Astrakhan gör en serie exklusiva konserter med musik från Jesus Christ Superstar.

Jesus Christ Superstar in concert:

En rockmusikal skall naturligtvis framföras av ett rockband och Astrakhan med Alexander Lycke i spetsen kommer att framföra de starkaste låtarna från Jesus Christ Superstar. För kvällen är Astrakhan förstärkta av Mats Levén samt vokalisterna Karolina Karner och Teresa Perreli. I samarbete med Marcus von Boisman har man tagit fram specialproducerat bildmaterial som skänker en extra dimension till den dynamiska musiken.  

 

Konserten kommer att spelas på följande datum:
(biljettsläpp 10/1)

22/3 – Helsingfors @Svenska teatern i Helsingfors
23/3 – Åbo @Åbo Svenska teatern
24/3 – Jakobsstad @Schaumansalen
30/3 – Jönköping @Kulturhuset Spira (endast ett datum i Sverige!)

Foto: Theres Stephansdotter/Björk

https://www.facebook.com/Astrakhan.band/

 

Astrakhan – Adrenaline Kiss

Astrakhan - Adrenaline Kiss
Astrakhan – Adrenaline Kiss

 

Tre år har gått sedan förra plattan Retrospective landade på skivdiskarna och förgyllde vår musikaliska vardag. En väldigt speciell platta för mig själv som slog an många av mina egna strängar vad gäller musikaliska preferenser. Mina förväntningar på Adrenalie Kiss var därför, om inte höga, så i alla fall kryddade av stora mått förväntan.

Frågan är då, har de ”tappat stinget”? Absolut inte! Adrenalie Kiss ser jag definitivt inte som ett försök att göra Retrospective en gång till även om de gått tillväga på samma sätt i mångt och mycket. De har verkligen utvecklats utan att, som jag upplever det, tappa sin själ, sitt grymma sound. Ett sound som jag bara inte kan undgå att nämna andas så mycket Deep Purple att jag blir knäsvag.

Jörgen Schelander (keyboard) skriver mycket material tillsammans med bror Per Schelander (bas). Marcus Jidell står både för produktion och för gitarr. Bakom trummorna sitter Martin Larsson med den äran.

Man har stabiliserats och blivit mer ”band” som Jörgen uttrycker det. Många av låtarna är även skrivna av bandet tillsammans och den här gången har sångaren Alex Lycke varit med från början och satt sin prägel på låtarna. Han ges verkligen utrymme för sin vittomspännande röst där han briljerar i allt från lugna till tuffare partier. För är det något som verkligen präglar Adrenaline Kiss så är det just alla tempoväxlingar plattan igenom. Soft sång till enkelt komp, lekfulla och vackra partier som varvas med rockigare avsnitt. Helheten blir på detta sätt mycket varierad, tilltalande och upplyftande även om det ofta finns ett lyrikmässigt djup i låtarna.

Ett tungt ackord, en sugande och oemotståndlig mäktig start på inledande Hear Me Now – en riktigt bra öppningslåt med refräng som sätter sig.
Wisdom Of Massdestruction  som följer är en låt med stort allvar i texten. Jörgens klaviaturer växlar elegant med gitarrer, därutöver följsamt lir på trummor och bas som genererar en allt tyngre känsla i avslutningen av låten.

Silver Dreams inleds lite drömskt med fina stämmor. Enkla ackord på gitarr och känslosam sång. Låten växlar dock snart tempo till rockigare tongångar. En traditionell övergång till Astrakhangung. Genomgående väldigt snygg stämsång och bitvis ett sound på gitarr som får tankarna till Pain Of Salvation. Det blir bekanta riff att spela för Per och Johan Hallgren som ju båda har ett förflutet i detta band, då Johan kommer att vara den som spelar gitarr när bandet lirar live.

Alive, den låt som legat ute som ”teaser” är en riktigt grym låt. Lugn inledning, men den eskalerar… Alex använder sin fantastiska röst fullt ut. Ett riktigt gott gitarrsolo kryddar anrättningen.

Titelspåret Adrenaline Kiss ut som plattans femte spår. Här lyser verkligen Purple igenom i gung, riff och känsla och kul att höra Per får utrymme på bas. Jörgen leker i härliga passager på sina tangenter. Grymt goa trummor på slutet!

One More Day – tyngsta inledningen så långt, men vi kastas snabbt över i lugnare tongångar och nya växlingar i ton och tempo. Alex visar åter vilken grym sångare han är. Snyggt och njutbart, plus att de får mycket utrymme att visa vad de kan allihop i instrumentala partier. Alex får dessutom till en nästan pastoral övergång till låtens finaldel. Jag njuter, plattans i mitt tycke absolut bästa spår!

Ballade de Rhodes, som titeln antyder plattans ballad. Smäktande sång. Lite melankolisk känsla i gitarren. Vacker, vemodig och längtande. Synd att den är så kort…

Gravity sätter lite punkt även om det är näst sista låten. Jag kan tycka att de lyckas återkoppla till känslan från Retrospective på något sätt. Rivigt, riffigt gitarrspel och nya nyanser i sången av Alex.

En värdig avslutning – på den delen av plattan. Kan inte hjälpa att det känns så för…

…avslutar gör man med Stockholm – en låt som överraskar, inte minst genom att ha en text som framförs på svenska. En känslosam låt som berör med sin melankoli. Alex sång i kombination med ett lugnare sound ger en känsla som i min värld faktiskt blir en märklig mix av Pugh Rogefeldt,  Roger Holegård i Neon Rose och Michael Stolt, sångare i återuppståndna Kaipa Da Capo. Marcus stänger butiken med ännu ett riktigt bra solo.

