sologitarrister. Exempelvis Graig Goldy som gör en enastående insats i Heaven to earth. Gregorys röst är intressant och låter som en blandning av Dave Meniketti (Y & T), Sammy Hagar och vår egen Nils Patrik Johansson (Astral Doors m fl). Ingen dålig mix som ni hör. Gregory sjöng gospelstämmor redan vid tre års ålder och han och hans syskon brukade samlas runt sin farmor och hennes piano som barn.

För att återvända till skivan så hör man direkt att den har något speciellt. Soundet är inte modernt utan snarare låter det bluesbaserad AOR (tänk Y & T, Whitesnake och liknande) som det gjorde runt 1989-1990. Det som fångar upp mig är att han undviker de värsta klyschorna och låtarna balanserar perfekt på den kommersiella linan utan att det blir omedelbart igenkännande. Låtarna har också en underbar närvaro. Känslan man får är mer ”varför har jag inte hört den här tidigare?”.

Många låtar har blivande klassiker-status i mina öron. Ta bara de två inledande rökarna You got me runnin´och Rockin the road. Tröttnar man dock på rockandet så finns suveräna balladerna I thought I saw heaven, Cryin´och Fly on att tillgå. Trots min entusiasm inför denna skiva ska jag nöja mig med att ge betyg strax under blivande klassiker. Den tillhör i alla fall toppskiktet inom sin genre.

Gregory Lynn Hall – Heaven To Earth
AOR Heaven

1.You got me runnin´
2.Rockin´the road
3.Stars in the night
4.Heaven to earth
5.I thought I saw heaven
6.Love can
7.Fly on
8.Ordinary man
9.Cry no more
10.Mama said
11. Cryin´

9 / 10

Peter Dahlberg

Outloud – Let’s Get Serious

Outloud – Let's Get Serious
Outloud – Let’s Get Serious

Grekiska Outloud släpper nu sin tredje platta sedan begynnelsen 2009, och de fortsätter med sin kvalitativa melodiska hårdrock och hoppas att ännu fler ska upptäcka dem. Tänk en blandning av Tygers Of Pan Tang och Stryper ungefär. Låtarna är starka och arrangemangen välgjorda med en jordnära produktion utan överdrivna finesser.

Jag gillar detta och framförallt 80-talskänslan som gruppen förmedlar. Det låter som någon hårdare AOR-skiva som blivit återutgiven för att ny publik ska kunna upptäcka dem. Så är inte fallet, detta är sprillans nytt material med undantag av covern Enola Gay av synthpoparna O.M.D. från 1980. Outloud gör här en fantastisk version/hyllning till låten med det ack så tragiska innehållet.

Sångaren låter bättre och säkrare än tidigare också. Låtmässigt fastnar jag för den snabba metal-dängan Toy Soldiers och även den mer melodiska I Was So Blind samt den uppkäftiga A While To Go, för att nämna några. Annars är hela skivan bra tycker jag. De undviker snyggt att fastna i de värsta klyschfällorna och bara låta som en karbonkopia av något annat. De behåller fokuset.

Med det sagt tror jag inte att de erövrar världen med denna skiva heller men helt klart ett steg framåt i deras karriär. De förtjänar helt klart att uppmärksammas!

Outloud – Let’s Get Serious

AOR Heaven

  1. Death Rock!
  2. I Was So Blind
  3. One More Time
  4. Bury The Knife
  5. Like A Dream
  6. It Really Doesn’t Matter
  7. A While To Go
  8. All In Vain
  9. Another Kind of Angel
  10. Let’s Get Serious
  11. Toy Soldiers
  12. Enola Gay

www.facebook.com/outloudtheband

Betyg: 7 / 10

Peter Dahlberg

Alien – Eternity

Alien – Eternity
Alien – Eternity

Alien för mig är egentligen bara hitlåten Only one woman från 1988. Nu har jag lärt mig att ingen mindre än Graham Bonnet hade en hit med den låten också redan 1968. Låten i sig är skriven av de välkända bröderna Gibb eller Bee Gees. Men det var då och nu är nu. Eternity blir Aliens första riktiga skivsläpp sedan återföreningen 2010 av bandets samtliga originalmedlemmar. De släppte förra året en remastrad version skivan från 1988 för att testa intresset antar jag. Tydligen var det tillräckligt stort för att göra denna skiva.

Det som slår mig först när jag lyssnar på skivan är den snygga produktionen. Mycket bra och luftigt ljud där alla kommer till sin rätt utan att någon tar över på något sätt. Tyvärr hittar jag ingen info vem som producerat skivan. Musiken är fortfarande AOR av den lite softare sorten och då menar jag inte att de kör ballader för hela slanten, även om det finns sådana såklart. Jag gillar framförallt What goes up som med sitt lilla synth-stick fastnar. Wildheart är en annan godbit som skulle kunnat vara något av Steve Perry. Favoriten är dock Burning heart med sina sköna basgångar i början som liksom hörs på distans. Refrängen är väl okej men framförallt musikaliskt en väldigt skön låt. Gillar även den suggestiva stämningen. Love will lead me home är väl den låt som annars har mest radiochans. Låter väldigt Last Autumn´s Dream och liknande. Inledande In love we trust är också en okej låt som sätter stämpel på skivan direkt.

Svårt att säga om denna blir en av mina favoritskivor detta år men den är välgjord som få i sin genre. Något annat går inte att säga. Genomgående bra med några toppar som sticker ut.

Favoritspår: Burning heart, Wildheart , What goes up och In love we trust.

Alien – Eternity

AOR Heaven

  1. In Love We Trust
  2. Unbroken
  3. Love Will Lead Me Home
  4. I Believe
  5. Summer Of Love
  6. What Goes Up
  7. I’m A Fighter
  8. Wildheart
  9. Liar, Liar
  10. Look At Us Now
  11. Burning Heart
  12. In Truth

Betyg: 7 / 10

Peter Dahlberg