Totalt spänner plattan över dryga 52 minuter. Tid jag verkligen rekommenderar alla att ta sig för att lära känna Astrakhan – om man inte redan gjort det, för det är en grymt go´ gäng och Adrenaline Kiss är ett riktigt bra album!

Astrakhan – Adrenaline Kiss
Dead End Exit Records

1. Hear Me Now
2. Wisdom Of Massdestruction
3. Siver Dreams
4. Alive
5. Adrenaline Kiss
6. One More Day
7. Ballade de Rhodes
8. Gravity
9. Stockholm

https://www.facebook.com/Astrakhan.band/

 

Betyg: 8/10

Niklas Kindahl

 

 

Astrakhan – Retrospective

Astrakhan - Retrospective
Astrakhan – Retrospective

 Astrakhan.Det är lika bra att erkänna med en gång, det här är en för mig helt okänd svensk grupp. Jag vet ingenting om dem, inte vilka de är mer än till namnen eller vad de möjligen gjort tidigare. Alldeles oavsett: det här var en mycket trevlig bekantskap. Begåvat, varierat och mycket välspelat. Efter mängder av genomlyssningar fortsätter plattan bara att växa och jag hittar hela tiden nya saker som får mig att antingen le av någon sorts igenkännande eller av rent och skärt gillande. Det här passar mig som hand i handske helt enkelt. Progrock? Javisst, varför inte, det finns helt klart proggiga partier, men det som slår mig från allra första genomlyssningen är att ”De här grabbarna har lyssnat på Deep Purple”!, Inte nödvändigtvis Purple från tidigt 70-tal, utan snarare från åren efter Burn och Perfect Strangers. Senare alster alltså. Och för min del är det något som bara gör allt än bättre! Att man spinner på sound och känsla utan att bara bli ännu ett band i mängden. Nej, här är killar som fått till ett härligt knippe låtar med både röd tråd och stor färgrikedom och variation i paletten!

Det inleder lugnt med Under the sun part 1. Alex Lyckes sång är härligt djup, får mig att tänka på Scott Stapp i Creed, men snart varvar man upp i starka Shadow of the light och nu kryper Purplekänslan fram fullt ut, inte minst genom sångarens bitvis spöklika likhet med Ian Gillan i sin krafts dagar. Vackra stämningsfulla partier varvas med tunga riff. Och riktigt mycket Purple. I like! Tredje spåret Propaganda är det spår på plattan jag inte blir klok på. En stark låt, mycket känns så rätt, men… varför denna envetet upprepade refräng? Om jag nu sagt att jag inte tröttnar på Retrospective, så är Propaganda undantaget som möjligen skulle kunna bekräfta regeln. Tur att låten är lika stark som alla de andra i alla de övriga partierna! Spår fyra Higher ground är raka motsatsen. Vilken grym låt! Här tangerar Alex Lycke norske Roy Khan i Kamelot i djupet av sången och refrängen är positivt hopplös. Jag kan vakna på natten med Higher ground ekande i skallen! Inget nydanande, men ack så bra.

Noname Lane är plattans ballad. Djup känslosam sång, lite mycket vibrato för min smak. Men stark avslutning med ett helt ok gitarrsolo. Biter inte tag, inte Roine Stolt-klass, men vem har det utom Roine själv? Extreme media makeover. Ännu ett härligt varierat spår med stort djup och spännvidd i sången. Akustiska partier inleder, ett enkelt basriff tar låten över till det tyngre gunget och nu är vi ute och tassar i andra Purplerelaterade gränsländer. Coverdale-känsla i sången, tempoväxlingar i musiken gör att den hela tiden känns spännande och oförutsägbar. Progrock! Long gone generation både inleds med ett riktigt gôtt Pain Of Salvation-riff och har det dessutom som återkommande tema. Detta blandas oerhört snyggt med skivans genomgående Purplekänsla, vilket dessutom kryddas med en flirt med både Rainbow-toner och ett överraskande parti som skulle kunna vara inspirerat av självaste Manfred Mann. En av de klart bästa låtarna på plattan!

Modern original sin liknar ingenting annat på plattan. Tungt, lite desperat och bitvis härligt brutalt. Agiterande partier som från ljudupptagningar från demonstrationer, pratande telefonröst som får mig att tänka på gamla Flash and the pan. För att sedan mynna i en rent melodiöst vacker refräng. Och välspelad, känslosam avslutning… Wow. State of mind är Retrospectives sista fulla låt. Inleds med snabb gitarrock. En lite suggestiv go avslutningslåt med mycket positiv känsla. Äntligen får Marcus Jidell på gitarr utrymme att släppa loss lite, även om det i ärlighetens namn är mer försök till Yngwie, alltså mer snabblir än känsla. Vackert klassiskt piano avslutar. Allt avrundas och summeras när cirkeln på något sätt sluts med korta repriseringen av Under the sun part 2.

Detta är som sagt en platta som passar mig. Gillade den redan vid första genomlyssningen, och har definitivt inte tröttnat efter tjugonde. Får nog bli ett varv till. Eller två. Eller tre… Rekommenderar alla gamla nostalgiker av go känslofylld rock som precis som jag gått mot det progressiva hållet att kolla upp det här gänget. Astrakhan var namnet. De är värda det!

Astrakhan – Retrospective
Power prog

1.   Under the sun part 1
2.   Shadow of the light
3.   Propaganda
4.   Higher ground
5.   Noname lane
6.   Extreme media makeover
7.   Long gone generation
8.   Modern original sin
9.   State of mind
10. Under the sun part 2

www.facebook.com/Astrakhan.band

 

Betyg 7,5 / 10

Niklas Kindahl